När civilsamhället håller ihop det som finns kvar

Efter tsunamikatastrofen i Sydostasien 2004 vittnade flera överlevande svenskar om hur de fick hjälpa till med vårdarbete på sjukhus och med att utfärda nya pass – eftersom det fanns inte tillräckligt med personal i det lamslagna, katastrofdrabbade området.

När antalet flyktingar som kom till Grekland ökade lavinartat förra året var jag bosatt på Rhodos. Plötsligt var jag en av dem som fick stötta sjukhus med material och hålla ordning på asyldokument. Några gator bort från min första, egna lägenhet kastades treåriga flickor i havet av människosmugglare eftersom de skrikit av rädsla under färden över ett hav, som de aldrig hade sett förut.

Ett par kilometer därifrån upplevde flickor i samma ålder sin första chartersemester vid Medelhavet i armarna på Bamse.

Min garderob fylldes med donerade blöjpaket och barnkläder. Över hela lägenhetsgolvet stod kartonger och kassar. Soffan var täckt med travar av filtar och i sovrummet nådde de sorterade ryggsäckshögarna upp till taket. Medan jag sorterade ut portionspåsar med babymat sprang grannar och samlade ihop filtar – en ny båt med över sjuttio personer hade just landat på ön. Snart skulle de vara på polisstationen för att registreras, och där skulle de behöva filtar, kläder, mat.

I ett märkligt samspel pågick en humanitär katastrof intill chartersemestrande européer, samtidigt som lokalborna försökte ta sig igenom sin egen kris.

Vi begravde syskon som drunknat i Medelhavet och försåg flyktingcenter med mat. Vi stöttade vårdcentraler med utrustning och tröstade förtvivlade mammor som förlorat sina barn. Samtidigt fick vi hjälpa grekiska skolbarn med skolmaterial inför skolstarten, som  sammanföll med den period på året då det kom flest antal flyktingbåtar till Grekland.

I november förra året drabbade en färjestrejk den grekiska övärlden hårt; flyktingarna kunde inte resa vidare till Aten och blev kvar på öarna. På Leros bor ungefär åttatusen invånare. Under den tid då jag arbetade där, i en omgjord villa för de mest utsatta flyktingkvinnorna och barnen, var omkring fyratusen flyktingar strandsatta på den lilla ön. Varje morgon på väg till villan stack den lokala frukthandlaren till mig och min kollega röda äpplen när vi kom för att köpa frukt till villan. Han stoppade alltid på oss extra och gav generösa rabatter; han ville göra vad han kunde för att underlätta för oss alla.

I villan samlade vi några av öns mest utsatta: gravida, ensamstående med barn, äldre sjuka kvinnor och de allra yngsta barnen tills de kunde ta sig vidare till Aten. Bland de yngsta som bodde hos oss fanns tvillingarna Mary och Laila, som var födda i Turkiet. Deras mamma hade tagit de nyfödda med sig över Medelhavet i en gummibåt. Under överfarten var tvillingarna endast två dagar gamla. Utan man – han hade  dödats i krigets Syrien – tog sig den unga mamman snart vidare med sina för tidigt födda spädbarn genom Europa. Hur hård verkligheten än var, hade hon ändå hela tiden hoppet om att kunna ta sig vidare till ett europeiskt land och ge sina barn en trygg uppväxt.

Idag, drygt ett år senare, är situationen något annorlunda. Den grekiska ekonomin är som en urvriden disktrasa, gränserna mot Europa stängda och tiotusentals flyktingar är strandsatta medan nya anländer dagligen.

Ett Kafkaliknande asylsystem har tagits i bruk, liksom ett kontroversiellt överlämningsavtal med Turkiet. I protest mot överenskommelsen med Turkiet har flera stora organisationer lämnat Grekland. Som en följd av det bär flera av de gräsrotsorganisationer, som bildades förra året, upp den dagliga driften av flera flyktingläger.

Ett av de läger där frivilliga och lokalbor hållit ställningarna efter förmåga var det tillfälliga flyktinglägret i Pireus hamn utanför Aten, vilket existerade fram till augusti 2016. Tusentals människor bodde i tält på parkeringsplatser i extrem hetta, med temperaturerna som kunde närma sig femtio grader. Vissa hade bott i tält i närmare ett halvår sedan avtalet med Turkiet trädde i kraft den 20 mars.

I lägret i Pireus försökte jag främst sysselsätta barnen och underlätta deras vardag. Vissa barn hade kommit dit med hela sina familjer. Andra hade rest med vänner, då de förlorat sina familjer. Åter andra befann sig där med endast en förälder i väntan på att få återförenas med den andra föräldern. Många mammor hade kommit ensamma med sina barn och hoppades på att få återförenas med maken som oftast befann sig i Tyskland eller Sverige. Jag ägnade mycket tid åt att umgås med dem i deras tält. Särskilt en händelse har etsat sig fast.

Jag satt med en pojke som hette Samir och hans familj inne i deras tält i femtiogradig värme. Mamman försökte vädra medan Samir gjorde kullerbyttor i mitt knä. Efter ett tag blev jag tvungen att resa mig och gå för att hjälpa en annan kvinna till doktorn.

Samir sprang då efter mig, fick tag i min väska och sprang tillbaka hem till tältet där han satte sig längst in på min väska med armarna i kors.

– Huda (Hedda), stay!

När jag böjde mig ner för att ta min väska och pussa honom hejdå igen, lyfte han handen, drog handen över min hals som om han ville skära av den. Med en gång var båda föräldrarna där, tog bort hans händer från min hals och bannade honom.

– Nej, nej, pussa istället, förmanade  mamman och slog bort Samirs händer.

Att en treåring som Samir tecknade att han skulle skära halsen av den som sårat honom, att barn jagade varandra med stenar medan andra målade tungan med nagellack för att få uppmärksamhet var fragment av barnens trauman som trängde sig fram i en vardag, som bestod av väntan på att något skulle hända.

Det var en smärtsam påminnelse om hur många djupt traumatiserade, ibland ensamma, barn tvingades växa upp i en av Europas största hamnar helt utan stöd från samhället.

Alla hade inte som Samir en närvarande mamma och det var inte heller alla föräldrar som orkade lära ut sina barn något annat än det kriget redan hade lärt dem. Många av föräldrarna satt apatiska i sina tält eller orkade helt enkelt inte längre säga ifrån. Andra var försvunna i krig och konflikter. Frivilligarbetare blev ofta substitut för de föräldrar som inte kunde vara närvarande fysiskt, eller som inte orkade vara det psykiskt, medan barnen växte upp i tälten på en parkeringsplats i en av Europas äldsta städer.

Precis som efter tsunamin i Sydostasien ekade stränderna i Grekland och tältlägren i Pireus efter rop om hjälp. Barnens behov av att bli sedda besvarades i första hand av lokalbefolkningen.

Civilsamhällets betydelse kan inte överskattas; det har jag lärt mig under det senaste ett och ett halvt åren. Oavsett om det är en tsunami eller ett krig och en humanitär tragedi som orsakar en systemkollaps, behövs det lokala och internationella civilsamhället för att hålla allt på fötter.

Och kanske allra främst för att visa de värst drabbade att någon bryr sig, att någon fortfarande ser de mest utsatta.