FN:s säkerhetsråd, Sverige och jämställd säkerhet

I år har Sverige varit FN-medlem i 70 år. Från och med att organisationen bildades har FN utgjort den tongivande globala arenan för att främja kvinnors och mäns lika möjligheter till deltagande, säkerhet och resurser, det vill säga ökad jämställdhet. År 2000 nådde debatten även FN:s säkerhetsråd.

Sverige har varit en tydlig politisk aktör och ofta även arbetat för att stärka FN-byråkratins kapacitet att förverkliga sina beslut. Detta är tyvärr något som många inte vet så mycket om då det ofta utelämnas ur Sveriges FN-historik. Just nu växer dessutom motståndet mot jämställdheten internationellt. Det finns därför stort behov av att försvara det vi bidragit till att skapa. Att Sverige har jämställdhet som en huvudprioritering inför sin tid i säkerhetsrådet är därför välvalt.

Från och med första januari sitter Sverige för fjärde gången med vid det runda bordet i FN:s säkerhetsråd. En jämförelse med kung Arthurs runda bord skulle vara mer än haltande då bordet i säkerhetsrådet är långt ifrån jämlikt. FN:s runda bord har dock en fördel över Camelots då det åtminstone har potential att vara jämställt. År 2014 slogs det till exempel rekord när 6 av 15 FN-ambassadörer i säkerhetsrådet var kvinnor.

Säkerhetsrådets runda bord, där Sverige tar över ordförandeklubban i januari 2017. Foto: Ognjen1234/Shutterstock

Agda Rössel var Sveriges FN-ambassadör 1958 då Sverige satt med i säkerhetsrådet för första gången; i övrigt har Sverige representerats av män. Jämställdhetsproblematiken i säkerhetsrådet är dock inte främst en fråga om representation utan om det som sker i rådet. Jämställdhet kan dessutom framgångsrikt främjas av både män och kvinnor.

Varför behöver jämställdhet vara en prioritering och vad har vi bidragit med hittills?

I sin mest basala form kan vi säga att vad säkerhetsrådet än beslutar om – till exempel medlingsinsatser eller hantering av fredsbevarande operationer – påverkar det både män och kvinnor i konfliktområden, men ofta på olika sätt. Att agera smart, som kabinetssekreterare Annika Söder sagt, är därför att systematiskt bidra till att alla bättre omfattas av det stöd som FN ger. Det är viktigt för att FN många gånger misslyckats med att bidra till en fred för både män och kvinnor, då frågor om våld mot kvinnor och deras resursbehov inte kommit med. Fredsprocesser påverkar också utformningen av politiska institutioner där främst mäns deltagande beaktats. Effekten på jämställdheten över tid kan därför bli negativ.

När FN bildades efter andra världskrigets slut fanns lika rättigheter för män och kvinnor med som en del av FN-stadgans vision för en värld fri från krig och fattigdom. De skrivningarna är resultatet av en kamp. Kvinnliga ambassadörer från Brasilien och USA var avgörande aktörer. Motståndarna hävdade att särskilda skrivningar om kvinnors rättigheter var onödiga – om vi bara skapar en bättre situation för män så kommer det automatiskt att bli lika bra för kvinnor. Den idén hör vi ekot av än idag.

Från slutet på 1950-talet börjar vi på allvar se en utveckling ta fart där Sverige blir en aktiv deltagare, inledningsvis inte minst genom Agda Rössel. Under 1960–1970-talen ökar takten. År 1975, samtidigt som Sverige sitter med i säkerhetsrådet, utropas detta år till det Internationella kvinnoåret av FN:s generalförsamling. Ett ynka år för att hantera utmaningarna för hälften av världens befolkning anses snart vara alltför kort, så man utropar istället ett årtionde. Det är nu den stora FN-konventionen om kvinnors rättigheter antas vilken Sverige är bland de första att skriva under.

Under 1970–1990-talen växer också den globala kvinnorörelsen. Det hålls ett flertal stora kvinnokonferenser anordnade av FN, till exempel Pekingkonferensen 1995. Under den här perioden etableras ett förhållningssätt som kallas jämställdhetsintegrering. Det innebär att arbetet för jämställdhet ska ingå som en naturlig del av allt arbete. Så även i Sverige där den metoden sedan 1994 utgör en huvudstrategi.

I slutet på 1990-talet börjar den pågående utvecklingen på allvar påverka säkerhetsområdet. Våren 1999, strax efter det att Sverige suttit i rådet för tredje gången, inleds FN-projektet Integrating a Gender Perspective in Multidimensional Peace Operations, med stöd från bland annat svenska Utrikesdepartementet och Uppsala Universitet. Parallellt arbetar kvinnoorganisationerna vidare med att trycka på FN:s säkerhetsråd. Från Sverige bidrar Kvinna till kvinna som gör en unik utvärdering av Daytonavtalet för konflikten i Bosnien-Hercegovina.

I oktober 2000 antar säkerhetsrådet under Namibias ledning resolution 1325 om Kvinnor, fred och säkerhet. Sverige har sedan varit med och främjat att resolutionen omsätts i praktiken och även spridas till EU, Nato och OSSE. När frågorna om kvinnor, fred och säkerhet återkommer på säkerhetsrådets agenda runt 2008 får vi en rad nya resolutioner. Det resulterar bland annat i etablerandet av Special Representative of the Secretary General for Sexual Violence in Armed Conflict, som Margot Wallström innehade 2010–2012, vilket i sin tur bidrar till att UN Women bildas, en enhet som Sverige idag är med och finansierar. Djupt oroväckande är dock att motståndet har vuxit ordentligt parallellt med detta. Idag är jämställdhetsarbetet hårt tillbakapressat.

Vad kan då Sverige göra den här gången i rådet? Nu kan det många gånger komma att handla om att försvara de framsteg som gjorts. Det är inte lätt runt ett bord där ett icke permanent medlemsland har begränsat inflytande. Att prioritera jämställdheten innebär därför att hantera svåra säkerhetspolitiska frågor, inklusive att öka kvinnors deltagande. Men även om att hitta smarta sätt att stärka frågorna. Sverige har utvecklat sina tankar kring organisatoriskt stöd, som innebär att försöka bidra till en ökad kapacitet inom FN-byråkratin, till exempel att stödja den del av FN-administrationen som tar fram de underlag på vilka rådet bygger sina beslut.

Om FN:s nya generalsekreterare António Guterres tänker realisera visionen om jämställdhetsintegrering så kan det innebära en ökad efterfrågan från FN-byråkratin. En annan viktig möjlighet är att följa upp och föra en dialog med de ansvariga för fredsinsatser eller medlingsinsatser för att skapa ökat ledarskapstryck ut i verksamheten. Sverige har erfarenhet av att stödja ledarskapsutbildning för att även öka kapaciteten på detta område.

Tiden vid det runda bordet kommer trots det säkert att bli utmanade. Men även i tider av hårt motstånd är det, för att citera fredspristagaren Alva Myrdal, ”inte människovärdigt att ge upp.”

Vi är därför många som stödjer Sveriges prioritering och tycker att jämställdhetsarbetet även tydligare bör skrivas in som en central del av vår tidigare FN-historik.