Genscher en arkitekt för avspänning

Hans-Dietrich Genschers största insats i den tyska politiken – och därmed också den europeiska – var att han tillsammans med den dåvarande partiledaren Walter Scheel 1969 ledde det lilla liberala partiet FDP in i en socialliberal koalition under Willy Brandt.

Det var ju alls inte självklart; FDP hade tidigare regerat med CDU och efter att ha varit ut i kylan under den stora koalitionen med kristdemokrater och socialdemokrater 1966-69 trodde de flesta – och inte minst CDU som vunnit valet – att FDP nu på nytt skulle gå ihop med CDU. Men Scheel och Genscher hade andra tankar: att det var dags för ett verkligt skifte i tysk politik.

Som första steg lyckades de tillsammans med socialdemokraterna välja Gustav Heinemann till president. Heinemann var en samvetsbestämd politiker som hunnit med att vara både CDU:are och socialdemokrat och blev den första president som på allvar konfronterade tyskarna med deras förflutna. Han hatades intensivt av CDU, liksom man hatade Willy Brandt som sade att Tyskland inte bara besegrats utan befriats.

Regeringen Brandt-Scheel var den första tyska regering som talade sanning med det tyska folket, bröt med 15 års tigande och förljugenhet. Den nya östpolitiken blev som en symbol för denna nya hållning – avtal, erkännande av de faktiska gränserna och försök till försoning med tidigare fiender, Sovjetunionen, Polen, Tjeckoslovakien och i praktiken ett erkännande av DDR. Brandts knäfall i Warszawa 1970 blev den världsberömda symbolen för denna politik och utan Scheel och Genscher hade politiken inte varit möjlig. Men det var hårt.

Illviljan, hatet och motståndet från den tyska högern tycktes utan gräns, den liberala nationella (småbruna) delen av FDP:s väljarkår försvann, parlamentsledamöter hoppade av och övergick till CDU och partiet överlevde nätt och jämnt det dramatiska valet 1972. Men det räckte för att kunna fortsätta med regeringen Brandt. Den blev avgörande för tysk och europeisk efterkrigshistoria.

Genscher blev utrikesminister 1974 – i den nya regeringen med Helmuth Schmidt som kansler – och det förblev han i 18 år. Hans kurs var klar: fortsatt avspänning. Hans intensiva fotarbete lade grunden för Helsingsforsöverenskommelsen 1975: den europeiska freds- och säkerhetsakten. Varken USA eller Sovjetunionen var i början särskilt intresserade men Genscher övertygade dem om att det låg i deras intresse med erkända gränser och informationsutbyte om militära manövrar mm. I säkerhetsakten ingick också respekt för mänskliga rättigheter, ett krav som västmakterna var angelägna om, mest som en symbolisk markering. Varken de och än mindre Sovjetledarna hade kunnat föreställa sig att dessa principer skulle ge kraft till den ryska och europeiska dissidentrörelsen under de kommande 15 åren.

När man nu talar om Genschers betydelse är det händelserna på 1970-talet man bör ha i minnet. Den nya tyska politiken och säkerhetsakten banade vägen fram till 1989-1990. Han höll fast vid sin avspänningspolitik också i det nya läget och hade helst sett att de gamla kommuniststaterna i öst inte blivit medlemmar i Nato. Det räcker med EU, ansåg han.

Genscher blev tidvis omåttligt populär men han var också en medial mästare. Hans grepp var att ofta uttala sig en smula gåtfullt och tvetydigt och han gjorde det gärna i någon tidig morgonsändning i TV eller radio så att resten av dagen skulle handla om vad han egentligen menade.

Men populariteten fick en allvarlig törn när han och FDP 1982 övergav socialdemokraterna och kastade sig i famnen på CDU. Det politiska klimatet gled åt höger och Genscher ansåg att socialdemokraterna inte längre var riktigt regeringsfähiga med sina krav på utbyggd välfärd och skattehöjningar. Men sidbytet blev en chock för Genscher. Han kallades för förrädare, tricksare och lurifax, inte utan skäl, och många socialliberaler lämnade partiet, bland annat partisekreteraren Günther Verheugen som gick över till socialdemokraterna.  För en gångs skull tycktes det inte räcka med de vanliga retoriska Genschertricken. Partiet överlevde dock, också denna gång på ett hår, i valet 1983.

Genscher avgick oväntat 1992. Men det var logiskt. Han anade att det enade Tyskland – mot sin vilja – skulle få en helt annan roll på den internationella scenen, en roll som han kände att han inte riktigt passade för.

Genscher var som en personifiering av den västtyska politiken, försiktig men ändå målmedveten, modig om det absolut behövdes men gärna med reservutgångar, allmänt gemytlig, Bescheidenheit, gick på Kneipe, åt potatissoppa med korv och berättade dåliga vitsar som han själv skrattade hjärtligt åt. Men han förstod att denna Bonnstämning med sin intimitet och sina intriger skulle försvinna i det nya Tyskland. Han höll sig visserligen kvar i politiken som en sorts grå eminens inom FDP men den nya världen var inte hans.

Jag träffade honom en gång på ett internationellt liberalt möte på 1970-talet och slogs av hans otvungna stil och brist på högdragenhet. Kanske hade man lite svårt att förstå att han var så betydelsefull. Men det var han.