Turkiet riskerar nu att gå från ont till värre

Efter de senaste svepen mot regeringskritiker i Turkiet och häktningar av folkvalda parlamentariker – inklusive de båda partiledarna från prokurdiska HDP – har president Recep Tayyip Erdoğan skapat ett ännu mer auktoritärt styre. Turkiska bedömare, som kan tala fritt i exilen, använder begrepp som diktatur och fascism när de ska beskriva tillståndet i sitt land.

Och ännu värre kan det bli.

Efter häktningen av den populäre HDP-ledaren Selahattin Demirtaş – som gjorde bra ifrån sig även i presidentvalet 2014 – riskerar Turkiet att hamna i ett fullskaligt inbördeskrig mot den kurdiska PKK-gerillan. Det är ett krig som ingendera sidan kan vinna militärt. Det vet alla som minns de hårda åren under 1990-talet. Jag råkar vara en av dem som besökte sydöstra Turkiet under krigsåren, när det rådde undantagstillstånd i Diyarbakir med omnejd, tortyren grasserade, ett smutsigt krig pågick som gjorde hundratusentals kurder hemlösa och död och sorg orsakades på båda sidor.

Den nu häktande HDP-ledaren Selahattin Demirtaş spräckte Erdoğans planer genom att vägra släppa fram en författningsändring för ett presidentstyre. Foto: Orlok/Shutterstock

AKP-regeringens tidigare fredsprocess mot PKK såg därför hoppfull ut. Men den avslutade Erdoğan sommaren 2015, sedan HDP gjort överraskande bra ifrån sig i junivalet och under några månader, fram till nyvalet i november, störde presidentens kalkyler på att skaffa sig verkställande presidentmakt. 

Men efter sommarens misslyckade kuppförsök slår Erdoğan, som styr genom dekret, till mot allt vidare kretsar: folkvalda partiledare och borgmästare, akademiker, de sista kritiska medierna och mot företagare som inte rättar in sig i leden. Dessutom har president Erdoğan infört nya regler som gör att den tid då häktade inte får träffa sina advokater kan utsträckas till sex månader.

När nu alla dörrar till en fredsprocess är stängda vad finns då för spärrar som kan hindra PKK från att aktivera sina sovande celler i Turkiets storstäder i landets västra delar?

Resultatet kan bli att Natolandet Turkiet dras in i kaos och inbördeskrig på ett sätt som ironiskt nog kan spela det förbjudna PKK, landets största säkerhetshot, i händerna, skriver den förre CHP-parlamentarikern Aykan Erdemir i Wall Street Journals blogg. Han är numera seniorforskare vid Foundation for Defense of Democracies.

President Erdoğan underblåser också de turknationalistiska stämningarna mot grannländer i så hårda ordalag att både Aten och Bagdad har protesterat.

Mer än en gång på senare tid har han talat om Lausannefördraget från 1923 – som lade grunden till det moderna Turkiet – i förklenande ordalag. När han talar om hur Turkiet ”gav bort” öar i Egeiska havet till Grekland i Lausannefördraget drar han på sig protester från regeringen Tsipras i Aten. Men Erdoğans retorik är framför allt till för en hemmapublik: den tjänar till att piska upp en aggressiv nationalism på hemmaplan.

Situationen får mer än en turkisk bedömare att dra paralleller till hur Hitler i Tyskland underblåste kritiken mot Versaillesfördraget efter första världskriget för att bygga upp nazisternas folkliga plattform.

Det finns givetvis skillnader. Historien upprepar sig inte, men den kanske rimmar (för att citera Mark Twain).

Sedan Erdoğan skickat in turkiska styrkor nära Mosul har premiärminister Haider al-Abadi kallat de turkiska trupperna för ockupationssoldater. Erdoğan svarar med att Iraks premiärminister inte ska lägga sig i den turkiska truppnärvaron. Turkiet har intressen i Mosul att försvara, hävdar Erdoğan, och anspelar på hur Mesopotamien, eller dagens Irak, i flera hundra år var en del av Osmanska riket. Det är sekteristiska intressen som Ankara värnar om: sunnitiska araber och turkmener. Och varje sekteristisk inblandning i ett eldfängt Irak riskerar att hälla mer bensin på brasan.

Erdoğan gör med sina utspel inte anspråk på hela den väldiga landmassa som det gamla Osmanska riket styrde över. Han har istället dammat av gamla kartor från 1920 och krävt att Abadi ska studera dem. Efter Osmanska imperiets nederlag i första världskriget slöts år 1920 en nationell pakt, som pekade ut de områden där turkiska trupper fanns kvar när ett stilleståndsavtal slöts med de allierade i oktober 1918. Det omfattar delvis områden som idag ligger i norra Syrien, norr om Aleppo – områden som nu dels hålls av kurdiska YPG, som strider mot terrorgruppen IS, eller av turkisk militär.

Ankaras främsta mål i Syrien är att förhindra att de syriska kurderna i YPG, som står PKK nära, får ett sammanhängande territorium. Samtidigt har Turkiet anklagats för att tidigare ha fungerat som mellanhand för IS transaktioner av vapen och manskap. Men på senare tid, när gränskontrollerna har skärpts, har vitala intressen i Turkiet gång på gång blivit måltavla för IS-dåd.

Den ”nationella pakt”, som Erdoğan vill damma av, syftar på första världskrigets slut då det fanns turkiska soldater kvar en bra bit in i dagens Irak, ned till Kirkuk, den oljerika stad som är omstridd av både kurder och araber, men där det också finns en gammal turkmensk befolkning.

Recep Tayyip Erdoğan är nyckfull och ständigt beredd till tvära kast. Men att han skulle ge sig in i ett regelrätt krig med Bagdad eller den irakiska shiamilis, som försöker tränga in i Mosul från väster, är det trots allt få som tror. Hans egna generaler – de som finns kvar efter alla utrensningar efter sommarens misslyckade kuppförsök – kommer att avråda honom från det.

Däremot kan det inte uteslutas att han, som nu återknutit sina kontakter med president Putin, gör en tvärvändning gentemot Damaskus och återupptar relationerna med Assad, skyller sin tidigare Syrienpolitik på sin förre premiärminister Davutoğlu, och accepterar att den syriska regimen tar kontroll över hela Aleppo med hjälp av ryskt stridsflyg – om de i utbyte går med på att Turkiet får hålla en intressesfär i norra Syrien.

Den sunniturkiska nationalism som Erdoğan piskar upp på hemmaplan sker samtidigt som det utfärdas nya vapenlicenser i parti och minut till presidentens anhängare. Det motiveras med att civilpersoner, ofta med livet som insats,  stoppade kuppmakarna i juli sedan presidenten uppmanat dem att gå ut på gatorna.

Bland de civila som nu beväpnar sig finns en grupp kallad Osmanska härdarna 1453. Det syftar på det år när Mehmet Erövraren intog Konstantinopel och på sultanens elitförband i det Osmanska riket, janitsjarerna.

”Grip till vapen för vår flagga och för Erdoğan”, skrev Emin Canpolat, ledare för Osmanska härdarna på twitter nyligen, rapporterar Turkish Minute, en sajt skapad i exil för turkiska journalister.

Beväpningen av civila kan bli ett säkerhetshot för Erdoğans kritiker. Det fick vice ordförande för CHP, Bülent Tezcan, erfara när han nyligen satt vid ett restaurangbord och diskuterade politik med några vänner. En anonym gäst vid ett bord intill reste sig, drog sin pistol och sköt Tezcan i benet. Pistolmannen förklarade, sedan han gripits, sitt dåd med att CHP-politikern hade kritiserat presidenten och dessutom närvarat vid HDP:s partikongress. "Jag förklarade att han skulle vakta sin tunga när han uttalade sig om vår ledare. Han svarade i hårda ordalag, så jag sköt honom", sade gärningsmannen. 

Ett hårdnande klimat i Turkiet och krisande relationer med grannländerna sammanfaller nu med en vikande ekonomi. Där spelar Erdoğan högt. Genom AKP:s tidigare satsning på tillväxt, avspänning med grannländerna och fredsprocessen med kurderna lyckades han säkra tidigare valsegrar. Denna anda är nu bortblåst.  

Finns risk för att hans egna kärnväljare kommer att knorra när det börja svida i plånböckerna eller när de drabbas av dödsoffer i krig mot PKK och dess allierade? Jag ställde frågan till Aykan Erdemir, tidigare CHP-parlamentariker ocn nu seniorforskare vid Foundation for Defense of Democracies. 

– Vi går mot ökad militär inblandning i Syrien och Irak och en upptrappning av våldet på hemmaplan. Allt detta kommer Erdoğan att använda sig av för att stärka sin kampanj för att få exekutiv presidentmakt, konstaterar han.

Men hur presidentens mest lojala anhängare kan reagera på en djupnande ekonomisk kris kan inte Aykan Erdemir svara på.

– Det är verkligen miljondollarfrågan. De flesta i Turkiet drabbas nu av de ekonomiska följderna av Erdoğans missriktade politik, men i hans supporterskara vågar ingen säga det offentligt. Därför vet vi inte om Erdoğan och AKP kommer att straffas vid valurnorna, när de har raserat ekonomin, vilket har hänt tidigare regeringar.

President Erdoğan kan försöka klara sig ur knipan genom att skylla alla tillkortakommanden på syndabockar i Turkiet och utomlands. Det är han en mästare på.

– En ekonomisk kris kan i så fall ytterligare stärka Erdoğans enmansvälde och leda till ett ännu mer brutalt och brett tillslag mot oppositionella, för att dölja hur Erdoğan själv har gjort den turkiska ekonomin bankrutt, kommenterar Aykan Erdemir.

På samma sätt utnyttjar en maktfullkomlig president i det jättelika Vita palatset i Ankara kritiken från omvärlden för att stärka sin makt. Det låter sig lättare göras när i stort sett alla kritiska medier är tystade. På EU håller han tummen i ögat genom flyktingkrisen, som är oerhört mycket större i Turkiet än i norra och centrala Europa.

Och på USA har han tummen i ögat genom att amerikanerna behöver Incirklikbasen i sydöstra Turkiet för den pågående offensiv mot IS i norra Syrien och Irak.

Allt medan Turkiet går från ont till värre.