Populistiskt förfall kan hejdas med rätt lösningar

Så är den stora kampen om Europa inledd – en kamp om nationalistisk populism eller en ny politik där man tar stora väljargruppers sociala utanförskap på allvar. Den som bryr sig måste fokusera på de verkliga problemen och deras lösning.

Det som nu behöver göras för att klara EU:s framtid hade kunnat sökas utan denna katastrof – för brexit-valet är verkligen en katastrof med de oförutsägbara risker vi visste skulle komma, med en populistisk våg som kan förvärras av stor ekonomisk osäkerhet. Detta är ett pris vi tvingas betala för ledare utan ryggrad och medier utan skam, men också för förnekelsen av problemets ekonomisk-sociala kärna. För detta bär många ansvar.

Innan vi nämner möjliga lösningar – för sådana finns – måste vi beskriva vad katastrofen beror på: ett politiskt ledarskap i förfall. En av Europas viktigaste premiärministrar, David Cameron, riskerade mot bättre vetande EU:s framtid för att rädda sitt eget konservativa parti från splittring. Konkurrenten Boris Johnson, från samma parti, jämförde EU-projektet med Hitlers Reich.

För dessa båda finns olika grader i Dantes helvete.

Men vad ska man säga om Labourledaren Jeremy Corbyn som inte kunde ge ett klart svar på en avgörande ja/nej-fråga? Han gav sju poäng på en tiogradig skala som svar på frågan om han var för att Storbritannien skulle stanna i EU.

Men han förlorade sina väljare med långt värre siffror. Storbritanniens två stora partier befinner sig i förfall efter självvalt agerande.

Vilken populist står härnäst i tur att elda på en möjlig präriebrand i Europa? Marine Le Pen i Frankrike eller Geert Wilders i Nederländerna? Ungern och Polen vacklar redan i sitt stöd för EU:s grundvalar. Och när kliver en nordisk populist över alla gränser?

I den ryska duman har Putin passat på att ytterligare försämra svängrummet för fria medier och civilsamhället. Runt om världen stärks manöverutrymmet för ledare utan skam – ledare som skaffat sig visst folkligt stöd men som samtidig bygger upp en maktbas som omfattar lagstiftning, regerande, medier och rättsstat – allt underbyggt med avgörande inflytande över näringslivet i deras länder. 

För det paradigmskifte Europa nu står i finner jag inget annat ord än en tid av ledarskap utan skam.

Kärnan i problemet är att den ekonomisk-sociala modell som många europeiska länder följt inte håller. Men det är inte bara spänningen inom de länder som valt att binda sig till euron som är olöst, annars hade denna katastrof inte skett i Storbritannien med sitt City och sitt pund! Det är det faktum att regerandet i olika länder, och i Storbritannien i synnerhet, inte tagit stora väljargruppers sociala utanförskap på allvar. Både de marginaliserade i Labours områden, där gammal industriproduktion inte längre är lönsam, och Tories Little England röstade emot EU.

Den ekonomisk-sociala tolkningen av den brittiska folkomröstningen är entydig: de som ser möjligheter röstade för EU, de som känner sig utan sådana röstade emot. På ett undermedvetet plan handlade valet om 
en åtstramningspolitik som lett till att många känt sig exkluderade.

Därmed finns också en lösning som måste utspelas i ett offentligt ansvarstagande för allt från energiuppgörelser, till modern utbildningspolitik och ett socialt Europa. De flesta av dessa beslut är lokala och inte EU-bundna, men vi hänger ihop och kommer inte att lyckas om vi går åt skilda håll. Eliten har utkämpat ett krig mot den offentliga sektorns ineffektivitet istället för att lägga sin kraft på att investera i bred produktivitet. 

För det första måste man tänka annorlunda om de ekonomiska utmaningarna. Lösningar finns bevisligen; annars hade inte Europa blivit så pass mycket bättre att leva i efter murens fall 1989. Nu gäller det att lita till det som fungerar, tänka integrerat och se globalt. De dåliga nyheterna är att brexit-valet kan utlösa en ekonomisk kris som gör det än svårare att hitta vägen framåt.

För det andra måste Europas institutioner och författningar stå pall. Brittiska omförhandlingar med EU kommer med största sannolikhet att försvaga, inte förstärka, de värden och mekanismer som kan hålla oss samman. Men vi måste skapa utrymme för Storbritannien att komma tillbaka. Detta kan synas vara förnekelse eller önsketänkande. Men det är uppenbart att Storbritanniens val den 23 juni är negativt för landets ekonomiska framtid, så detta land måste ges andrum och se vad det har gjort.

Tänk på Storbritannien som ett syskon som gått igenom en inre kris. Låt detta syskon tänka efter, lugna ner sig och reflektera igen. Politik förblir det möjligas konst.

De som nu tänker sig en andra brittisk folkomröstning om EU avfärdas som ledare som vill välja ett nytt folk. Men det är en djupt falsk analogi. Populister som torgförde lögner stal en omröstning som Cameron hade konstruerat för att rädda Tory-partiet. Det var inte en omröstning om vilken ekonomisk-social politik som ska föras. 

Europa kan utnyttja tillfället till att konstruera något nytt. EU:s kärnländer, som vill behålla euron och ett djupare samarbete, kan hålla sig till sin inre krets; andra EU-länder kan välja en yttre cirkel. Ett nytt brittiskt parlament kan vilja tillhöra en sådan yttre cirkel och då kan en ny fråga ställas till britterna.

Det kan bli en plågsam omvandling, men långt bättre än den avgrund som vi nu står inför, säkerhetspolitiskt, ekonomiskt och framför allt identitetspolitiskt.

 Vad britterna har valt, under ett förfärligt ledarskap, är oklart. De som vill skapa lösningar i Storbritannien och EU måste bli kreativa.

Skynda inte. Men var beredd på en lång kamp för Europas stora värden om mänskliga rättigheter, parlamentariska ordningar, och inkluderande ambitioner. Vi vet vad Europas värsta fiender heter: nationalistiska populister.