Samvetslöst göra upp med regimen i Damaskus

I FN:s extrainkallade säkerhetsrådsmöte den 30 november med anledning av situationen i Aleppo upprepade FN:s chef för humanitära frågor, Stephen O´Brien, sin vädjan till parterna att visa verkligt skydd för civila och civil infrastruktur, att obehindrat tillåta humanitärt tillträde till nödställda samt att upphöra med belägringarna. Han kommenterade den humanitära situationen med att ”det finns inga gränser eller röda linjer kvar att överträda.”[1]

Det är starka ord som väcker frågan om hur den demokratiska omvärlden kan ta ansvar för de internationella normer om krigets lagar och internationell humanitär rätt – en internationell rättsordning som både den syriska regimen och dess allierade Ryssland systematiskt har åsidosatt.

Fallet Syrien är ett fall i raden i vilket Ryssland har brutit den internationella ordningen. Georgien, Krim och östra Ukraina var dess föregångare. Denna politik har smulat sönder en gemensam referensram för kris- och konflikthantering och fört världen tillbaka till en ordning i vilken makt, inte rätt, är avgörande. När Donald Trump i valkampanjen signalerat att stödet till valda delar av den syriska oppositionen ska fasas ut (även om denna politik inte är fastställd), ställs Europa på ett mer akut sätt än tidigare inför ett svårt dilemma.

I ett inlägg till European Council on Foreign Affairs hävdas att hoppet om att Assad ska kliva åt sidan är ute och att det dags är sluta någon slags dirty deal med Assadregimen. [2] En sådan linje medför i förlängningen att man överger grundläggande principer som utgör själva fundamentet i europeisk säkerhetspolitik. Om Europa inte är trovärdig utåt i dessa frågor, varför skulle andra vara det?

Den syriska regimen och dess uppbackare Ryssland hävdar att Syrien är en global arena för ett krig mellan ett suveränt land och utländska terrorister. Det är givetvis en bekväm berättelse att använda sig av, eftersom den döljer den större legitimitetsfrågan. Ett annat sätt att se på konflikten är att kriget i Syrien är ett resultat av en illegitim stat som fallit sönder. Under årtionden har den inte förmått utveckla folkligt medbestämmande och respekt för de mänskliga rättigheterna. De utländska uppbackarna, Ryssland och Iran, håller regimen under armarna för att tillgodose egna mål.

Krisen i Syrien är en legitimitetskris. De folkliga och fredliga demonstrationerna började spontant 2011 i provinsen Daraa, som då var ett av Assadregimens starkaste fästen, och spred sig solidariskt över hela Syrien. Den våldsamma upptrappningen speglar Assadregimens krig mot den egna befolkningen.

Bashar al-Assad utgör toppen av ett totalitärt system. En av dessa totalitära egenskaper är ledarskapsprincipen, i vilken Assad ensamt gör sig till en uttolkare av folkviljan. Han tillhör den lilla grupp av presidenter i världen som ärvt makten från sin far. Ett annat drag är användandet av lögnen som offentlig sanning – beskrivandet av upproret mot regimen som en internationell konspiration är en av dessa lögner. Den tredje pelaren i detta totalitära system är säkerhetsapparaten som systematiskt arresterar, torterar och dödar oliktänkande.

Den syriska regimens FN-ambassadör, Bashar al-Jaafari kallade i säkerhetsrådsmötet den 30 november oppositionen för ”genmodifierad”. Hans ordval i FN:s säkerhetsråd är talande för den världsåskådning som hans regim står för: att den som inte underkastar sig regimen inte skulle bära på en mänsklig genuppsättning. Det är ett tankesätt som för tankarna till mörka kapitel i vår egen europeiska historia, liksom de bilder som läckts av en militärläkare i Assads hemliga tortyrfängelser (Caesarkällan). Bilderna visar intatuerade sifferkoder på kropparna av torterade och lemlästade människor.[3]

Efter att regimen dödat hundratusentals och fördrivit miljoner människor framstår det som en orimlig tanke att Assad har legitim grund att sitta kvar vid makten och att den demokratiska omvärlden kan sluta så kallade dirty deals med den. Ett sådant förhållningssätt vore enbart möjligt i en samvetslös värld, utan gemensamma referensramar, i vilken allt är relativt. Detta är vad USA:s FN-ambassadör Samantha Power syftade på då hon i nämnda säkerhetsrådsmötet sa:

–Jag måste medge att både den syriska regimen och den ryska regeringen har avsevärd expertis i att hitta på saker. De är auktoriteter i propaganda. Men vi måste erkänna att de har intresse av att skapa en ”post-sannings-värld” i vilken alla fakta ifrågasätts, i vilken det inte finns några sanningar. Det finns bara en mans ord gentemot en annans, en sidas krav gentemot en annans. Då Syrien och Ryssland ljuger och dödar civila räknar de med att det inte finns en domare.[4]

Argumenten för en normalisering av relationerna med Assadregimen förekommer mer i indirekta resonemang än i direkta påståenden. Ett vanligt sådant resonemang är laissez-faire-argumentet. Assadregimen har nu det militära övertaget och har därmed rätt att fortsätta terrorvåldet enligt någon slags idé om den ”starkares överlevnad”. Det andra argumentet, rätten att bekämpa upproret, som den syriska regimen tillsammans med Ryssland brukar hävda, handlar om att kriget är en legitim kamp mot terrorister. Ett annat resonemang som återspeglas i propagandan är att den demokratiska omvärldens betoning på mänskliga rättigheter och krigets lagar är en internationell konspiration och intervention i staters suveränitet. Ett fjärde indirekt resonemang är att Assad bör sitta kvar eftersom det inte finns något trovärdigt alternativ bland oppositionen.

Omvärlden har hittills bidragit med begränsat stöd till oppositionen. Det militära stödet till valda delar av oppositionen har varit av defensiv karaktär så att den kan försvara sig mot det totala krig, som regimen bedriver. Stödet har varit otillräckligt, i synnerhet som syriskt och ryskt stridsflyg ostraffat har kunnat terrorisera civilbefolkningen i oppositionsområdena.

Om oppositionen lämnas vind för våg, betyder det inte att kriget tar slut. Kampvilja, vapen och manskap finns det gott om. Snarare är risken att oppositionen radikaliseras, och ansluter sig till terrorgrupperingar.

Dilemmat med ett försvar av grundläggande värderingar är att det kräver fungerande gemensamma institutioner som FN: säkerhetsråd. Efter det att Kina och Ryssland den 5 december lade in sitt veto (det sjätte sedan krisen började) om en humanitär vapenvila framstår säkerhetsrådet inte längre som en framkomlig väg. Tilliten till den internationella rättsordningen urholkas och länder söker kompensera minskad kollektiv säkerhet med en förstärkning av den egna säkerheten.

Europa behöver därför tillsammans USA undersöka förutsättningarna för ett nytt förhållningssätt till  krisen i Syrien, om inte för Syriens skull – så för sin egen skull. Tre olika dimensioner bör genomsyra ett nytt förhållningssätt.    

För det första är den syriska frågansammanlänkad med övrig rysk politik i Georgien, Krim och Ukraina. Den ryska interventionen i Syrien är en inte en isolerad händelse utan ett försök att bryta den världsordning som byggts upp sedan andra världskrigets slut. Den amerikanska och europeiska responsen behöver besjälas av den insikten.

För det andra kan den demokratiska omvärlden, för sin egen trovärdighets skull, inte överge kravet på ledarskifte i Syrien. Detta ledarskap för ett totalt krig mot den egna befolkningen i syfte att återställa Syrien till vad den en gång var. Denna modell är för länge sedan överspelad.

För det tredje behöver Europa och USA stödja oppositionen på ett mer konsekvent sätt. Under krigets förlopp, och i synnerhet efter Rysslands intervention, har EU och USA backat från sina positioner. Få har begripit vad den amerikanska politiken har gått ut på och EU har suttit på åskådarbänken. Detta tillbakadragande av positionerna har indirekt spätt på den övergripande västerländska osäkerheten om vilken värld vi vill leva i – och vad vi är beredda att göra för att förverkliga den.