Donald Trump – en tragedi för klimatet

En tragedi för klimatet. Det finns inget annat sätt att beskriva valet av Donald Trump som ny president. Det är visserligen sant att en del av Trumps löften – som att stödja en renässans för kolbrytningen i USA – med stor sannolikhet kommer att falla platt till marken. Kostnaderna för alternativen till kol – naturgas eller vind och sol – är lägre och det finns inga vettiga skäl för kraftbolagen att fortsätta investera i nya kolkraftverk. Marknaden för förnybar el har ett starkt moment i stora delar av världen och det är ingenting som Trump kan ändra på.

Men bortsett från att kollöftena spricker finns det litet att glädja sig åt. Världen hade i och med Parisavtalet äntligen lyckats ena sig om att samarbeta på allvar för att få ned utsläppen. Avtalet har sina brister men det var ändå en signal till alla aktörer världen över att klimatfrågan har högsta prioritet. President Barack Obama spelade en viktig roll i detta.

Vad som uppnåddes i Paris riskerar nu att bromsas upp – eller förstöras ­– och detta i ett läge när vi är i desperat behov av en kraftig skärpning av åtgärderna för att reducera utsläppen. Nuvarande löften skulle leda till att de totala utsläppen de facto skulle öka med 13 procent fram till 2040. För att klara 2°-gradersmålet skulle vi behöva en minskning med över 50 procent. Att det amerikanska folket i denna situation valt en klimatförnekare till president är inget mindre än en förolämpning mot resten av världen.

Vad tänkte de på?

Valet av Trump innebär både direkta och indirekta effekter för klimatarbetet. USA:s regering under Obama har satsat stort på stöd i olika former för alternativ energiteknik. Elon Musks Tesla, batteriprojekt och nya soltak är framträdande exempel på vad stödet lett till. Men mycket av denna typ av stöd är nu i riskzonen. Därtill kommer det federala stödet till klimatforskning med säkerhet att strypas. Nasas vädersatelliter har redan pekats ut som exempel på ”politiserad forskning”.

Man tar sig för pannan!

Trump förväntas därtill göra allt han kan för att upphäva eller mjuka upp Obamas Clean Power Plan som syftar till att kraftigt reducera utsläppen av koldioxid från existerande kraftverk. Om han lyckas med detta skulle det innebära ett grundskott mot de löften som USA under Obama har gett om att dra ned USA:s utsläpp i närtid.

Konsekvenserna i förhållande till Parisavtalet skulle bli starkt negativa. En sannolik följd om USA inte står fast vid sina löften vore att andra länder börjar tumma på sina. Kan USA, så kan vi! Det finns åtskilliga länder – bland annat inom EU – som letar efter förevändningar att minska ambitionerna när det gäller klimatpolitiken.

För utvecklingsländerna är USA:s agerande helt centralt. Många u-länder menar – med rätta – att industriländerna har gjort alldeles för litet på klimatområdet i förhållande till sina historiska utsläpp. Inte minst gäller denna kritik USA. Om nu Trump sätter stopp för den trend av ökat ansvarstagande som inletts med Obama kan det få långtgående konsekvenser. En mycket viktig pusselbit är de löften om hjälp till finansiering av klimatåtgärder i utvecklingsländerna som industriländerna lämnat. Den Gröna Fonden ska omfatta lägst 100 miljarder US dollar senast år 2020. USA:s andel är betydande. 

Hur Trump kommer att göra rent formellt vis-à-vis Parisavtalet är det ingen som vet idag. Men den psykologiska effekten av att USA nu valt en klimatförnekare som president är illa nog. Populismen i världen har fått ett lyft. Nationalistiska och högerextrema partier vädrar morgonluft. Inte minst i Europa utgör detta en fara – för demokratin och rättsstaten, för Europasamarbetet men också mer specifikt för klimatarbetet. De nationalistiska partierna – vare sig vi talar om Kaczyńskis Lag och Rättvisa i Polen, Nationella Fronten i Frankrike, Ukip i Storbritannien eller Sverigedemokraterna här hemma – ger ingen som helst prioritet till åtgärder för att reducera klimatutsläppen. Tvärtom. De är antingen regelrätta klimatförnekare eller också säger de som Jimmie Åkesson att ”ytterligare begränsningar av utsläppen kostar för mycket.”

Ju starkare stöd de nationalistiska och populistiska partierna får, desto svårare kommer det att bli att driva den pro-aktiva klimatpolitik som situationen kräver. Det paradoxala är att det tagit ett par decennier av förhandlingar för att få Parisavtalet på plats. Nu är risken stor att valet av Trump – som med ett pennstreck – raderar ut mycket av vad som uppnåtts.

Vad kan vi då göra?

Några åtgärder förefaller starkt angelägna i det kortsiktiga perspektivet:

1. Att låta en grupp av världens främsta klimatexperter uppvakta Trump med det uttalade syftet att i detalj förklara klimatproblemet för honom. Jag tror vi kan vara säkra på att Trump aldrig brytt sig om att sätta sig in i sakfrågan. Därför är ett väl förberett möte värt ett försök. Trump har både barn och barnbarn. Vi måste tro på möjligheten att mannen trots allt är mottaglig för argument. Ett viktigt mål med mötet bör också vara att övertyga Trump om att framtiden för grön teknik ser många gånger bättre ut än brun teknik. 

2. Att EU kraftigt skärper sin klimatpolitik – alla slitningar inom unionen till trots. Någon måste visa starkt ledarskap i ett läge där USA sviker. Någon måste fylla på det gap i klimatfinansieringen som kan bli resultatet av Trump och en republikansk kongress. Hur detta ska gå till? Givet bland annat Polens starka motstånd är mitt förslag att ge polackerna något i utbyte. En kombination av pengar och ett löfte om utvidgat samarbete för att dra ned landets utsläpp. Sverige har ett elöverskott.  En väsentlig del av detta skulle kunna avdelas för export till Polen. Men det förutsätter i sin tur att Sverige fortsätter bygga ut den förnybara elkraften.

3. Att fördjupa samarbetet med Kina kring klimatsmart teknik och visa USA att landet står isolerat i en livsavgörande fråga. Inte minst delar av det amerikanska näringslivet skulle reagera starkt i en sådan situation.