Terrorns värde på nyhetsmarknaden

Varje gång Islamiska staten, IS, utför terrordåd i Europa, ringer journalister och frågar om jag kan skriva en debattartikel eller krönika.

Men härom dagen dödades över 90 irakier vid tre bombdåd i Bagdad. De flesta dödsoffren skördades i Sadr City, en i huvudsak shiitisk stadsdel. Den sunniextrema terrorgruppen Islamiska staten tog på sig dåden, de blodigaste som drabbat Bagdad hittills i år.

Ingen journalist hörde av sig till mig efter dessa illdåd. Varför, kan man undra.

Sedan 2003 har jag utifrån mina erfarenheter som journalist, som rapporterat från bland annat Irak, insett att terror också är en vara på nyhetsmarknaden. Vissa terrordåd får enorm uppmärksamhet medan andra glöms bort efter ett par timmar.

Det som säljer och får igång en debatt är inte antalet människor som mördas. Det är inte vem som ligger bakom terrorn. Det är istället vem som drabbas.

Det är naturligt att vi bryr oss mer om det som står oss nära och platser vi känner. Flertalet av oss har varit i Paris eller Bryssel och vi kan lättare identifiera oss med både platser och offer som drabbats av terrorn där.

Men ojämlikheten i mediernas rapportering om terroroffren beror ändå inte bara på större närhet till europeiska huvudstäder. De avspeglar också politiska ställningstaganden som genomsyrar våra samhällen sedan terrordåden i USA den 11 september 2001.

Sedan dess har förståelsen i väst av vad som pågår i Mellanöstern, samt uppfattningen och användning av begreppet ”terrorism”, färgats av en banal tanke som klätts i förödande simpla termer: ”vi” mot ”dem”, ”vänner” mot ”fiender”. Det reflekteras i sättet att rapportera om terrorism. När vi tänker på Islamiska staten är det hotet mot ”vår civilisation”, ”våra värderingar” och ”vårt sätt att leva” i Europa som avses. Rapporteringen bortser oftast från att denna terrorism i ännu högre grad riktas mot liv och levande kulturer i Mellanöstern.

När medierna i väst skriver om Islamiska statens terrori Mellanöstern bryr de sigoftalångt mer om ödeläggelse av antika tempel, vilka anses ha ett globalt kulturellt värde, än om terrorgruppens systematiska förstörelse av det kulturarv som betyder mest för befolkningarna i Mellanöstern och som gör det möjligt för dem att överleva på ett sammanhållet vis: genom traditionella levnadssätt, normer, trosuppfattningar, musik, konst och hantverk.

Islamiska staten skapades i Irak redan 2006, först under namnet Islamiska staten i Irak, ISI. Den fick till en början stöd från många länder som Europa och USA ser som sina vänner, länder som väst säljer vapen till och som anses vara fundamentala för regionens stabilitet: som Saudiarabien, andra Gulfstater och Iraks grannländer vilka har finansierat extremistiska grupper i Irak eller öppnat sina gränser så att extremgrupperna kunna få ett fotfäste i Irak. 

Redan 2006 var det känt vad Islamiska statens extremistiska och wahabbitiska ideologi innebar för befolkningen i Irak. Men fram till maktövertagande av Mosul sommaren 2014 betraktades Islamiska staten av USA och Europa som en obetydlig terrororganisation, föga värd att bekämpa. Medierna i väst följde i samma hjulspår och ägnade mycket liten uppmärksamhet åt IS fram till för två år sedan.

Först när Islamiska staten tog över större delen av det sunnidominerade Irak och blev ett hot mot intressen i väst kom de skarpa reaktionerna. Men inte ens då gjordes försök att förstå eller förklara varför Islamiska staten uppstått. Man blundade för det faktum att Saudiarabien, en vän till väst, sedan 2003 hade underminerat försöken att skapa stabilitet och demokrati i Irak genom att hjälpa fram terrororganisationer och bidra till Islamiska statens bildande.

I väst struntade man också i allmänhet i hur den shiamuslimska regimen i Bagdad från 2003 och framåt betedde sig mot Iraks sunnimuslimer, vilka blev systematiskt exkluderade från makten och utsattes från förföljelser från shiamiliser som dödade sunnimuslimer.

Detta resulterade i att många irakiska sunnimuslimer gav sitt stöd till eller accepterade framväxten av IS. Det i sin tur berodde på att väst såg regimen i Bagdad som en vän i striden mot al-Qaida.

Denna simpla och ytterst farliga vän-fiende-attityd har länge genomsyrat Europas och USA:s politik i Mellanöstern och reflekteras dessvärre i nyhetsflödet. Resultatet är att många i Europa tycks bry sig mer om vissa människors lidanden än om andras.