Diana Janse: Ukrainas sak är också vår

Ryssland fortsätter oförtröttligt sin krigföring i östra Ukraina. I Berlin i förra veckan försökte Tysklands förbundskansler Angela Merkels, tillsammans med Frankrikes president François Hollande, att sätta tryck på president Vladimir Putin så att han ska uppfylla Ryssland åtaganaden för att trappa ned situationen i östra Ukraina. Men det förefaller tämligen fruktlöst.

Det vi ser är ett ryskt mönster som upprepar sig: Ryssland agerar aggressivt, inväntar reaktionen från väst, noterar att den uteblir eller inte är särskilt kostsam för Ryssland vare sig politiskt eller ekonomiskt ­– och verkligen inte militärt – och pressar på lite till. När det till sist blir någon reaktion för Rysslands brott mot internationell rätt – efter långa möten med stora våndor där Rysslandsapologeterna duckar bakom alla de osäkerheter som är hybridkrigföringens signum – går Ryssland med på förhandlingar.

Bänkade i Berlin hos förbundskansler Angela Merkel den 19 oktober. Runt bordet bland andra Rysslands president Vladimir Putin, Frankrikes François Hollande och Ukrainas president Petro Porosjenko. Foto: Drop of Light/Shutterstock. 

Ryska förhandlare och diplomater är erkänt skickliga – och vet vad de vill. Snart har de spelat bort korten, hjälpta av alla dem som så gärna ser det man vill se – ett samarbetsvilligt Ryssland ­ snarare än det som finns att se: ett allt mer aggressivt Ryssland på väg att köra den internationella rättsordningen i sank. Förhandlingarna blir snabbt tämligen meningslösa. Ger Ryssland något vid förhandlingsbordet av vikt, kan vi vara säkra på att de aldrig avser att uppfylla det som överenskommits.

Så var det med punkten om trupptillbakadragande i det så kallade sexpunktsavtalet i Georgien efter den ryska invasionen 2008. Rysk trupp är fortfarande kvar, och de georgiska regionerna Sydossetien och Abkhazien är att betrakta som de facto annekterade om än inte till namnet, som i fallet med Krim. 

Och så är det i östra Ukraina. Ryssland har ingen avsikt att trappa ned. Ryssland har för avsikt att fortsätta att med militär makt undergräva Ukrainas territoriella integritet och möjligheter att framgångsrikt välja sin egen säkerhetspolitiska väg.

Därför är EU:s sanktioner mot Ryssland så viktiga. Det är vårt främsta instrument att möta den ryska regimens härjningar. Vi må vara oförmögna att förhindra Rysslands agerande i Ukraina och på annat håll – och vi kan för all del engagera oss i en dialog i hopp om att det ska vinna över dem till den goda sidan – men det är vår skyldighet att med handling visa att vi inte accepterar det Ryssland gör. Och det är vår skyldighet att med handling visa att deras agerande har ett pris, politiskt och ekonomiskt.

En arg eller fördömande tweet emellanåt räcker inte. Diskussioner om vänorter och kulturella utbyten är inte heller något substitut.

Den dag vi, som Hans Blix i sin krönika för några veckor sedan, resignerar och låtsas att främmande makts stridsvagnar över internationellt erkända gränser i själva verket inte är så farligt, utan i slutändan ska ha bidragit till ”en ny stabilitet”, har vår första försvarslinje fallit.

Den dag vi häver sanktionerna kopplade till den ryska krigföringen i Ukraina utan att Ryssland har uppfyllt sina åtaganden till hundra procent – då har vår andra försvarslinje också fallit.

Var dag vi inte gör vårt yttersta för att pressa på att för att matcha nya ryska överträdelser – som de i Syrien där Ryssland åter bryter mot internationell rätt och krigets lagar – så har också vår moraliska kompass brutit samman.

Det finns goda skäl att argumentera för skärpta sanktioner även mot andra aktörer i Syrien. Det fråntar dock inte Ryssland sitt alldeles särskilda ansvar. Det kommer av att vara en permanent medlem i FN:s säkerhetsråd. Det är säkerhetsrådet som ytterst bär ansvaret för att upprätthålla internationell fred och säkerhet i världen. Inte att dag för dag, månad för månad, år för år, erodera den.

Om inte Ryssland får betala priset för sitt destruktiva agerande på den internationella arenan får någon annan plocka upp notan, förr eller senare. Och ju senare – desto längre Ryssland kommer undan med sitt agerande – desto högre riskerar den att bli.