Trump – farlig för USA och världen

Det är en gammal sanning: man vinner inga val på utrikespolitiken. Frågan är om man kan förlora val på densamma? Inte sedan Vietnamkriget har utrikespolitiken spelat en så central roll i en amerikansk presidentvalrörelse. Men denna gång handlar det inte om ett enskilt krig utan om själva kärnan i den roll som USA har gett sig själv i världspolitiken sedan Harry Truman bestämde sig för att sätta stopp för den sovjetiska expansionen i Europa efter andra världskriget.

På senare år har republikanerna gärna sett sig som de främsta Natoanhängarna och – sedan 11 september 2001 – också som de mest aktivistiska förespråkarna för amerikanska militära insatser för att upprätthålla den existerande världsordningen.  En amerikansk ordning med två stödjepelare: Atlantpakten som företrädde den hårda säkerheten och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som var uttrycket för den mjuka makten.

Med Eisenhower som republikansk president kom denna säkerhetsarkitektur också att accepteras fullt ut av det republikanska partiet.

Men Donald Trump har, som republikansk presidentkandidat, valt inte bara en allmänt isolationistisk linje utan dessutom en påtagligt aggressiv isolationism. Han talar inte som Obama om ”nation building at home” utan om att kasta ut illegala invandrare och bokstavligen bygga murar mot omvärlden. USA:s traditionella allierade alieneras, medan de klassiska antagonisterna i Moskva stryks medhårs. Ja, de omnämns till och med i uppskattande för att inte säga beundrande tonfall.

Han har genom sin valmötesretorik och mer eller mindre spontana intervjuuttalanden eroderat tilltron till Natos vilja att försvara sina medlemmar. Han har skapat en liknande osäkerhet om USA:s åtaganden beträffande Japan och Sydkorea och öppnat för en fortsatt spridning av kärnvapen i regionen. Han tycks betrakta USA:s militära förpliktelser, inte som ett amerikanskt intresse och de allierade inte som vänner och partner. Istället uppträder han som om USA:s krigsmakt vore en legostyrka som i fortsättningen bara ska ställa upp mot betalning.

Ingenting av detta är resultatet av några seriösa överväganden, av en omsorgsfull försvarsplanering eller av ett, i kommissionsbetänkanden, noga förberett doktrinskifte. Allt sådant arbete med de existerande doktrinerna har sedan andra världskriget lett till de rakt motsatta slutsatserna som omfattats av båda de stora partierna. Trumps utrikes- och säkerhetspolitik är en serie hugskott som motiveras av något slags intuitiv uppfattning om verkligheten, som grundas varken i analys eller fakta om andra länder utan i hans för dagen mest lättåtkomliga fördomar.

De utrikespolitiska rådgivare han har valt har därtill gjort sig kända för att ha bindningar som hos många väcker åtskilliga frågor om deras integritet och var deras grundläggande lojaliteter finns.

De senaste månaderna har vi läst det ena öppna brevet efter det andra undertecknade av gräddan av USA:s säkerhetspolitiska aktörer och bedömare. Republikaner har såväl som demokrater samfällt dömt ut Trumps utrikes- och säkerhetspolitik som inte bara olämplig utan som direkt farlig för nationens, ja hela världens säkerhet.

Kritiken har följt på två spår: Det ena spåret är isolationismen och protektionismen och hoten att riva upp inte bara ingångna handelsavtal utan också mot att i praktiken riva upp Nato-fördraget genom att villkora utlösningen av artikel 5 med storleken på det angripna medlemslandets försvarsbudget. Det andra spåret har handlat om Trumps personlighet, hans karaktär – eller snarast brist på sådan – hans lynnighet och oförmåga att behärska sig när han provoceras.

Redan ett av dessa spår vore tillräckligt för att diskvalificera Trump i kampen om världens mäktigaste ämbete och som överbefälhavare för den starkaste krigsmakt som något land någonsin har kunnat mobilisera.  Och den dubbla fara,  som kombinationen av politik och karaktär innebär, har fått omvittnat seriösa och balanserade personer i båda läger att i ett närmast desperat tonläge vädja till det amerikanska folkets förnuft och ansvarstagande. Det sägs numera helt öppet att det vore ett mardrömscenario om USA:s kärnvapenarsenal skulle hamna i händerna på en president med ett instabilt psyke och som saknar all respekt för de etablerade avskräckningsdoktriner som hittills har stoppat kärnvapenkriget.

Mätningarna just nu visar att var femte republikan vill att Trump avsäger sig sin kandidatur så att partiet kan trycka på ångra-knappen och utse en ny kandidat. Det är inget realistiskt scenario. Donald Trump kommer att fullfölja kandidaturen.

Sommarens händelser har inneburit att Trump förlorat mark till Clinton i alla frågor som rör USA:s säkerhetspolitik och medborgarnas säkerhet. Trump nådde till en början framgångar när han kopplade ihop USA:s roll i världen med migrationspolitiken och terroristbekämpningen. Men nu har Clinton gått om också i den viktiga frågan om vem som bäst kan hantera den inre säkerheten.

Donald Trump har i ett famöst uttalande förklarat  att "folket bakom andra författningstillägget" – vilket handlar om rätten att bära vapen – kan stoppa Hillary Clinton om hon blir vald. Foto: tab62/Shutterstock

En ny och allvarlig dimension, som i högsta grad också är en säkerhetsfråga, tillfördes i veckan när Trump anklagade Clinton för att vilja avskaffa det andra författningstillägget – rätten att bära vapen – och formulerade sig på ett sätt som kunde tolkas som en uppmaning att skjuta henne. Thomas Friedman satte i New York Times in formuleringen i ett bredare sammanhang och liknade valrörelsens attacker på Clinton vid de stämningar som uppbådades mot Yitzhak Rabin och som till slut ledde till att han mördades.

Trumps kampanjstab avvisar all sådan kritik och menar att han bara syftat på National Rifle Associations möjligheter att få folk att gå till vallokalerna. Men den som tar ut satsdelarna ser att hans kommentar handlade om vad skulle ske när en ny domare ska utses till Högsta domstolen.

Och då är vallokalerna sedan länge stängda och rösterna räknade.

Vad som kommer att hända fram till dess vet vi naturligtvis inte. Men härdsmältan i ”the Grand Old Party” har redan fått bilden av USA att krackelera i en utsträckning som det kommer att ta mycket lång tid att reparera.

Om det över huvud taget är möjligt att göra.