Hela havet stormar

Det är mycket nu. Det är inte lätt att samla ihop tåtarna en vecka efter britternas historiska beslut att lämna EU men låt mig ändå försöka.

Det kommer att ta tid att få klarhet i vad brexitbeslutet innebär. Först och främst för britterna själva – om Storbritannien överlever skilsmässan då separatistiska tillika EU-vänliga krafter i Skottland och Nordirland nu vädrar morgonluft. Det som på valsedeln verkade så enkelt – ett nej till EU – har visat sig ha enorma politiska, ekonomiska, finansiella och praktiska konsekvenser som landet nu har att hantera. Detta sker samtidigt som både Tories och Labours ledare har förlorat matchen.

Det kommer att ta tid att definiera EU:s framtida relation med Storbritannien. Om pragmatism eller hämndbegär kommer att genomsyra de förhandlingar som ska reglera hur britterna kan trassla sig ur samarbetet återstår att se. Hur som helst blir det en balansakt – å ena sidan ligger det i allas intresse med ett fortsatt nära samarbete, och ju smidigare och snabbare man kan lösa hur det ska se ut framöver desto bättre. Å andra sidan är det riskabelt att skicka signalen att britterna kan äta kakan och ha den kvar. Efter veckans första diskussioner bland EU:s ledare står det i alla fall klart att Storbritannien inte kommer att tillåtas att bara plocka russinen ur kakan.

Det kommer att ta tid för EU att finna vägen vidare utan britterna. Populismens ädelmetaller – främlingsfientlighet, EU-skepsis och föreställningen att oerhört komplexa problem har plättlätta lösningar – är det enda som stigit i värde. Det gör det omöjligt att driva EU-projektet vidare på inslagen väg fast ”bara” utan britterna. Men vilken form samarbetet istället ska ta bli inte lätt att enas om. Medan vissa länder anser att svaret är än mer överstatligt samarbete, vill andra istället ta steg tillbaka och ytterligare andra ägna sig åt att reformera befintligt samarbete.

Men kanske får det ändå inte mycket till effekt. Folkomröstningsanden är redan släppt ur flaskan. Partier i tolv andra EU-stater kräver folkomröstningar om respektive lands medlemskap. Också andra krav på referenda reses runt om i EU: om associeringsavtalet med Ukraina, om beslutet att omfördela flyktingar inom EU, om Nato-medlemskap. Dessa krafter har nu fått vind i seglen och det återstår att se om det brittiska kaoset får någon slags återhållande effekt.

Om jag får hoppas: Ja. Lockelsen att kasta sig över samma stup som britterna borde ju vara begränsat.

Om jag får gissa: Nej. Det är inte rationalism som styr upproret mot vad som uppfattas som en fjär elits olika projekt, det är känslor.

Kort sagt, brexit-beslutets konsekvenser är oöverskådliga. Även om nästa ledare i eftertankens kranka blekhet skulle återkalla beslutet är åtskillig skada redan skedd.

Inte heller begränsas konsekvenserna till vår kontinent. Med alla utmaningar här hemma blir vi svagare som global aktör – dels för att energin att agera externt tryter, dels för att vår mjuka makt försvagas. Med andra ord ingjuter vi varken fruktan eller inspiration. För länder som Ukraina och Georgien är detta särskilt sorgligt. Där är EU-närmandet motorn i en lång, plågsam men nödvändig reformprocess. Nuvarande situation stärker knappast reformkrafterna, som redan stretar i vad som riskerar bli en tilltagande motvind.

Och utanför EU:s gränser stormar världen vidare.

Migrationsströmmen från Turkiet till Grekland må ha avstannat för nu, men hur länge avtalet mellan EU och Turkiet håller är en öppen fråga. Får Turkiet inte sin viseringsfrihet, som de utlovats i oktober, är risken stor att avtalet faller och att den katastrofala hösten 2015 på östra Medelhavet upprepas. Och i Libyen finns nu tre olika regeringar som gör anspråk på makten, men ingen som vi effektivt kan samarbeta med för att förhindra smuggelbåtarna över centrala Medelhavet.

Kriget i Ukraina skördar fler offer än på länge och i Syrien har våldsnivåerna i det närmaste krupit tillbaka till tidigare nivåer, före den bräckliga vapenvilan från i februari. De försiktiga stegen till politiska samtal som man hoppades skulle bana väg för förhandlingar mellan i alla fall några av alla stridande parter har ”tagit paus” – en diplomatisk omskrivning för att de havererat.

USA går mot presidentvalets slutspurt – och därmed ägnar sig amerikanerna åt sin inrikespolitik snarare än åt världen utanför dem.

Men innan dess, redan nästa vecka, möts Natos ledare för toppmöte i Warszawa, också det en händelse av dignitet. Efter att i över ett decennium ha ägnat sig åt fredsfrämjande i främmande land är Natos - och toppmötets - fokus åter på kärnverksamheten: att försvara sina allierade och hålla ryssen stången. Det återstår att se vad Kreml i sin tur tänker sig för motdrag på sitt geopolitiska schackbräde.

Ja, det är mycket nu. Inte ens den svenska säkerhetsrådsplatsen kan jag glädjas åt fullt ut. Den var efterlängtad och välförtjänt. Det må vara både nobelt och viktigt att vika vår utrikesförvaltnings resurser till att påverka ett handlingsförlamat FN där vi kan. Men när vår egen kontinent skakar i sina grundvalar, och vi just förlorat en av våra närmsta allierade, vore det förödande om det tillåts att ske på bekostnad av vårt engagemang på hemmaplan.