Erdoğan har absolut makt inom räckhåll

I början av maj var vi en liten grupp utvalda journalister i Turkiet som kallades till ett möte med Kemal Kılıçdaroğlu, ledare för det främsta oppositionspartiet, det kemalistiska Republikanska folkpartiet CHP.

På telefon fick vi veta att det skulle bli ett “uppriktigt samtal”. Ett 20-tal journalister deltog på detta möte där vi förde ett mestadels vänligt samtal med Kılıçdaroğlu. I några brännande frågor blev det väldigt rättframt. 

Vi var många i rummet som, föga förvånande, undrade hur hans parti tänkte rösta när parlamentet skulle hålla en omröstning om att häva de folkvaldas immunitet. Ingen på detta möte tvivlade på att detta politiska initiativ bar president Erdoğans signum, så att han skulle kunna avgöra framtiden för oppositionen, i synnerhet för det prokurdiska HDP (Demokratiska folkpartiet), men även för CHP. Det var uppenbart att Erdoğans avsikt var att ”kriminalisera” oliktänkande bland de folkvalda.

Utsatt för en kanonad av frågor från oss journalister blev Kılıçdaroğlu plötsligt tvetydig. Mot slutet sa han med ett kryptiskt leende: ”Hör ni, jag förstår att ni är bekymrade, men jag kan försäkra er om att det här inte kommer att leda till att parlamentarikers immunitet hävs.”

Så började han förklara vilken vikt han lade vid en lösning av den kurdiska frågan, som annars kan leda till sådan samhällsröta. På frågan om det var Erdoğan eller PKK som bröt fredssamtalen i juli förra året svarade han – utan krav på att vi inte fick röja honom som källa – på ett sätt som fick oss att tappa hakan.

”Är vi inte alla på det klara med att det inte var PKK som mördade de båda polismännen i Ceylanpınar”, förklarade CHP-ledaren, syftande på den händelse den 26 juli förra året, som ledde till att president Erdoğan nästa dag förklarade att fredsprocessen var över.

“Om PKK hade begått dessa handlingar hade de gjort det i öppen dager, för att sända ett budskap. Men de här båda polismännen hittades mördade på andra våningen. Den som tog deras liv måste han knackat på dörren och klivit in utan att lämna några spår efter sig.”

På vår fråga varför CHP-ledaren inte gick ut offentligt och konfronterade AKP med dessa uppgifter fick vi inga svar.

Några veckor senare, i fredags i förra veckan, höll parlamentet i Ankara sin omröstning om att häva parlamentarikers immunitet. Utfallet blev precis så som hjärnan bakom de politiska manövrerna, president Erdoğan, hade tänkt sig. Av parlamentets 550 ledamöter röstade 376 ja till författningsförändringen. De drabbade får nu inte bara sin yttrandefrihet allvarligt inskränkt utan många av dem riskerar fängelse.

Resultatet blev tvärt emot vad CHP-ledaren hade förutspått – eller ”försäkrat” – att det skulle bli. Hans eget parti var splittrat i frågan. Några CHP-ledamöter röstade nej, andra ja. Kılıçdaroğlu förklarade att han personligen hade bett några ledamöter att stödja förslaget om en författningsförändring, utifrån sin fruktan för att det annars skulle uppfattas som att hans parti tagit ställning för ”terroristerna”.

Många bedömare, hängivna supportrar och till och med vissa CHP-ledamöter häpnade över resultatet vid omröstningen.

Trogen sina kemalistiska dogmer ägnade sig CHP endast åt att försvara sekularismens principer, medan partiet ställde sig helt kallsinnigt till att söka en ”demokratisk gemensam grund” med HDP. Många hävdar idag – inte utan fog – att CHP utgör ett hinder för upprättandet av ett meningsfullt alternativ till AKP:s maktinnehav.

Återigen visar det sig att de båda oppositionspartierna CHP och MHP utgör var sin sida av den turkiska nationalismen. Dessa partier bär ansvar för att ett historiskt tillfälle gick om intet och för att Turkiet nu befinner sig i president Erdoğans järngrepp, med ett autokratiskt styre som kryper allt närmare.

Cirkeln kommer snart att sluta sig. Allt sedan parlamentsvalet sommaren 2011 har Erdoğans mål varit att inrätta en presidentmakt med fullt verkställande makt, där han blir skyddad från alla försök att få honom ställd inför rätta.

Två stora korruptionsutredningar kan bli en rättssak i USA och hans påstådda sätt att beväpna syriska jihadister har blivit alltmer omdiskuterat. Därför måste han hålla cykeln i rullning. Annars kommer han att falla. Det förklarar varför han gillar att framträda som en hårdhänt nationell ledare och den våg att populism han utnyttjar.

Hans utfall mot väst, inklusive Turkiets allierade och EU, kan förefalla obegripliga för omvärlden. Men om man ser till hur Rysslands president Putin och Erdoğan i Turkiet kopierar varandras sätt att agera, blir det lättare att förstå varför de är så populära inom breda folklager i sina respektive länder och varför de lyckas domptera massorna.

Men för att förstå Turkiets komplexa verklighet måste man också se bortanför Erdoğan som person. Den stora frågan är hur denne mästerpolitiker har kunnat spela ut den ena samhällsgruppen mot den andra och hur han har lyckats med att hålla Turkiets en gång så mäktiga militär på mattan. Han har skapat en ny oligarki som under ett banér av militarism-islamism-nationalism hjälper Erdoğan att skapa ett auktoritärt styre – något som är dömt att navigera Turkiet bort från EU för alltid.

Successivt har han lagt beslag på republikens halvdemokratiska system. Från 2011 har han systematiskt tagit kontroll över stora delar av medierna, på samma sätt som han har drivit igenom – ofta i strid mot lagen – en rad utrensningar inom säkerhetsapparaten och domstolsväsendet, vilka i stället har blivit underlydande regeringsmakten. Han har med framgång utmanat alla oberoende kontrollmekanismer i staten, genom att tillsätta lojala tjänstemän i dessa institutioner.

Sett i backspegeln förefaller det logiskt att fredsprocessen med PKK fick pågå tills det var dags att avblåsa den, så som skedde förra sommaren. Erdoğan insåg uppenbarligen att om han hade fullföljt samtalen med PKK skulle hans egen och AKP:s ställning ha försvagats. Som den pragmatiker han i grunden är, valde han istället att sluta en allians med militären – hans gamla fiende – och alla nationalistiska kretsar samlades nu i eller kring hans parti. Det gjordes med en skarp U-sväng, där han tog övergav den tidigare reformprocessen och tog farväl av en demokratisering.

AKP, som en gång började som en civil rörelse för demokratisering, har med tiden förvandlats till ännu en “partistat” – där islamister smält samman med det gamla garde som tidigare vakade över Turkiets “förmyndarstat”. Denna sammansmältning fullbordades i slutet av 2015.

Av den gamla förmyndarstaten finns en stomme kvar, men skillnaden är att militären nu är en aktör som balanseras av den mäktigaste statliga institution som ligger i sunniternas händer: Direktoratet för religiösa frågor, Diyanet. Detta är ett mycket användbart instrument när AKP vill säkra sin hegemoni.

I och med att denna allians sluter sig tätnar också dimman. Det råder inga tvivel om att Erdoğans sluga manövrer har tjänat hans intressen hittills. Hans populistiska retorik, förstärkt av ord som ”nationens vilja” eller ”folket ger sitt gensvar i valurnorna”, banar väg för ett styre där han kör över sina kritiker, medan han pressar på för fullt för att genomdriva den författningsförändring som kommer att ge Turkiet ett presidentstyre med starka maktbefogenheter. Men hur är det möjligt att detta sker utan att det råder en rimlig samsyn kring denna omvandling?

Vad blir följden av att hela det kurdiska blocket kastas ut från parlamentet, och även CHP delvis ”kriminaliseras” medan stora delar av det turkiska samhället alieneras och polariseras ytterligare? Tänk om konflikten med kurderna leder till ett regelrätt inbördeskrig och att kurder upprättar ett ”kurdiskt parlament”?

En sak är säker: Turkiet fjärmar sig ännu mer från Köpenhamnskriterierna och blir allt mer likgiltigt för Europakonventionen om mänskliga rättigheter. När nu ryggraden har brutits på institutionerna närmar sig Turkiet ett system som påminner om republikerna i Centralasien, där varje stat har hamnat i händerna på en man.

Låt mig avsluta med en kort glimt från Rize, Erdoğans hemstad vid Svarta havet. På ett besök där nyligen åtföljdes han av tre höga domare: ordföranden för kassationsdomtolen, finansinspektionen och regeringsrätten (Court of Cassation, Court of Accounts and Council of State.) Nyhetsbilder visar hur dessa män tillsammans skördar teblad på fälten. Men bara några turkiska tidningar, som Cumhuriyet, lyfte på ögonbrynen och ställde sig frågan om enmansstyret i Turkiet därmed var fullbordat. 

Från tidningen Cumhuriyets förstasida den 23 maj 2016. Rubriken lyder i översättning: Höga domare på långresa. 

För två år sedan satte jag ”Statskupp i slow motion” som rubrik över en artikel jag skrev för den tyska upplagan av Le Monde Diplomatique. Två år senare ser jag hur denna process accelererar och hur Erdoğan stöter på allt färre hinder på vägen mot absolut makt. Han har den nästan inom räckhåll. Nu återstår det troligen bara några månader innan han når sitt mål.

Oavsett vilket resultatet blir, kommer skalven i marken att bli ofantliga och kännas långt utanför Turkiets egna gränser.