Saudiarabien har spridit terrorns ideologi

Terror måste bekämpas med många medel: ekonomiska, sociala, integrationsfrämjande, juridiska, polisiära och på vissa håll även militära. Men snart femton års erfarenhet av ”kriget mot terrorn”, som startades av president Bush efter al-Qaidas terrordåd mot New York och Washington 2001, visar att militära ingripanden inte räcker. I värsta fall kan de bli kontraproduktiva, när de kränker internationell rätt, dödar civila och skapar ett maktvakuum som jihadister kan utnyttja.

Inte heller om en flygbomb skulle döda IS-ledaren Abu Bakr al-Baghdadi kommer den våldsbejakande salafismen att försvinna. Den har slagit rot i länder i krig och kaos: Libyen, Jemen, på Sinaihalvön, i Sahel och i de delar av Irak och Syrien där IS har utropat sitt så kallade kalifat. Samtidigt vet vi av bitter erfarenhet hur den har fått fotfäste även i europeiska subkulturer.

För att gå till roten med det onda måste den jihadistiska ideologin bekämpas – såväl i Europa som i wahhabismens kärnland, Saudiarabien.

Vi måste se hur de senaste 35 åren av saudisk ideologiexport har förvridit tolkningarna av sunniislam från land till land, först i den islamiska världen för att numera sprida sig till förortsmiljöer i EU:s storstäder.

Tre dramatiska händelser 1979 – den shia­islamiska revolutionen i Iran, sunniortodoxas ockupation av Stora moskén i Mecka och Sovjetunionens invasion av Afghanistan – föranledde Saudiarabien att släppa den jihadistiska anden ur flaskan.

Det skedde genom stöd till Gudskrigare i andra länder, till att börja med i Afghanistan, och genom en miljardrullning för finansiering av koranskolor, moskéer och imamutbildningar runt om i världen. Saudiarabien har sedan länge förlorat kontroll över dessa olika rörelser, som sprider sin skräck i den ena världsstaden efter den andra genom sina terrorbombningar. Men om det ska gå att stoppa tillbaka anden i flaskan måste det ske även med ideologiska medel – inte minst i sunnikonservatismens stränga hemland, det stora saudiska kungarike som skapades efter trettio år av jihadistiska krig för hundra år sedan.

Västvärldens regeringar, som gärna gör vapenaffärer med Riyadh, är fullt medvetna om hur saudiska oljemiljarder har hjälpt till att finansiera sunnitisk terrorism världen över.

En amerikansk diplomatrapport, avslöjad av Wiki­leaks, visar att Hillary Clinton som utrikesminister för några år sedan pekade ut saudiska givare som världens största finansiärer av sunnitiska terrorgrupper. Problemet med finansiering av terrorism har inte minskat sedan dess – men att spåra finansiärer som har prinstitlar är svårt.

En av de saudier som öppet utmanade de styrande var ekonomiprofessorn Mohammed Fahad al-Qahtani, grundare av en saudisk människorättsorganisation. Jag har själv träffat denne USA-utbildade saudiske reformist, vid en tid då han deltog i utbildning av saudiska diplomater. Men 2012 dömdes han till elva års fängelse. Innan domen föll hann han twittra om vad han sade till sina förhörsledare, däribland: ”Tänk om ni vågade undersöka de saudiska grundorsakerna till terror. Men jag råder er att inte undersöka dessa frågor för topparna bland de saudiska oligarkerna skulle bli åtalade i så fall för att ha anstiftat krig genom ombud.”

Här kan finnas en nyckel till varför de styrande i Saudiarabien slår ned så hårt på sina fredliga reformister i stället för att låta deras mildare tolkningar av islam bli ett verktyg i den ideologiska bekämpningen av våldsförhärligande jihadism.

Vi kan också ta delav rapporter om hur oroad USA:s president Barack Obama är över det saudiska inflytandet på sunniislam världen över – en påverkan han själv har sett följderna av i Indonesien, där han levde under några år i sin barndom på 1960-talet.

I ett privat samtal med Australiens premiärminister Malcolm Turnball beskrev Obama hur han sett islam i Indonesien förvandlas från en avslappnad, synkretistisk form till en mer fundamentalistisk, oförsonlig tolkning. Den amerikanske presidentens förklaring, enligt ett samtal som återges av The Atlantic, var att saudierna och andra Gulfstater ska ha skickat pengar, imamer och lärare till koranskolor i Indonesien, skolor som förespråkat den saudiska tolkningen av sunniislam.

Nu när Obama nyligen har gjort ett historiskt besök på Kuba kan det vara på sin plats att fråga sig vilket land – Saudiarabien eller Castroregimens Kuba – som har utgjort det största problemet för USA under de senaste årtiondena. Låt oss också göra tankeexperimentet att Obama skulle kopiera delar av det tal som han höll i Havanna, när han i april besöker Riyadh. Tänk er om han stående bredvid kung Salman bin Abd al-Aziz Al Saud skulle säga samma sak som han yttrade i sitt tal i närvaro av Kubas president Raúl Castro:

Jag tror på att medborgare ska ha rätt att säga sin mening utan fruktan. Att (kunna) organisera sig och kritisera sin regering och kunna protestera med fredliga medel och att rättsväsendet inte ska omfatta godtyckliga fängslanden av människor som utövar dessa rättigheter. Jag tror på att varje individ ska ha rätt att utöva sin tro på ett fredligt och offentligt sätt. Och jag tror på att väljare ska kunna välja sina regeringar i fria och demokratiska val. Alla håller inte med mig om detta, alla håller inte med det amerikanska folket om detta. Men jag anser att dessa mänskliga rättigheter är universella.

Fredliga saudiska reformister, som hålls inlåsta, skulle applådera ett sådant presidenttal om det hölls i Riyadh. Vi kan förmoda att fler västledare än Obama innerst inne ser problem med det Saudiarabien, dit flera västländer säljer vapen.

Både vi i väst, den islamiska världen och saudierna själva behöver se ett kungarike som öppnar sig för reformer och som bekämpar jihadismen ideologiskt. Det behövs för att IS skräckvälde inte ska få starkare fotfäste i länder som drabbats av krig och kaos – och så att de inte än en gång ska orsaka död och förödelse i världsstäder, allt från Istanbul till Bryssel, när de slår till med sitt blinda hat.