Scener från ett inbördeskrig

Jag bestämmer mig för att ändå flyga vidare till Diyarbakir och landar sent på kvällen. Jag tar in på ett hotell som ligger två kilometer från Sur, den gamla stadskärnan i centrala Diyarbakir som är under belägring. Där har strider pågått i flera månader. Hela natten hör jag ljud från artilleribeskjutningar och skottlossning som blandar sig med oväsen från stridsflygplan. De är på väg mot Qandilbergen i Kurdistan i norra Irak, för att bomba den kurdiska PKK-gerillans baser. De 24 timmarna jag vistas i Diyarbakir pågår striderna dag och natt. Men för många invånare i Diyarbakir fortsätter livet i krigets skugga.

Flera städer i den kurdiska regionen i Turkiet har sedan september 2015 drabbats av hårda strider mellan den turkiska militären och YDG-S, en beväpnad ungdomsorganisation som bildats av PKK-sympatisörer. Turkisk militär har belägrat flertal kurdiska städer och utlyst utegångsförbud. Tusentals människor har dödats. Många civila har hamnat mellan striderna, länge varit utan mat, vatten, el och akut sjukvård. Turkiet har av Amnesty International anklagats för att utsätta invånarna i de kurddominerade områdena för kollektiv bestraffning och övervåld. Hundratusentals människor har flytt och Amnesty varnar för att ytterligare hundratusentals människor kan komma att fly.

I Sur träffar jag familjer vars anhöriga sitter fast i områden där utegångsförbud råder. Deras mödrar, barn och barnbarn kan inte komma ut på grund av beskjutning från turkisk militär. En journalist, som är kvar i ett krigsdrabbat område, ringer en anhörig under mitt möte med dessa hårt drabbade familjer. En kvinna behöver akut vård. Vi försöker förhandla med den turkiska statens guvernör i Diyarbakir om att låta en ambulans hämta kvinnan och möjliggöra för andra civila att ta sig ut därifrån.

Guvernören Hüseyin Aksoy, den högsta befälhavaren i området, säger att myndigheterna inte kan lita på dessa uppgifter, att det är ett sätt att lura statens säkerhetsstyrkor. Efter några timmars förhandlingar får en ambulans äntligen köra fram. Ut från ruinerna kommer skadade människor. En äldre kvinna förblöder på väg till sjukhus. Hennes dotter brister i gråt när vi nås av dödsbudet. De övriga som klarat sig med mindre skador tas till förhör av polisens terrorenhet.

Många som jag talar med säger att vi snart står inför ett inbördeskrig i Turkiet om striderna fortsätter i denna takt. För första gången sedan PKK tog till vapen mot den turkiska staten 1984 har det varit intensiva strider under vintertid, då tusentals har mist livet. Turkiska specialstyrkor provocerar som aldrig förr. De skändar döda kroppar, poserar utanför hus som de har förstört vars väggar är pyntade med egenhändigt skrivna budskap: ”Om du inte är turk ska du lyda turken”. De klampar fritt in i övergivna sovrum, som människor har tvingats fly från, där de lämnar kondomer efter sig.

Allt detta dokumenteras av den turkiska specialstyrka som stolt lägger upp bilder på sociala medier över sin seger. Det får både hatet och motståndet att gro. Det senaste året sägs i genomsnitt 1 000 ungdomar ha anslutit sig varje månad till det förbjudna och av EU och USA terroriststämplade PKK. Det kurddominerade koalitionspartiet HPD:s ambitioner att demokratisera landet med politiska medel avfärdas av radikaliserade kurdiska ungdomar, som ser hur utrymmet för politiskt agerande hindras av staten.

Oppositionen runtom i hela Turkiet har sedan länge tystats och förtryckts. AKP-regeringen har format ett samhälle där olikheter är föga tolererade och där oron för terrorattentat har spritt sig i hela landet. Regeringskritiska utsätts dagligen för våld, åtal och gripanden.

Sedan Recep Tayyip Erdoğan tillträdde som president i augusti 2014 har det i genomsnitt väckts ett åtal per dag för ärekränkning av Turkiets statschef. Bland de personer som riskerar böter och fängelsestraff för ärekränkning av presidenten finns karikatyrtecknare, politiker och journalister. Bland de tusentals åtalade finns även en tandläkare, som påstås ha gjort grimaser när presidentens konvoj körde förbi, och en student som påstås ha sjungit med i en Erdoğan-kritisk låt.

En av Erdoğans uttalade ambitioner är att utöka terroristbegreppet till att inkludera även journalister, samt företrädare för civilsamhället och politiska partier.

Men trots statens förtryck har kvinnoorganisationer, hbtq-rörelsen, journalister, fackföreningar och etniska grupper som kurder, armenier, aleviter länge kämpat för att bromsa polariseringen, den etniska nationalismen och islamkonservatismen i landet. Organisering och sociala medier, som idag är de mest använda nyhetskällorna i Turkiet, är deras medel för att göra motstånd.

Läget i Turkiet förvärras för varje dag. När mediehuset Zaman nyligen sattes under tvångsförvaltning påstås hela dess arkiv, som har byggts upp under 21 år, ha raderats. Det är en fortsättning på det auktoritära och militära styre som den turkiska staten har vilat på sedan den grundades, oavsett politisk ledning. Den demokratiseringsprocess som AKP utlovade och startade, när de kom till makten 2002, har övergetts sedan länge. President Erdoğans prioriteringar och strategier rimmar väl med det historiskt auktoritära och militära styret i Turkiet.

Jag lämnar Diyarbakir med en växande oro som jag känt redan tidigare: Detta är ett inbördeskrig. Ögonblicksbilderna av förstörelsen i det historiska Sur gör mig påmind om hur snabbt ett krig skakar om ett samhälle och krossar människors liv.