Sarajevos filmfestival har många bottnar

Sammetsnatt i Sarajevo. Stadens årliga filmfestival har dragit igång och den brittiske filmregissören Stephen Frears står på utomhusscenen mitt i stan och tar märkbart rörd emot hederspriset  Sarajevo Srce – Sarajevos hjärta. ”Det här är min favoritbio i hela världen”, ropar han.

Det är min med. Inte mer än en större bakgård egentligen, där ett par tusen människor trängs på plaststolar. Där framme den lysande bioduken, runtom stadens slitna husfasader och ovanför oss augustis alla miljoner stjärnor. Segt popcorn och på duken Frears nya – en fnissig, charmig bagatell med Meryl Streep och Hugh Grant i huvudrollerna. Staden runtomkring oss pulserar, det är röda mattor, tillrest kulturelit, Robert de Niro som specialgäst, stadens unga som ordnar danspartyn, en mångspråkig diaspora som träffar släkt och vänner. Såväl svenska som amerikanska och tyska hörs bland kindpussar och kramar.

Men filmfestivalen är inte bara ett festligt avbrott i den grå och kämpiga vardagen här i Sarajevo. Den har en djupare mening. Festivalen tog sin början som en protest mot de djupa skiljelinjer som kriget 1992–1995 skar upp; ett forum för att med kulturens hjälp bygga broar och hantera det förflutna. Här visas spelfilmer och dokumentärer som har producerats i Bosnien-Hercegovina och i de andra länderna i regionen, och festivalen fungerar som en spegel av samhällsdebatten. I år noterar jag flera filmer som behandlar dem som lämnade landet som en konsekvens av kriget, och den nya generationen som är född utomlands. Ett exempel är den svenska filmen Min faster i Sarajevo av Goran Kapetanovic som nyss gick upp på bio i Sverige. Ett annat exempel är berättelsen Searching for Home av Hari Secic om en bosnier som kör lastbil över USA:s vidder och drömmer om sin lilla hemby i Bosnien.

Den kanske mest omtalade filmen den här festivalen har Danis Tanovic som avsändare, han som för ett tiotal år sedan vann en Oscar för komedin  Ingemansland som var en rapport från krigets bisarra frontlinje. Årets film, Death in Sarajevo, utspelar sig på ett hotell där man förbereder minnesceremonierna för hundraårsdagen av skotten i Sarajevo som kickstartade första världskriget. Här ska en rad dignitärer dra upp riktlinjerna för landets och hela Europas framtid i fred – men i källaren står andra mer direkta bekymmer i fokus. Den utnyttjade och utleda personalen planerar en strejk. 

Symboliken är högst relevant. I dagens Bosnien klafsar de flesta politikerna omkring i en nationalistisk sörja, korruptionen breder ut sig, den katastrofala infrastrukturen får alltmer landet att likna en avkrok där tiden stannat, utländska intressen (såväl Ryssland som arabstater) får ekonomiska fördelar i utbyte mot oroande kulturellt och politiskt inflytande. Allt medan man undrar vad som hände med den knoppande demokratirörelsen som för några år sedan utmanade den etniskt drivna politiken och krävde att politikerna satte igång att jobba för en bättre framtid.

Ja, det är lätt att blir frustrerad, även som tillfällig besökare. Därför blir det extra smärtsamt och upplyftande att vara med på festivalens premiär av den personligt berättade dokumentären Sarajevo Roses. Filmen, regisserad av Roger M Richards, är ett kärleksporträtt av staden och dess invånare. Med hjälp av unikt filmmaterial berättar den om den extremt hårda belägringen av staden under kriget, men framförallt förmedlar den tre människors mödosamma resa under de två decennier som har förflutit sedan deras fruktansvärda upplevelser.

Det är en film som manar till ödmjukhet inför varje krigs splittrande kraft – som pågår långt, långt efter det att sista granaten fallit. Men det är också en film som stillsamt och uppmärksamt lyssnar till de tre huvudpersonernas vardagsvisdom. Den förmedlar människans enorma förmåga att inte låta sig styras av rädsla och hat. I biostolen bredvid mig gråter en äldre kvinna stilla genom hela filmen. Såren är så djupa. Och viljan att överleva, att leva, är så stor. Filmen i all sin smärta ger mig hoppet tillbaka.