Rädda Europa med förnuft och känsla

För det första har behovet av europeiskt samarbete sällan varit så tydligt. Klimatångest, migrationskris, skatteflyktingkris, ekonomisk obalans, revanschistiska, auktoritära och extraordinära grannar, terrorism; vart man än vänder blicken möts man av gemensamma problem som saknar nationella lösningar.

För det andra har motståndet mot europeiskt samarbete sällan varit så kompakt. Vilka samarbetsområden kan stoppas eller beskäras? Vilka avtal kan röstas ned? Vilket blir nästa land att dra igång en utträdesdebatt under ett uttjatat exit-suffix?

Nederländernas folkomröstning mot det ukrainska associationsavtalet som proeuropeiska demonstranter dog för på Majdan-torget är bara det senaste exemplet på den blint – men effektivt – fäktande missnöjespopulismen. Om Europasamarbetet fortsätter att fallera, kanske med ökad hastighet efter ett eventuellt brittiskt utträde, är det svårt att se det som något än ett medvetet kollektivt steg mot global politisk irrelevans.

Varför då denna kollektiva aversion mot att gemensamt påverka vårt politiska öde?

En förklaring är att EU inte konstruerades för att väcka passion. Snarare ville man efter världskrigen ersätta den politiska passion som sargat Europa med funktionell problemlösning. Teknokratiskt förnuft istället för folkens känslor. Detta fungerade så länge integrationen gällde frågor utan större symbolisk laddning.

I slutet av förra århundradet hade denna taktik nått vägs ände. Integrationen hade steg för steg passerat det okontroversiella och fortsättningen på den trappa man beträtt ledde obönhörligen mot symboliskt laddad mark – en gemensam valuta, gemensamma yttre gränser och en samordnad utrikespolitik. Detta samtidigt som unionen förberedde sig för sin dittills svåraste utmaning – återförening med Östeuropa efter kommunismens fall.

En effekt av dessa interna drivkrafter och yttre press var politiska halvmesyrer – en gemensam valuta utan gemensam ekonomisk politik, en gemensam gräns utan gemensam migrationspolitik. En annan effekt var det nya fördraget. Återigen skalades känslomässiga attribut – flaggan, hymnen, namnet konstitution – bort och det blodfattiga Lissabonfördraget trycktes hårdhänt igenom med förhoppning att nu, med verktygen på plats, skulle unionen leverera och vinna folkens gunst.

Tyvärr sammanföll denna fromma förhoppning med en serie kriser som var och en kunde ha rubbat unionen i dess grundvalar. Bankkrisen, finanskris, skuldkris och ekonomisk kris. Säkerhetspolitiska kriser längs större delen av unionens östra och södra gränser. Den största flyktingkrisen sedan det världskrig som unionen föddes ur.    

En union som satsat stort på ett nytt fördrag och några halvfärdiga integrationsprojekt stod återigen inför integrations- och reformbehov. De halvfärdiga byggena kan tillfälligt stabiliseras men lär på sikt behöva rivas eller färdigställas. Reformbehoven är med andra ord pressande men det politiska kapitalet som skulle behöva investeras var slut innan kriserna ens slog till.

Att populistiska partier gynnas av och exploaterar denna integrationspolitiska rävsax är föga förvånande. Frihandel och marknadsekonomi, gränsöverskridande politisk och identitet – unionen symboliserar det mesta som höger- och vänsterextremister vill drömma sig bort från.

Mer förvånande är kanske den stora missnöjesmassan däremellan.

I kampen mot samarbete förenas de mest osannolika åsiktsyttringar. Medborgare som med obehag konstaterar att demokrati på EU-nivån skiljer sig från demokrati på nationalstatens nivå enas med extremister som vill beskära demokratin på alla nivåer.

Folk som tycker att unionen omöjliggör progressiv politik enas med de som anser unionen hindrar de fria marknadskrafterna.

Bristen av förnuft hos delar av EU-kritikerna – vilket tydligt illustrerades i Nederländernas besynnerliga folkomröstning – överträffas bara av bristen på känsla hos EU-vännerna. Svenska politiker tycks vilja överträffa varandra i EU-kritik och har märkbart svårt att kommunicera värdet av ett samarbete som ändå upptar en betydande del av deras arbetstid.

I vanligtvis samarbetsvänliga Dagens Nyheter argumenterades nyligen på ledarplats för att EU trots allt var rätt praktiskt, ungefär som en bostadsrättsförening. Som om tankar på obligatorisk städdag och långbänk i fiberindragningsfrågan skulle väcka européernas lust att gemensamt forma sitt öde i en alltmer turbulent värld.  

Den union som byggdes på förnuft i hopp om framtida känslor ter sig nu allt mindre förnuftig samtidigt som känslorna finns hos motståndarna. Svaret måste bli att först återerövra förnuftet. Det finns mycket att ta fasta på i EU-motståndet vad gäller unionens funktion. Men målet måste vara att leverera bättre, inte mindre, samarbete och att göra det i linje med de värderingar som samarbetet vilar på.

Det mer populistiska EU-motståndet kan bara mötas genom att fokusera på populismens grogrunder, inte dess förslag. Därefter får våra folkvalda tillsätta känsla.

Integration och samarbete mellan 28 olika medlemstater kommer aldrig att bli logiskt, strömlinjeformat och helt rationellt och inte heller borde det bli det. Desto mer känsla krävs av dess förespråkare för att förmedla varför detta brokiga arrangemang är att föredra framför de alternativa sätt att hantera europeisk politik som torgförs.  

För Sveriges del är ett regelstyrt och liberalt Europasamarbete ett vitalt nationellt intresse. Vi är en liten spelare på en kontinent bestående av globala småstater. Våra egna resurser är få och våra alternativa samarbetsforum är än färre. Det är hög tid att säkra framtidens Europasamarbete med såväl förnuft som känsla. Snart kan det vara försent.