Blix: Säkerhetspolitiska debatten är för närsynt

Att Sverige i det läge som uppstått i norra Europa diskuterar sin försvarsförmåga är självklart motiverat. Men det borde ske inom en granskning med ett säkerhetspolitiskt vidvinkelobjektiv.

De flesta – däribland säkert den ryska ledningen – utgår från att Sverige oundvikligen skulle dras med på den västliga sidan, om en väpnad konflikt skulle bryta ut mellan Ryssland och väst. Igelkottens tid är förbi.  Frågan hur Sverige kan undvika krig handlar därför främst om och hur den farliga spänning som nu råder kan minskas och en öst-västlig konflikt förhindras. De ansträngningar som EU med Tyskland och Frankrike i spetsen gör för att få slut på Ukrainakonflikten och förhindra ett nytt kallt krig, och förnyad bipolaritet, är av central betydelse för Sverige och vi måste som EU-medlem och Östersjöstat vara engagerade i dem.

Ytterst bottnar dagens konflikter i Ukraina i ömsesidiga farhågor.  I väst finns en oro för att Rysslands agerande i Georgien 2008 och i Ukraina sedan 2014 är tecken på en ambition att hävda och utvidga en rysk maktsfär.  I Moskva befarar man att USA och Nato – med Montenegro som 29:e medlem – har en ambition att militärt integrera allt fler stater i världen, inklusive sådana som finns i Rysslands omedelbara närhet.

Även om vi lämnar därhän de betydelsefulla frågorna vart Nato är på väg, och om de övergripande relationerna mellan USA, Ryssland och Kina påverkar möjligheterna till ny avspänning i Europa, kan vi inte underlåta att seriöst granska frågan om huruvida Moskva idag – som ibland påstås – har någon latent önskan att återupprätta den territoriella kontroll och makt som det ryska tsardömet eller den sovjetiska makten utövade. Det räcker inte bara att som svar hänvisa till Putins tal om Sovjetunionens kollaps som en "geopolitisk katastrof". Putins uttalande ter sig snarare som en klagan över fantomsmärtor efter ett imperium som – tack och lov – försvann än som en varning för revanschlystnad.

Sant är att den väpnade ryska interventionen i Georgien 2008 inte stod i proportion till den stubin som Georgien tände i Sydossetien. Men Ryssland drog sig tillbaka och åtta år senare förefaller en sorts ny stabilitet ha inträtt: georgiskt medlemskap och militär integration i Nato har lagts i frysen på obestämd tid. Georgien har inträtt i EU:s ekonomiska sfär och som partnerskapsland i Nato står landet värd för militära manövrer med stort deltagande av västlig trupp. Sydossetien och Abkhazien – som inte varit under georgisk förvaltning sedan Sovjetunionen kollapsade – ligger nu de facto under rysk kontroll men utan internationellt erkännande.

Påståendena att aktionerna i Georgien och Ukraina visar att Ryssland kastat loss från den efterkrigsordning som etablerades i FN-stadgan och Helsingforsdeklarationen är retorik – inte realitet. Kreml har allt intresse av att bevara gällande ordning i FN, som ju ger Ryssland en permanent plats och vetorätt i säkerhetsrådet och därmed stort inflytande i centrala internationella frågor. Vad man visat är att man, liksom USA och andra, är beredd att bryta mot FN-stadgans förbud mot intervention och användning av våld, då man anser att vitala säkerhetsintressen står på spel. Det är illa nog. 

Protester i Kiev i januari 2014. Foto: Drop of Light/Shutterstock

I Ukraina ser man inte några tecken på snar lösning, men flera faktorer gör en upptrappning osannolik. Säkert inser Putin att det entusiastiska stöd han fick, då den ryska allmänheten kände annekteringen av Krim som en sorts upprättelse av Rysslands storhet, snabbt kan förloras genom utdragna militära äventyr som inte gäller försvar av landets gränser.

I en färsk intervju (Bloomberg i september) viftar Putin bort spekulationer om ryska tankar på expansion. Det tog honom nio timmar att flyga från Moskva till Vladivostok (där intervjun ägde rum), säger Putin, som frågar om någon tror att Ryssland behöver mer territorium.  I allvarligare ton konstaterar han att visst är Ryssland en kärnvapenmakt, och visst vill Ryssland ha inflytande genom ekonomiskt, kulturellt samarbete, men det är tokeri (”madness”) att tro att det finns ett hot till exempel mot de baltiska staterna.

Han ställer retoriskt frågan: skulle Ryssland med en befolkning på 146 miljoner verkligen vilja slåss med Natos 600 miljoner?  Han kunde ha tillagt att Rysslands militära årsbudget beräknats ligga på 80 miljarder dollar, medan USA:s ligger kring 600 och Englands och Frankrikes vardera på 60.

Men om Putin trots allt skulle ändra sig? Kan man då vara säker på att Natosidans överlägsenhet i ekonomisk, demografisk och konventionell militär styrka är tillräcklig avskräckning från överrumplande väpnade ryska aktioner i Europa?  I en uppmärksammad intervju i tidskriften The Atlantic (våren 2016) avfärdar president Barack Obama tanken på att USA skulle gå i krig med Ryssland för Krim eller Ukraina ”som inte är Natomedlem och som kan domineras av Ryssland oavsett vad USA gör”.

Man måste dra slutsatsen att Obama signalerar dels att ett Natomedlemskap medför amerikansk beredskap till gemensamt försvar, dels att USA inte söker Ukraina som allierad mot Ryssland. Då vicepresident Joe Biden nyligen var i Stockholm bekräftade han Obamas uttalande genom att säga att USA har ett ”ovillkorligt åtagande” i Baltikum och Polen. Med det måste han ha menat artikel 5 i Natostadgan. Biden talade emellertid också om Sverige, om vilken utmärkt militär samordning vi har med USA och om vårt partnerskap med Nato och hur vi ser på ett odelat, säkert och fredligt Europa. Till det fogade han att varken Putin eller någon annan skulle kunna missförstå att ”detta är okränkbart territorium. Punkt. Punkt. Punkt”.

Joe Biden på Stockholmsvisit. Foto: http://politik.in2pic.com/Wikimedia commons

Muntliga utsagor av en president och vicepresident är inte traktater, men de handlar om USA:s trovärdighet och signalen måste av Ryssland uppfattas som en bekräftelse av vad man säkert redan räknat med, nämligen att USA skulle ingripa vid varje konflikt som omfattar någon Östersjöstat. Kanske är geografin en ännu starkare garanti än juridiken.  Det är svårt att se att anslutning av Sverige eller Finland – eller båda – till Nato skulle ens marginellt förstärka den fullt tillräckliga avskräckningssignal som redan finns.  Att från svensk sida avstå från ”planering för samordning” av svenska och allierades åtgärder – för att inte tala om integrerade militära anläggningar på svenskt territorium – är inte säkerhetspolitiskt något negativt. Tvärtom, det är ett sätt – men inte det enda –på vilket vi kan bidra till EU:s ansträngningar att dämpa spänningen. 

Vilka är då utsikterna till fred, samarbete och ny avspänning? Om Minsköverenskommelsen uppfylls, vilket idag beror inte bara på sammanhållning och fasthet i EU och vilja i Moskva utan också på ett mått av enighet i Ukraina, kan ny grund läggas för fred.

Västliga relationer till ett auktoritärt Ryssland kan inte bli desamma som umgänget med ett ganska öppet ryskt samhälle, men såväl Ryssland som EU har intresse av att ekonomisk krigföring ersätts av handel och investeringar och dialog. USA vill säkert på sikt kunna minska bördan av en gard mot Ryssland och fokusera på ett allt mäktigare Kina.

Kanske kan viss inspiration sökas i Georgien: Ryssland upphör med väpnad och annan inblandning i östra Ukraina och gränsen ställs under internationell kontroll. Annekteringen av Krim består och förblir icke erkänd. Ukraina förblir partnerskapsland till Nato men inte medlem.