Skyll inte allt på globaliseringen

Framför oss står 40 unga kvinnor och män som blivit utvalda bland 1400 sökande att representera framtidens ledarskap. Vi befinner oss i Marrakech i Marocko.

De 40 kommer från Atlantens fyra hörn – Nordamerika, Sydamerika med Karibien, Afrika och Europa – som kanske har mer gemensamt historiskt och ekonomiskt än först vi inser. Under tre decemberdagar samlades dessa unga utvalda ledare tillsammans med tidigare ministrar, militärer och analytiker på Atlantic Dialogues, som finansieras av German Marshall Fund of the United States och marockanska OCP Policy Center.

Konferensens första fråga ställdes av BBC-journalisten Nic Gowing:

– Vad innebär Trump för er?

Ett par hundra deltagare klickar in ett ord som de associerar med och vips uppstår ett ordmoln på en storbildsskärm. Ju fler som valt samma ord desto större framstår det och dess idé. Då visar det sig att ett omdöme om Trump som uttrycker möjlighet (opportunity) överskuggar katastrof (catastrophe). Kan alltså Trumps tillträde som USA:s president ses som en möjlighet – på marginalen? Trots allt han står för?

Hur är ett sådant ordmoln möjligt i en publik med så många unga som förkroppsligar globaliseringens bästa möjligheter? I en publik med så många berömda politiker som stått för mänskliga rättigheter, gräsrotsrörelser, global rättsordning och diplomatisk konfliktlösning – tillsammans med liberala analytiker från mittenhögern och mittenvänstern?

Obi Ezekwesili, nigeriansk kämpe mot korruption, döljer inte sin längtan att bryta mot den gamla världsordningen, men uttrycker inga förhoppningar om vad Trump själv kan medföra. Liksom Mamphela Ramphele,  sydafrikansk antiapartheidkämpe som numera utmanar ANC, säger hon att det inte handlar om vad Trump gör utan om att vi äntligen måste ta hand om ”oss själva”. Vi kan inte längre skylla allt på globaliseringen. Det går inte längre att lita till USA eller andra mäktiga. Det handlar istället om vad vi själva åstadkommer.

Obi Ezekwesili från Nigeria, Mats Karlsson och sydafrikanska veteranen Mamphela Ramphele på Atlantic Dialogues. Foto: Privat

Samma tongångar hör jag från ärrade europeiska företrädare. Den transatlantiska länken, ryggraden i den europeiska säkerhetsordningen sedan 1945 och 1989, är skadad och kan ha fått bestående men av Trumps retorik.

Ickeeuropeiska länder kan kanske lättare anpassa sig till en verklighet där man inte har det gamla USA, och den gamla världsordningen, att lita till. Den vill man bort från i alla händelser. För Europa finns kanske inte heller någon annan väg än att stärka sig själv.

För många unga från Mexiko, Brasilien, Senegal och Marocko framstår samtiden som spännande, fri från bindningar till globaliseringens gamla ordning. Då och då dyker de nya möjligheternas företrädare upp: unga intellektuella med sina nätverk eller visionära storföretagare (dock inte utan ekonomiska egenintressen) som vill lösa Afrikas livsmedelsförsörjning.

Också klassiskt multilateralt engagemang tar plats. Erika Ferrer, svensk ambassadör i Rabat, sätter den feministiska utrikespolitiken på kartan.

– OK, det var ditt svar på mjuk säkerhetspolitik, vilket är ditt hårda? frågar en amper samtalsledare.

– Det var det hårda svaret, lyder Erika Ferrers rappa replik.

Hon får oväntat medhåll av USA:s näst högste militär i Afrika, vice amiral Michael Franken.

Sveriges ambassadör i Rabat Erika Ferrer tillsammans med USA:s vice amiral Michael Franken. Foto: Mats Karlsson

För flera gamla européer – bland dem jag själv – framstår dock utvecklingen som djupt oroande. Diskussionen blir också mer nedslående för varje timma som konferensen pågår. 

Jorge Castaneda, mexikansk intellektuell, tidigare utrikesminister och kanske framtida president, betraktar Trumps retorik från sitt perspektiv:

– Många säger att vi inte ska lyssna på Trump utan se till vad han gör. Det är klokt sagt. Men det är bara det att vi i Latinamerika har haft att göra med populister i hundra år. Vi vet hur de fungerar. De blir fångna av sin egen retorik. Deras väljare kräver att ledarna ska göra vad de förespeglat. Därmed gör också de auktoritära ledarna vad de har sagt. Det leder till katastrof och vi får leva med dem i årtionden och förlorar den ena chansen efter den andra. Betänk detta när vi nu ser Trump förbereda sitt regeringsinnehav. 

Från publiken ställs en sista fråga om vad denna populism bottnar i. Ännu ett ordmoln skapas när ett par hundra människor klickar fram sina svar. På storbildsskärmen dyker det upp ord som vrede, frustration, ojämlikhet och orättvisa. Det ger en insikt om vad som drivit fram intoleransen och tillbakagångarna under 2016. 

Ordmoln som svar på frågan om vad populismens framgångar bottnar i. Foto: Mats Karlsson

– Kräftgången går inte att vända utan konkreta socio-ekonomiska lösningar. Ge konkreta svar på hur utbildning, bostäder, pensioner och jobb kan skapas! poängterar Jorge Castaneda.

Spaniens förre EU-kommissionär Miguel Moratinos vill sätta FN i centrum, men publiken skruvar på sig. Frankrikes förre utrikesminister Hubert Védrine instämmer i kraven på att Europa måste definiera sin egen framtid. Védrine beskriver identitet, suveränitet och säkerhet som populismens hållpunkter. Ska alltså dessa begrepp ersätta värden som frihet, jämlikhet och broderskap? undrar jag.

Marek Belka, tidigare polsk premiärminister och IMF-ekonom, avbryter en britt, som uppmanat EU att ta det lugnt med brexit. Belka betonar att inget är mer avgörande än att säkerställa Europas framtid. Kliv på eller av. Välj mer eller mindre.

Jag lämnar Marrakech, en stad som på samma sätt som Fez symboliserar ett inkluderande islam, med intrycket att den pessimism, som följt på den senaste tidens inåtvändhet och lögner, ändå kan motarbetas av rationellt, öppet och ungt tänkande. 

Temat i Marrakech var att föreställa sig det oväntade, också det möjliga. De 40 unga utvalda må vara extremt priviligierade i en värld av orättvisor och uteslutning. Men de visar att det finns möjliga vägar, trots Trump och trots Trumps avsikter.