EU och rättsstaten på det sluttande planet

Respekten för rättsstatens principer befinner sig i en allt snabbare glidande utförsbacke i EU.

Ett första litet steg utför tog EU:s regeringschefer den 18 mars. Man lät den politiska viljan styra, när EU-toppmötet slöt ett avtal* med Turkiet om att ta tillbaka flyktingar som nått till de grekiska öarna.

Strikt formellt och rent juridiskt är Turkiet inte ett säkert land – om av inga andra skäl, så för att landet inte införlivat flyktingkonventionen i sin lagstiftning.

EU-ledarna räddade sig hjälpligt undan ett rättsligt haveri här genom politiskt finsnickeri:
Man uppmanade Grekland att ge alla asylsökande individuella prövningar samt att snabbt sätta ihop en juridisk instans för att hantera de överklaganden som nekade asylsanökningar måste erbjudas.

Den 2 juni visade det sig att denna grekiska juridiska instans har en mer formell syn på juridiken än EU:s regeringschefer.
Av 57 personer som nekats asyl fick 55 rätt – Turkiet är inte ett säkert land och asylsökande från Syrien får därför inte returneras dit.

En reaktion kom den 9 juni från EU:s justitie- och migrationsministrar vilka då tog ett jättekliv ned för vad som börjar likna rättsstatens utförsbacke. Ministrarna deklarerade gemensamt att Turkiet visst är ett säkert land och uppmanade Grekland att skynda på avvisningarna dit, samt att sätta upp andra juridiska instanser.

Att politiker blandar sig i rättsskipning och försöker påverka jurister är som bekant inte förenligt med rättsstatens principer. Verkligen inte.

Ur EU-ministrarnas politiska perspektiv riskerar domarna i Grekland  att äventyra vad de ser som Turkietöverenskommelsens stora framgång (antalet flyktingar har minskat med 90 procent). Syrier kan åter börja betrakta de grekiska öarna som en dörr till Europa.

EU-regeringarna anser att Turkiet-projektet är så lyckat, att de nu diskuterar liknande avtal –migrationspartnerskap – med en rad regimer i Afrika och Asien.
En första grupp afrikanska länder ska enligt EU-kommissionens förslag få 8 miljarder euro att dela på i utbyte för att ta tillbaka utvandrare. Fram till 2020 vankas ytterligare 30-60 miljarder.

Om vi ser strikt juridiskt på denna nya plan, är den ett ännu större rättshaveri än Turkietöverenskommelsen av framför allt tre skäl:

1. EU tänker sluta avtal med regimer som inte lever upp till internationella rättskrav på erkännande av en stat: Att de kontrollerar sitt territorium och har reella möjligheter att styra.

Högst upp på listan över nya partnerländer finns Libyen, som har två rivaliserande regeringar. Den internationellt erkända regeringen, kallad Tobrukregeringen, fick till sjöss kriga sig fram till Tripolis hamn i april, men hindrades från att ta sig in i huvudstaden av den konkurrerande administration som kallar sig för Nationella räddningsregeringen.

På listan finns också Mali, ett land som är så instabilt att det krävs en FN-insats på 122 000 man, främst soldater, för att inte landet ska slitas itu.

2. EU äventyrar asylrätten genom planer på att återsända människor som har flytt undan förtryckarregimer.
Normalt borde vi kunna lita på att EU-länder respekterar asylrätten och bara sänder hem människor utan skyddsskäl. Men i förslaget ingår oroväckande nog att mål ska sättas upp för hur många människor som ska sändas tillbaka till varje land. Det sägs vara viktigt för att avtalens framgång ska kunna utvärderas.

Genom att ekonomiskt stödja skurkregimer motarbetar EU dessutom chanserna för medborgare i dessa länder att få sina mänskliga och medborgerliga rättigheter respekterade.
EU förhandlar till exempel för närvarande fram ett av dessa partneravtal med Nigeria, av den brittiske premiärministern David Cameron kallat ”möjligen ett av världens mest korrupta länder”.

En annan blivande EU-partner är Etiopien – vars regim använder amerikanska militärfordon för att slå ner de som demonstrerar i protest mot landets ledning.

Eller vad sägs om Sudan, vars president Omar al-Bashir är anklagad för krigsförbrytelser och som internationella brottmålsdomstolen har en arresteringsorder för sedan 2009.

3. EU fuskar med sina egna demokratiskt fattade beslut. Pengarna som ska betalas ut till de partnerländer som klarar uppgiften som EU tilldelat dem, ska till minst hälften tas från EU:s biståndsbduget.
EUs biståndspengar har anslagits genom politiska beslut för att ”utrota fattigdomen inom ramen för en hållbar utveckling.” Det är svårt att se hur kontroll av flyktingströmmar kan sorteras in under de termerna.

Att EU-beslut gör så stora avsteg från fördragets principer, och att EU-institutionerna medverkar till att det sker, är en helt ny företeelse. Men EU-regeringarnas vilja att täppa till flyktingvägen över Medelhavet är uppenbart så stark att juridiska hinder inte får stå i vägen.

Så vad sker med ett land som inte klarar att hålla undan sina medborgare från Europas stränder?
Här säger EU-kommissionens förslag att EU-länderna ”inte får tveka inför negativa incitament”.
Straff? Böter?

”Jag anser att vi ska skära i biståndet till de länder som nekar att ta emot sina medborgare”, sade den danska migrationsministern Inger Stöjberg, på väg in till det ministermötet där förslaget diskuterades för första gången.

Idag kan EU-biståndet frysas för ett land som inte respekterar sina invånares mänskliga och medborgerliga rättigheter.
Men detta kriterium kan förstås ändras utan att EU behöver tumma på ytterligare någon rättsprincip.
Här står bara moraliska principer på spel.

Fotnot:
”Turkiet-avtalet” från den 18 mars är numera i officiella sammanhang omdöpt till ”Turkiet-uttalandet”. Ett skäl är att dokumentet inte är underskrivet av någon part.
EU-ledarna slipper då sända det till EU-parlamentet för godkännade. Parlamentet har annars veto över alla avtal med tredje land.