Med Trump kan Europa vara illa ute

Spekulationerna om vad som kommer att hända med amerikansk utrikespolitik efter den 20 januari har framförallt handlat om relationerna med Ryssland, krigen i Mellanöstern och konsekvenserna av att USA lägger i backväxeln i handels- och klimatpolitiken.

Men vi vet i själva verket ganska lite om hur verkligheten kommer att gestalta sig. Vilka blir de strategiska utnämningarna inom området? Hur starka är motkrafterna som nu mobiliserar i Washington? Och hur mycket kommer Trump själv att engagera sig? Frågorna är många.

På ett område har vi dock fått se skarpare konturer och det gäller relationerna till EU och därmed till åtskilliga av USA:s allierade de senaste sjuttiofem åren. De två äldsta är Frankrike och Storbritannien. Den franska alliansen går tillbaka till Förenta Staternas grundande och den anglosaxsiska samhörigheten handlar om en språk- och kulturgemenskap som har funnits ända sedan de första kolonisatörerna under tidigt 1600-tal. Tyskland och Italien är USA:s allierade sedan 1945.

Tack vare USA:s starka ekonomi och överlägsna produktionskapacitet vann den fria världen två världskrig och ett kallt krig. På ruinerna av ett ödelagt Europa byggdes en ny säkerhetsordning baserad på militär samverkan med USA–Nato och en successivt allt starkare politisk gemenskap – EEC/EG/EU – mellan de forna fienderna i Västeuropa. Efter Sovjetunionens och Warszawapaktens sammanbrott frigjorde sig länderna i Öst- och Centraleuropa och integrerades i Nato och EU.

Under hela denna resa stod Europas center-höger och center-vänster fast i sitt värn för det öppna samhället och den lagbundna konstitutionella demokratin. Meningsskillnaderna fanns där förvisso kring välfärdsfrågorna, inkomstutjämningen och storleken på den marknadsstyrda respektive den offentliga sektorn. Men kring de mänskliga rättigheterna, den individuella friheten och kring demokratins grundvalar har enigheten på bägge sidor om Atlanten varit stor.

Men uppslutningen kring vad som skulle kunna betraktas som den minsta gemensamma liberala nämnaren har naturligtvis inte varit total. På den yttersta vänsterkanten har Natomotståndet varit kompakt och en del partier har, i likhet med det svenska vänsterpartiet, velat upplösa EU. I den sistnämnda ambitionen har de mött den andra kantens euroskeptiker där nationalister och vissa libertarianer har slutit en egenartad allians.

Det är mot den här bakgrunden som man ska se Trumps massage av de euroskeptiska ledarna i Europa. Han solidariserar sig öppet med politiker som vill spränga sönder EU och riva ner en freds- och säkerhetsordning och ett ekonomiskt samarbete som mödosamt har byggts upp under snart sextio år. En säkerhetsordning och en ekonomisk integration som har levererat både fred och välstånd.

Det finns naturligtvis en viss möjlighet att Donald Trump inte vet vad han gör när han föreslår att Nigel Farage, Torypartiets främsta vedersakare och den i särklass mest provokativa och illa sedda EU-motståndaren i Europaparlamentet, ska bli brittisk ambassadör i Washington. Och kanske förstår han inte vilka signaler han skickar till Berlin som kämpar mot extremisterna i AfD och till Paris där Marine Le Pens framgångar hotar den axel Berlin–Paris som har varit förutsättningen för den fredsordning som skapades i Västeuropa.

Many people would like to see @Nigel_Farage represent Great Britain as their Ambassador to the United States. He would do a great job!

— Donald J. Trump (@realDonaldTrump) 22 november 2016

Kanske tror han att Bryssels ställning i EU är som Washingtons är i USA och att det ger lättköpta poänger att stödja de politiska krafter som faktiskt är ute för att krossa den europeiska gemenskapen. Det är svårt att avgöra på vilken medvetandenivå den nye amerikanske presidenten befinner sig.

Men förmodligen har han inte klart för sig vad som skulle kunna hända om Nationella fronten vinner det franska presidentvalet i vår och den nuvarande regeringskoalitionen i Berlin senare under hösten försvagas så pass kraftigt till följd av framgångarna för extrempartier som AfD och die Linke att den spricker, det vill säga om den polarisering vi har sett på senare år i USA överförs till europeiska förhållanden.

Oförsonligheten mellan de politiska partierna har fått det amerikanska systemet i gungning. Vi européer har egna bittra erfarenheter av vad som händer om legitimiteten hos rättsstatens och demokratins institutioner systematiskt och under lång tid undermineras. Vi tycker inte om vad vi hör när demokratins kärnverksamheter av de politiska ledarna liknas vid ett träsk.

Om den amerikanska politiken fortsätter att präglas av samma hänsynslösa vårdslöshet mot USA:s mest trogna politiska allierade som vi har sett tecken på under valkampanjen och de veckor som har gått sedan valet, då är Europa illa ute. Då kläms vi nämligen mellan ett Ryssland i öster och ett USA i väster, vars ledningar, var och en med sina motiv, men vädjandes till samma politiska krafter de facto kommer att samverka för att det europeiska samarbetet sprängs sönder och samman.

Detta är ingenting som måste ske. Det är fullt möjligt för den anglosaxsiska världen att besinna sig och inse vad som håller på att gå förlorat om EU-samarbetet rämnar. Men risken för att denna besinning inte infinner sig är dessvärre inte längre försumbar.