EU får inte hålla tyst om häxjakten i Turkiet

När sommaren är som allra vackrast vore det frestande att stänga ute den stora världen. Men det går inte.

Rötmånadens tid har just börjat och värre kan det bli. När blodbaden i Europa och Mellanöstern, plus populisters framgångar i Storbritannien, och kanske snart i USA-valet, gör sig påminda är det omöjligt att helt bädda in sig i sin egen trygga sommarstiltje.

Det inträffar ögonblick när den stora världens maktmissbruk och vansinne kryper sig in i det egna sommarlugnets kokong. Så var det när jag såg nyhetsbilden av en gammal vän i Turkiet, statsvetaren och kolumnisten Sahin Alpay, föras ut av polis i gryningen från sitt hem i Istanbul.

När detta skrivs sitter Sahin Alpay, liksom tiotusentals dissidenter, i den olidliga hettan i något turkiskt häkte. Det sker samtidigt som Turkiet har sagt upp Europakonventionen om mänskliga rättigheter och rapporterna om återupptagen tortyr duggar tätt.

Tanken på att Sahin Alpay skulle vara en del av ett misslyckat militärt kuppförsök är absurd. Han som en gång flydde Turkiet undan en militärkupp, för att doktorera på Stockholms universitet, är en debattglad och välformulerad vän av demokrati.

Han talar gärna om hur han är influerad av en strömning inom svensk socialdemokrati och återkommer ofta till att Kjell-Olof Feldt är en politisk förebild för honom.

När han återvände till Turkiet för många år sedan trodde han, som många av oss då, på demokratiseringsprocessen. Men han såg med tiden hur snaran drogs ut, även mot publicister som han själv. Han kunde ha lämnat landet både före och efter det fatala kuppförsöket den 15 juli.

Men han valde att stanna.

Sahin Alpay har många vänner i utlandet. Hans krönikor blev lästa långt utanför Turkiet. Han visste att Carl Bildt var en av hans trogna läsare.

När president Erdoğan denna sommar har dragit igång häxjakten mot dissidenter i Turkiet hamnar Sahin Alpay i nätet för att han verkat i en av Gülenrörelsens stora tidningar, Zaman (Tiden). När tidningen togs över av statliga tvångsförvaltare i mars förklarade han att ”det är ytterst bedrövligt, särskilt för folk i min generation, att Turkiet förvandlas till en tredje-världsdiktatur”.

När sedan juli månads misslyckade kuppförsök inträffade, det som president Erdoğan genast utnyttjade för att slå till mot alla som står i hans väg, var inte Sahin Alpay sen att fördöma det. 

I ett mejl till mig efter den 15 juli skrev han om det ”fruktansvärda kuppförsöket”. Han förebådade också vad som såg ut att bli nästa steg: En häxjakt mot alla dem som motsätter sig ett auktoritärt presidentstyre.

Det som nu blivit ett faktum.

Turkiet har tummen i ögat på EU och Nato, dels genom flyktingfrågan och dels för att den turkiska flygbasen Incirlik är central i USA:s attacker mot IS skräckvälde.

Men i det här läget gäller det att EU inte blir som de tre aporna som inte vill se, inte vill höra och inte säga något.