I det tysta ändrar Merkel tysk flyktingpolitik

CDU-regeringen under Helmut Kohls ledning förklarade 1996 i ett ofta citerat uttalande att Tyskland inte var ett invandrarland. Tyskland hade då den största andelen utlandsfödda av alla EU-länder (13 procent). Men uttalandet skulle inte förstås som en sanning utan som en besvärjelse, laddad med värderingar, förträngningar och politisk taktik. Framför allt ville CDU inte medge att dessa invandrare egentligen var eller kunde bli en del av det tyska samhället; det tyska folket skapades av blodet och den tyska kulturen.

Det var grunden för CDU:s skandalösa kampanj 1999 mot de nya rödgröna medborgarlagarna, som avskaffade blodsbandet som villkor för medborgarskap. Ordförande var då Wolfgang Schäuble.

Angela Merkel valdes till partiordförande 2000 på partikongressen i Essen, samma stad där CDU nu har haft sin kongress. Hon ersatte just Wolfgang Schäuble som – också genom skickligt fotarbete av Merkel – besmittats av den så kallade. Spendeskandale (hemliga pengar till CDU).

På samma kongress 2000, efter Merkels tal, framträdde den då 87-årige Heinz Filbinger, en beryktad nazidomare som 1978 hade tvingats lämna ledarskapet för CDU i Baden-Württemberg. Hans tal var en hyllning till Äktenskap och Familj, mot samkönade äktenskap och aborter, för den tyska historien som den tyska ungdomen ”måste få en riktig bild av”, för ordning och tukt i skolorna och för ”det tyska folket”. Den gamle nazisten blev ivrigt applåderad.

Manövrerade ut de hårdfjällade högerkrafterna i CDU. Foto: Shutterstock

Kampanjen mot invandrarna och acceptansen av Filbinger kastar ett ljus över det CDU som Merkel övertog. Skillnaden kunde knappast vara större än det parti hon nu leder. På ett sätt som ingen riktig kunde föreställa sig har hon systematiskt gjort sig av med de verkligt hårdfjällade högerkrafterna i partiet, totalt ändrat partiets hållning till förvärvsarbetande kvinnor, daghem och äktenskap, bokstavligen över en natt gjort helt om i kärnkraftsfrågan och tvingat det starkt kärnkraftsvänliga CDU att följa hennes nya kurs, systematiskt ändrat partiets hållning till immigranterna och nu slutligen 2015 djärvt bejakat flyktingströmmen. Hon har skickligt utnyttjat samregerandet med socialdemokraterna för att driva partiet åt det håll hon vill.

Men 2015 års flyktingpolitik blev för mycket. Motståndet inom CDU växte och det högerradikala Alternativ für Deutschland (AfD), tidigare en obetydlig sekt, fick fart i opinionssiffrorna, okvädningsorden över Merkel blev allt råare och våldet mot flyktingar alltmer spritt.

Sanningen är att det kultur- och religionsbestämda motståndet mot “de främmande” har funnits under lång tid, särskilt i det gamla Östtyskland. Den väldiga entusiasmen över Thilio Sarrazin (en gång socialdemokratisk minister i staden Berlin)och hans grovt rasistiska bok (”Tyskland avskaffar sig självt”) 2010 talade sitt tydliga språk. Flertalet politiker tog avstånd men det var ändå en del som föll i fällan och talade om att ”de verkliga problemen” inte får förtigas och liknande som alltid ingår i högerpopulismens arsenal.

Men Merkel är inte den som kastar in handduken. Hon står rakt upp för de demokratiska värdena som nästan ingen annan politisk ledare i Europa. Hon ger det enda rätta svaret på AfD:s och andra populistpartiers anspråk på att företräda folket: ”Hos oss är det folket som bestämmer vad som är folket”. (”Wer bei uns das Volk ist, bestimmt bei uns das ganze Volk” ; talet på partikongressen i  Essen).

Men i sak har hon i praktiken ändrat invandrarpolitiken ganska radikalt utan att egentligen medge det. Allt färre flyktingar tas emot i Tyskland, villkoren hårdnar.  Hon gör också avvägda markeringar för att fånga in AfD-väljare och deras kulturbestämda motstånd:

–Här i Tyskland gäller lagen, inte Stamrätt eller Sharia, säger hon.

Det betyder egentligen ingenting (vem hävdar motsatsen?) men det ger ett budskap, liksom hennes understödda förbud mot ansiktsbeslöjning. Här i Tyskland visar vi ansiktet, säger hon och kan ta Löfven i hand. Men partikongressen nöjde sig inte med detta. Den drog högerut med en rad beslut mot partledningens vilja, bland annat med krav på att den nya lagstiftningen om rätt till dubbelt medborgarskap skulle avskaffas. AfD svävar över församlingen; CDU är tillbaka i den gamla uppdelningen tyskar och ”utlänningar” och de senare skall på olika sätt särskiljas och hållas utanför det tyska – samtidigt som man kräver integration. Förra årets ”välkommenkultur” är bortblåst; nu är det avvisningar som står i förgrunden. Precis som i Sverige.

Det skrivs i internationell press att CDU aldrig tidigare haft en konkurrent till höger. Det är en halvsanning: hela tiden har CSU funnits där och i de värdefrågor som nu är aktuella ligger CSU klart till höger och utnyttjar det. Glöm inte Franz Josef Strauss, en driven populist och hans hat mot ”Studenten und Docenten”. CSU uppträder visserligen bara i Bayern – där de har en mycket stark ställning – men har i förhållande till sin storlek ett stort inflytande i den nationella politiken, både direkt genom regeringsmedverkan och indirekt genom att påverka CDU och opinionsläget. Det har ju varit särskilt påfallande under den gångna regeringsperioden där Horst Seehofer, CSU:s ordförande, varit extremt illojal mot Merkel och ständigt angripet hennes politik. Misstron eller till och med hatet mot ”utlänningar” har djupa rötter i den bayerska myllan. Höjden var när han angrep henne direkt när hon var gäst på CSU-kongressen eller när han bjöd in Ungerns Viktor Orbán, som fritt framförde sina tirader mot muslimer och flyktingar, medan Seehofer inställsamt nickade. CSU-kritiken bet också i de egna leden och försvagade Merkels position.

Merkels tal på CDU-kongressen var fritt från förslag inför valet eller över huvud taget förnyad politik. Men Tyskland och Europa skulle behöva en ny ekonomisk politik bort från den fanatiska sparpolitiken som går ut över välfärd och nödvändiga investeringar. Den oro Merkel säger sig förstå bottnar delvis i hennes egen politik. Den europeiska populismen har götts av nyliberalismen och dess tyska variant, ordoliberalismen. Men där blir det ingen ändring med Merkel vid rodret.

Därför än ny period med Merkelpolitik inga goda nyheter för den ekonomiska och sociala utvecklingen i Europa men det finns å andra sidan inget troligt alternativ. Från den försvagade socialdemokratin finns inte mycket motstånd att vänta. En röd-röd-grön regering i Tyskland (alltså SPD, Vänsterpartiet och De Gröna) kräver för att den skall kunna förverkligas inte bara en rejäl förskjutning vänsterut i den politiska opinionen utan också att socialdemokratin ger upp sitt motstånd mot att regera med Die Linke. Inget är särkilt sannolikt.

Om inget helt oväntat inträffar – och för all del, varför inte i dessa tider? – är en valutgång trolig där Merkel på nytt i en eller annan koalition – utan beroende av AfD - blir kansler. Den tanken lugnar de oroliga i CDU och säkert också på annat håll.