Utmaningar i en alltmer splittrad värld

I den årliga undersökning av upplevda samhällsproblem i Sverige som SOM-institutet vid Göteborgs universitet publicerade i april framgick att immigration är nummer ett och utrikespolitik nummer 15 bland 15 möjliga val – med utrikespolitiken oroande för endast tre procent av de spontant svarande. Övriga 13 frågor var inrikespolitiska.

Om man samtidigt frågar vad som är ”mycket oroande” utgör internationellt direkt relevanta frågor minst 14 av 20, bland dem terrorism, miljö/klimat, rasism/extremism/främlingsfientlighet, militära konflikter/Ryssland/världskrig och globala epidemier. För de övriga sex ”mycket oroande” frågorna, bland dem arbetslöshet, ekonomisk kris, korruption och sociala klyftor, är steget inte långt till internationella dimensioner.

Tolkningarna av undersökningen kan vara flera. Kanske har många genom åren uppfattat utrikespolitik som en trygg, gemensam hållning i Sverige, medan de nya internationella utmaningarna ses som hotfulla. Kanske återspeglas dock här en underprioritering av den internationella dimensionen i svensk vardagsverklighet och politik. Det säger kanske något om länken, eller brist på länk, för många mellan förståelse för sakfrågorna och handlingsberedskap också på ett internationellt plan.

För oss på UI säger det något om vikten av att Utrikespolitiska institutet bidrar till både förståelse och diskussion, både analys och debatt, både forskning och folkbildning.

Idag kan inte mycket tas för givet i den internationella säkerhets- och folkrättsordningen. Att säga att vi lever i ett hotande paradigmskifte, som radikalt skiljer sig från krigsslutet 1945 eller murens fall 1989, är ingen överdrift.

USA:s invasion av Irak 2003 undergrävde trovärdigheten och effektiviteten i västs ledarskap på ett historiskt oåterkalleligt sätt. Det förtjänar att sägas igen. Invasionen var självvald. Den gick emot den FN-ordning vi har valt att ha som skydd. Och den fungerade inte. Vi får leva med konsekvenserna av den i en generation. Vill vi förstärka den internationella rättsordningen måste det ske på annat sätt, tillsammans med andra.

Idag ser vi dock hur Republikanernas kandidat Donald Trump fortsätter att undergräva sitt betydelsefulla lands internationella roll genom sitt ifrågasättande av USA:s förpliktelse till Nato och förhållande till EU, grunderna i den europeiska säkerhetsordningen. I Östasien vill han likaså dra tillbaka USA:s engagemang vilket begränsat kärnvapenspridningen och säkerligen bidragit till stabilitet.

Vilka konskevenser drar Kina och Japan? Hemmavid, i det som kunde ha varit ett av USA:s största framsteg i omvandling och integration, nämligen öppenhet mot Latinamerika, vill han på verkligt allvar bygga en mur mot Mexiko. Det är klart att stora länder i världen omprövar sina beräkningar om vad USA kan stå för i framtiden – oavsett om han blir vald eller inte.

Rysslands folkrättsvidriga annektering av Krim, aggression i Ukraina och utmaning på andra ställen har brutit 25 års etablering av en europeisk säkerhetsordning. Europas svar på denna utstuderade oberäknelighet har möjligen begränsat men inte lyckats vända denna utveckling. Vi saknar bevisligen effektiva medel att påverka det som driver Vladimir Putins val.

Europa saknar också kraft till samlat svar på konvulsionerna i Mellanöstern trots sin erfarenhet och intressen av att Mellanöstern utvecklas väl. Europa är en ofrånkomlig del av lösningen i Mellanöstern och Medelhavet. Europa är inte ledande i samtalen om Syrien. Europa hade kunnat vara mycket mer förberett på konsekvenserna av maktvakuumet efter Gaddafis fall i Libyen. Vilka samtal pågår med Egypten? Vad blir av Medelhavssamarbetet, som under varje positivt framtidsscenario måste stå för omvandling och integration? År efter år: blott intet. Om Marseilles förorter sätts i brand bör vi inte förvånas.

Flyktingkrisen förvärrar redan svåra splittringar i ett EU underminerat av finanskris, social splittring och lågt självförtroende.

Den ”anständiga mitten” eroderas i land efter land, nu senast i Österrike. Storbritanniens premiärminister David Cameron har satt Europas framtid på spel genom omröstningen om landets EU-medlemskap för att lösa splittringen i sitt eget parti. Hans partiledarrival Boris Johnson, nu kampanjledare för brexit, liknar EU vid Romarrikets och Hitlers ambitioner. Camerons egen försvarsminister, Penny Mordaunt, skrämmer väljare med utsikten att Turkiet kommer att bli EU-medlem. Och istället för att stå upp för att det ligger i Europas intresse att Turkiet inlemmas i de europeiska strukturerna, säger Cameron att det dröjer till år 3000. Historien visar att Turkiet behövs i det politiska utrymme som är vår breda civilisation.

Så går vår debatt vidare med politiker som inskränker istället för utvidgar horisonter. Annat var det efter andra världskriget när de moderna institutionerna skapades, när Europas inre marknad öppnades av Jacques Delors, och efter kalla krigets slut när de fyra friheterna i form av Köpenhamnskriterierna skulle välkomna en större krets i en starkare ordning, och än senare med en utåtriktad projektion av vår inre stabilitet, en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.

Att idag lyssna på Federica Mogherini, EU:s höga representant i utrikesfrågor, är att känna viss trygghet i att Europa kan tänka samlat och konceptuellt riktigt. Hon förbereder, på uppdrag av EU-staterna, den ansats som kan bli Europeiska unionens framtida globala politik. En rapport, som UI bidragit till, skulle presenterats i juni. Den är nu skjuten på framtiden. Gott nog, men samtidigt eroderas marken som vi står på, genom splittringen inom och mellan våra länder.

Vilken typ av ledare får vi, väljer vi, kan vi förvänta? Runt omkring i världen träder en ny generation ledare fram, som inte begränsas av tidigare självbilder av var gränsen för deras nationers globala inflytande går och som börjar dra andra slutsatser om vad som är västs kapacitet och vad som bör bli inte bara deras långsiktiga, utan även deras kortsiktiga mål.

Det kan göra det svårare att stödja de stora värdena – MR-konventioner, flyktingrätt, Internationella brottsmålsdomstolen, journalisters rättigheter som framstående exempel – och skapa de multilaterala samarbetsinstitutioner – klimatavtal, handelsavtal, G20, FN självt – som de alltmer intensiva ömsesidiga beroendena kräver. I den meningen är den självförvållade skadan redan skedd i väst och nya svar på omvandling och integration krävs.

Så tänkte nog få att västs tillstånd skulle se ut ett kvartssekel efter 1989. Projiceringen av extern styrka kan aldrig bli mer hållbar än den inre styrkan. Det är kärndilemmat i det nu aktuella utformandet av EU:s framtida utrikes- och säkerhetspolitik, med nyckelutmaningar i förhållande till Mellanöstern och Ryssland. Samtidigt pågår de geotektoniska förändringarna i globala maktrelationer som en följd av Asiens, Afrikas och Latinamerikas ekonomiska framsteg och politiska omvandling.

Förenklat sett kan vi fråga oss om inte ett nytt paradigm utvecklar sig efter de stora kalla-krigs- och tredjevärldenparadigmen, likväl som efter de hoppfulla millennieparadigmen från 1989 och 2000, där vi nu tvingas se en värld där ”good governance” kämpar mot ”bad governance”.

Det nya i vår tid är att ekonomisk-politisk maktkoncentration, omfattande såväl statsmakt, rättsstat, näringsliv som civilsamhälle och medier, kombineras med projicerad legitimitet. Var står Kinas samhällsomvandling i detta ljus? Det finns flera sätt att läsa Brasiliens korruptionsdebatt och avsättandet av president Dilma Rousseff utifrån sådana perspektiv. Rysslands och Turkiets presidenter Vladimir Putin och Recep Tayyip Erdoğan liknar alltmer varandra till ledarskapskaraktär, trots skillnader och konflikter, och de åtnjuter brett stöd i sina respektive länder. Var står i väst de ledare från Donald Trump till Marine Le Pen i Frankrike, Viktor Orban i Ungern och nu kanske Österrikes näste president som så populistiskt omformat vad många människor ser som Europas normalitet idag?

Panamapapperen visar inte bara de rikas ”sordid underbelly" (korrupta baksida) utan representerar också de pågående konsekvenserna av en uteslutande ekonomisk modell som redan gett oss en finanskris. Nu följer som brev på posten den politiska krisen, och den har internationella konsekvenser.

Det finns förstås motbilder till detta – från klimatavtal och Agenda 2030, till Påvens besök i Lesvos och Obamas förestående besök i Hiroshima, liksom till Sadiq Khan som ny borgmästare i London, den första muslimska borgmästaren i en större europeisk stad såvitt känt (och den dag jag skriver detta Jamalas Eurovisionsseger med 1944, påminnande om de europeiska minoriteternas rättigheter). Men det förefaller ofrånkomligt att vi behöver realistiskt omvärdera den värld som omger oss och de utmaningar som kan komma.

I denna alltmer splittrade värld förefaller tre perspektiv vara viktiga att analysera och diskutera:

– De geopolitiska skiftena, dynamiken i reella maktrelationer

– Den politiska ekonomin, från utvecklings- och handelspolitik till korruption

– Den politiska dialogen, inom samhällen och mellan länder

Dessa teman kommer genomgående att återspeglas i UI:s arbete.