Konflikter med Moskva blir arvegods i Vita huset

Rysslands president Vladimir Putin har spelat en oväntat stor roll i valkampanjen mellan demokraternas Hillary Clinton och republikanernas Donald Trump. Misstankar om rysk inblandning bakom mejlläckor och datorintrång, affärsrelationer mellan ryska företag och Trump, Clintons beskrivning av Putin som den ”globala extremnationalismens gudfader”, samt ambivalenta uttalanden från Trump om Natos status har de senaste månaderna gett Moskva dess största närvaro i amerikansk inrikespolitik sedan kalla krigets slut.

Gatukonst i Vilnius: Putin och Trump förenas i en öm kyss. När Trump i somras ställde villkor för att försvara USA:s Natoallierade härsknade stämningarna till i Baltikum. Foto: ArtursD/Shutterstock

De två kandidaterna har i valkampanjen definierat varandra utifrån förmodade positioner i Rysslandsfrågan. Trump anser sig kapabel att ”förhandla” med Putin, och vill överlag reducera amerikansk närvaro globalt – ekonomiskt såväl som militärt. Clinton fortsätter mer eller mindre den utrikespolitik som USA fört sedan 1991, och insisterar på Washingtons ledande roll globalt. Men huruvida Trump går i ”Putins ledband”, eller Clinton är en ”interventionist” och ”hök”, är för de framtida rysk-amerikanska relationerna i praktiken egalt.

Dilemmat är detta: oavsett vilken kandidat som vinner den 8 november, kommer denna att ärva alla de konflikter och motsättningar som i dagsläget byggts in mellan Ryssland och västmakterna. Det rysk-ukrainska kriget 2014 och konkurrerande intressen i Mellanöstern har förpassat de rysk-amerikanska relationerna till sin lägsta nivå sedan 1980-talets mitt. Högt uppsatta militärer och bedömare i USA och Europa definierar Ryssland som ett globalt hot, och förberedelser för ett stärkande av Natoalliansens försvarslinjer i Baltikum och Östeuropa har för första gången inletts.

År 2009, när både Sergej Lavrov och Hillary Clinton var utrikesministrar, tryckte de tillsammans på "Reset-knappen" för att återställa sina länders relationer. Men nu är klimatet frostigt. Foto: U.S. State Department

Ryssland har i officiella dokument utpekat USA/Nato som det största hotet mot sin säkerhet. Västmakterna, argumenterar ryska ledare, har sedan Sovjetunionens fall haft som mål att genomföra regimskiften i Mellanöstern och forna Sovjet. Dessa regimskiften sker ibland militärt (som i Irak 2003 och Libyen 2011) och ibland ickemilitärt (som i Ukrainas ”revolutioner” 2005 och 2014) och ryska ledare anser sig vara föremål för angrepp. Rysslands interventioner i Georgien 2008 och Ukraina 2014, i kombination med ett kontinuerligt stärkande av militära förmågor, beskrivs av Kreml som defensiva åtgärder syftande till att värna landet från västerländsk aggression.  

Där finns ingen enkel lösning på det säkerhetsproblem som uppstått. Moskvas retorik om ”legitima intressesfärer” i ryskt närområde sker i konfrontation med 1975 års Helsingsforsavtal och folkrättens principer om nationellt självbestämmande, vilka kommit att utgöra grunden för Europas säkerhetsordning. EU:s integrationsprojekt – uttryckt bland annat i den vision om ett ”östligt partnerskap” som inkluderar majoriteten av de forna sovjetrepublikerna – har av Putin beskrivits i termer av geostrategisk konfrontation. Det är därför sannolikt att relationerna mellan västmakterna å den ena sidan, och Ryssland å den andra, kommer att definieras lika mycket av utvecklingen i Ryssland som i dess grannländer Ukraina, Georgien, Moldavien och Belarus.

Rysslands inträde på den syriska arenan i september 2015 har skapat förutsättningar för långsiktig rysk närvaro i Mellanöstern och demonstrerar Rysslands förmåga att agera militärt på global nivå. Putins stöd till Damaskus har räddat Bashar al-Assad kvar vid makten och rysk militär kan genom nya avtal agera nästintill ohindrat på syriskt territorium. Oavsett när och under vilka former ett eventuellt fredsavtal kan undertecknas har Moskva säkrat sitt inflytande över Syriens framtida regering. Ryssland har vidare balanserat sina relationer med Iran, Egypten och Turkiet – med samverkan inom naturgas, kärnkraftverk och vapenexport.   

Behovet för EU att samverka med USA är starkare än kanske någonsin. Syrienkriget kan endast stoppas med en kombination av militära och diplomatiska åtgärder. Västerländska regeringar måste utgå från att deras mål i Syrien inte enkelt kan förlikas med Kremls och att Ryssland kommer skydda Assads styre obeaktat vad detta kommer att kosta i människoliv. Ukrainas regering under Petro Porosjenko måste påminnas – genom påtryckningar och incitament – om behovet av reformer, men dessa måste samtidigt hållas separata från frågan om sanktionerna mot Ryssland. Sanktionerna infördes av västmakterna som ett svar på Rysslands brott mot internationell rätt och kan endast modifieras som en konsekvens av Minskavtalets implementering och fred i östra Ukraina. Europeiskt ledarskap kan leda förhandlingarna om såväl Syrien som Ukraina, men kommer aldrig vara politiskt effektiva utan amerikansk uppbackning.

Det finns väldigt lite västmakterna kan göra för att påverka utvecklingen i Ryssland. Rysslands utrikespolitik återspeglar dess inrikespolitiska kultur, som präglas av Putins personlighet och agerande men också historia och geografi – en påminnelse om att ett ledarskapsskifte i Kreml inte nödvändigtvis kommer innebära några kraftiga svängningar i ryskt agerande globalt.

USA:s framtida president kommer att konfronteras med en rysk ledare som styrt sitt land i snart 16 år och som efter det ryska presidentvalet 2018 mycket väl kan sitta kvar ytterligare en mandatperiod – alternativt på livstid. Motsättningarna mellan en president i Moskva och i Washington kommer under alla omständigheter att vara större än skillnaderna mellan en Clinton eller Trump. Oavsett vilken politik en framtida ledare i Vita huset kan komma att bedriva, kommer denna politik att vara präglad av såväl konstitutionella som tidsmässiga begränsningar, vilka Putin saknar.