Brexit, demokratin och internationalismen

Nationalismen, migrationen och ekonomin brukar sägas förklara motviljan mot EU. Kampanjorganisationen Get Britain Out sätter emellertid något annat främst: demokratin.

Den parlamentariska demokratin i Storbritannien måste återställas, hävdar Get Britain Out som sin första punkt. Kontrollen måste återtas från de byråkrater i Bryssel som ingen kan ställa till ansvar – som är unaccountable. Europeiska kommissionen, som styr EU, har utsetts utan att några väljare tillfrågats – den är unelected – och säger regelmässigt nej till brittiska reformförslag. Sedan 1996 har inte den brittiska regeringen någon enda gång kunnat blockera EU:s lagstiftning. Storbritannien måste befrias från EU:s inblandning i brittiska angelägenheter, heter det från Get Britain Out.

Enligt den mest kända förespråkaren för brexit, Londons tidigare borgmästare Boris Johnson, som driver sin kampanj genom organisationen Vote Leave, pågår en ”långsam och osynlig juridisk kolonisering, allteftersom EU infiltrerar snart sagt alla delar av den offentliga politiken”. Lagstiftningen i EU:s ministerråd sker allt oftare med majoritet i stället för konsensus, och Storbritannien körs allt oftare över. ”Detta är vad vi menar med förlust av suveränitet – folkets oförmåga att vid valen kasta ut de män och kvinnor som kontrollerar deras liv”, skrev han i våras i The Telegraph.

Dels är EU i sig självt odemokratiskt, dels undergräver unionen vår egen demokrati – så kommer det att låta på mer än ett håll, om brexit segrar i folkomröstningen den 23 juni. Den första synpunkten, om bristen på demokrati i EU, är överdriven, för att inte säga felaktig. Den andra, om förhållandet mellan nationell demokrati och internationaliserad politik, är mer seriös.

Sedan otåliga federalister för bortåt ett halvsekel sedan myntade uttrycket ”demokratiskt underskott” på tal om det dåvarande EEC har mycket förändrats. Det finns förvisso många EU-tjänstemän, men att organisationen skulle vara ”styrd” av en byråkrati som är unelected och unaccountable får ses som struntprat.

Ministerrådet består av företrädare för medlemsstaternas demokratiskt valda regeringar. Även Europaparlamentet, vars existens varken Get Britain Out eller Boris Johnson låtsas om, har en nyckelroll i lagstiftningsarbetet och är direktvalt av oss EU-medborgare. Inte ens Europeiska kommissionen består av namnlösa byråkrater utan av politiker som nominerats av de demokratiskt valda medlemsregeringarna och godkänts av det demokratiskt valda Europaparlamentet. I Europavalet 2014 kunde väljarna ta ställning till fem kandidater som europeiska partier nominerat till ordförandeskapet i kommissionen, och företrädaren för det parti som fick flest röster utsågs.

EU blandar traditionell mellanstatlighet med federal parlamentarism. Det ”demokratiska underskottet” är mest besvärande i fråga om det mellanstatliga ministerrådet, där frågor inte, som i ett demokratiskt parlament, avgörs genom öppen debatt mellan företrädare för politiska partier utan, som i internationell politik, genom inte alltid så öppen förhandling mellan regeringar. Det är en statsvetenskaplig klassiker att demokrati fungerar sämre i utrikesfrågor än i inrikesfrågor. Just därför är det federalt betonade Europaparlamentet ett demokratiskt plus och inte något ”underskott”.

 Den ledande demokratiteoretikern Robert Dahl anger fem kriterier för en ”fullständigt demokratisk process” men tillägger därefter att perfekt demokrati ”förmodligen aldrig kommer att existera i verkligheten” och att begreppet endast uttrycker en idé om ”människans möjligheter”. ”Demokratiska underskott”, avvikelser från idealet, finns litet varstans, även i Storbritannien. Demokratin i EU kunde fungera bättre, men tesen att organisationen rakt upp och ner skulle vara odemokratisk, inte ofullkomlig, förefaller ha sin grund i vilseledande medier och negativ propaganda väl så mycket som i EU-institutionernas faktiska karaktär.

Det är annorlunda i fråga om förhållandet mellan nationell demokrati och internationaliserad politik. Detta problem är reellt. I ökande utsträckning kommer länders politiska problem utifrån, och i ökande utsträckning avgörs de i växelverkan mellan deras regeringar. Detta är särskilt tydligt i Europa vilket har varit själva meningen med EU: att knyta ihop medlemsländerna med så många trådar att krig aldrig mer ska uppstå mellan dem.

Vad denna utveckling innebär för demokratin inom enskilda länder beror på vad man menar med demokrati. Jag kan inte utveckla detta här utan måste få hänvisa till kap 7 i min bok Transforming the European Nation-State (London, 2001). Grundfrågan är vilket som är mest demokratiskt, eller minst odemokratiskt: att i inrikespolitikens former kunna bestämma självständigt över mindre, eller att genom medverkan i internationellt beslutsfattande kunna påverka mer.

Livlinan i det senare fallet är att i sista hand ändå kunna stoppa eller undslippa alltsammans genom att helt enkelt säga nej, denna traditionella manifestation av nationell suveränitet. I ministerrådet, EU:s viktigaste lagstiftande organ, kan emellertid beslut fattas med kvalificerad majoritet. Under perioden juli 2009–juni 2012 gällde detta för 90 procent av besluten. Vid mer än en tredjedel av dessa tillfällen valde en eller annan regering att markera sitt missnöje genom att rösta nej, eller åtminstone avstå. Storbritannien var den medlemsstat som oftast röstade nej (Vaughne Miller, ”Voting Behaviour in the EU Council”, House of Commons Library, 2013).

För brexit-anhängare är detta en kärnpunkt. Inte nog med de oansvariga byråkraterna – beslut som går Storbritannien emot kan inte hindras ens i det mellanstatliga rådet.

Britterna är inte ensamma om att vara drabbade. Under den nämnda treårsperioden var Frankrike och Litauen de enda som alltid röstade ja. Framför allt: många gånger föredrar säkert regeringar att svälja förtreten och rösta med majoriteten i stället för att tydligt manifestera att de blivit överkörda. Den nationella suveräniteten är inte vad den varit.

Men det är inte heller politikens förutsättningar. I ökande utsträckning står valet mellan att i demokratisk ordning självständigt fatta de beslut som andra gör nödvändiga och att forma framtiden tillsammans med andra även om man inte alltid får som man vill. Ett demokratiskt dilemma som EU är ett försök att hantera.