Under ytan är Egypten förändrat

Föreställ er att efter det ungdomliga upproret det Muslimska brödraskapet vann valen men blev snart bortröstat på grund av ekonomisk inkompetens och kulturell klåfingrighet. En pragmatisk regering tog över. De höll fast vid en författning som säkerställde mänskliga rättigheter och demokratiska maktskiften.

De bytte ut de sex procent av BNP som spenderas på olika mat- och energisubventioner mot investeringar i ungdomars produktivitet. De orienterade det mot något som ger verklig samhällsnytta. Militärens egendomar offentliggjordes. Ett nytt socialt kontrakt ingicks som gick ut på att ge militären pensioner mot att det återstående kapitalet fick användas för marknadsorienterade investeringar och ordentliga transferering till de fattiga, för rättvisa och deras framtid.

Efter det behövdes inte mycket för att nå 7 procent tillväxt, precis som så många reforminriktade fattiga länder i världen lyckats med utan magi. Det gav fler moderna jobb länkade till regionala, europeiska och globala värdekedjor. Så följde kanske nya islamtolkningar från det klassiska al-Azhar-universitetet i Kairo, medan Alexandriabiblioteket öppnade för en modern förståelse av islams ursprungskällor. Modernister av olika schatteringar fick chansen att lyfta Egypten in i det 21:a århundradet.

Men så skedde icke.

Vad nyttjar sådant önsketänkande? Inte till mycket annat än insikten om att sådant kan ske, har skett i närtidshistoria och kan ske igen – bara uppenbarligen ännu inte i Mellanöstern. Det fanns – och finns – en annan väg som måste beträdas. Den är svår att se utan ett reformerat Egypten.

Istället ser vi ett stagnerat Egypten. En besökare tvingas utbrista “plus ça change…”: ju mer saker ändras, desto mer består de.

Militären har åter makten, Brödraskapet sitter åter i fängelse. De fria organisationernas utrymme krymper åter. Säkerhetspolisens makt är påtaglig överallt. Bidrag utifrån olagligförklaras. De som var hjältar på Tahrir-torget gör turer in och ut ur fängelse.

Den som vill sätta sig in i enskildas öden har mycket tungt att läsa, om än många individer är uppsluppet utmanande i sina utsatta lägen, när man möter dem.

Ekonomiskt är det som förr. Staten har den ekonomiska makten och söker finansiering utifrån. Andras pengar ska lösa det som borde lösas med reformer. Nyligen fick Saudiarabiens kung Salman erkänd suveränitet över två sandöar, Tinar och Sanafir i Aqabaviken, mot löften om investeringar i Egypten, bland annat i form av en bro mellan länderna. Frankrikes president Hollande kom hack i häl med vapenkontrakt och bistånd för tunnelbanebygge. Uber har öppnat en ny tjänstesektor, men underhållet av varje byggnad förfaller. Det är business as usual – ingen modernisering i sikte. Egypten förblir sig likt.

Egypten behövs dock som kanske aldrig förr. En väg framåt för landets 90 miljoner människor skulle bidra till stabilitet, i korsvägen mellan Nordafrika, Mellanöstern och Medelhavet. Egypten har som stat och kultur länge angett kursen för arabvärlden. Landet söker närmare relationer med Saudiarabien, den nu ledande sunniarabiska makten. Gulfstaterna har de enda universitet i arabvärlden som klättrar uppåt bland världens 1 000 främsta, inte i Egypten, inte i Nordafrika.

Västvärlden förhandlar med Turkiet om migration och medlemskap, men Erdoğan för landet i en antidemokratisk riktning trots all den ekonomiska modernisering som ägt rum. Med Iran har väst nått ett avtal om kärnenergi, men i Iran har knappt de interna reformerna påbörjats.

Både Turkiet och Iran är tungviktare i regionen. Men arabvärlden behöver både Saudiarabien och Egypten som ledare. Finns det en lösning i Syrien? En tvåstatslösning i Israel/Palestina? En Medelhavsregion som ett globalt tillväxtcentrum och inte ett ofredens hav? Egypten måste vara med.

Var ska kraften till en sådan förändring sökas?

I samtal med engagerade egyptier i Kairo och Alexandria blir ett uppenbart. Trots allt som står stilla är ändå något förändrat under ytan: ungdomens attityd. Den accepterar inte det förflutna. Men vart ungdomen går är som en öppen bok.

De som var med på Tahrir-torget bidar sin tid. Några kommer att ta plats i öppen politisk opposition, andra väljer taktiska vägar. Men en stor del av ungdomen vet inte vad den kan göra. Tillgången till sociala medier gör dem lika öppna för moderna budskap som för inskränkta.

En sak är säker: Den som erbjuder en realistisk väg till samhällsomvandling och integrering med omvärlden har lika stor chans att vinna argument som de andra. Det är inte nya hjul som måste uppfinnas utan ett ständigt engagemang för det som kan göra skillnad. Främst i det ledet står frihet för journalister och utrymme för fria organisationer.