Vallonien och den europeiska (o)ordningen

Varför har just vallonerna valt att sätta käppar i hjulet för EU:s handelsavtal med Kanada? Den dystra sanningen är att det lika väl hade kunnat vara någon annan region eller stat som denna gång lett kampen mot samarbete och handel. Efter det att holländarna i april röstade ner ett associationsavtal mellan EU och Ukraina och britterna i juni röstade för att mödosamt dra sig ur EU-samarbetet är problemen för CETA-avtalet med Kanada bara det senaste exemplet på det ”folkliga” misstroendet mot europeiskt samarbete och internationella överenskommelser. Europa måste skyndsamt ta sig ur det missnöjets självuppfyllande profetia som man nu befinner sig i. Kontinentens självskadebeteende riskerar själva grunderna för den ordning som européerna själva är beroende av.

Ett spöke går genom Europa – missnöjets spöke, och det ser allt svårare ut för EU:s medlemsstater att förena sig mot det. Två av EU:s politikområden har de senaste åren kännetecknats av kris: valutasamarbetet och den gemensamma gränsen. De är båda symboliskt viktiga men politiskt halvfärdiga byggen – en valuta utan gemensam ekonomisk politik och en gräns utan gemensam migrationspolitik – som inte stått pall i orostider.

Men på grund av missnöjet med vad som redan åtstadkommits finns inget politiskt kapital för att stärka eller utveckla samarbetet. Till missnöjets självuppfyllande profetia kan nu läggas den gemensamma handelspolitiken – fram tills nyligen ett relativt byråkratiskt politikområde där medlemsländerna delegerat makten till EU:s institutioner.

Pressad av rådande klimat och av tyska socialdemokrater med problem på hemmafronten bestämde EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker i somras att det nya handelsavtalet med Kanada skulle godkännas av alla medlemmar (och därmed i vissa fall även av regionala parlament) istället för av ministerrådet och EU-parlamentet.

Frukterna av detta beslut skördades i förra veckan när Valloniens parlament lade in sitt veto och därmed hindrade Belgiens federala regering att godkänna handelsavtalet. Allt fler av EU:s politikområden är därmed låsta i ett sorts moment 22, där folkligt missnöje medvetet riktas mot internationellt samarbete i allmänhet och mot EU i synnerhet. Därmed försvåras utvecklingen av det samarbete som potentiellt skulle kunna åtgärda några av missnöjets grundorsaker. 

Vad betyder det att européerna själva tar avstånd från det europeiska samarbetets processer och utfall? I varje specifikt fall utgör det ett hinder i det mödosamma arbetet med att ta fram kompromisser och bygga samarbeten. Sett som helhet är effekten av populism, nynationalism och samarbetskritik dock större än summan av de drabbade delarna. Britten Lord Ismay, Natosförstegeneralsekreterare, menade att organisationens övergripande mål var att hålla ”ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere”.

Forskaren Luis Simon menar i en ny essä att det som kan ses som den övergripande geopolitiska idén för samarbetet på den av världskrig sargade kontinenten – att bygga välstånd och ömsesidigt beroende inom Europa under USA:s skydd, och att förankra Tyskland ekonomiskt inom EU och militärt via Nato – nu är under uppluckring.

USA har sedan länge försökt skifta fokus mot Stilla havet och visar allt mindre aptit på att engagera sig i inomeuropeiska frågor (även om amerikanerna till viss del återinvesterat i europeiskt territorialförsvar). Det motstånd som drabbat det kanadensiska handelsavtalet är en västanfläkt mot vad som kan antas drabba TTIP-avtalet mellan EU och USA i dessa tider av samarbetskritik. Ett Storbritannien på väg ut ur EU bidrar ytterligare till en försvagad transatlantisk länk. Ryssland fortsätter alltjämt att utmana den europeiska säkerhetsordningen och agerar för att skapa splittring inom Europa. Kritik riktad mot legitimiteten i den europeiska sammanhållingen och dess institutioner uppskattas, uppmuntras och utnyttjas av Putin. 

En nyligen publicerad forskningsartikel illustrerar hur samstämmighet inom ett område – till exempel sanktioner – ökar även incitamenten att splittra och påverka enskilda europeiska länder på andra områden såsom energi.

Slutligen Tyskland. Landet är i dag väl förankrat i den västliga gemenskapen. Men effekten av de senaste årens samarbetskritik och EU-skepsis är likväl att Tyskland åter dominerar Kontinentaleuropas politik.  Motståndet mot EU:s institutioner och federala lösningar, åternationalisering av tidigare gemensam politik och det brittiska utträdet ur Unionen har som gemensam effekt att Tyskland ökar sitt reella inflytande. Samtidigt är Tysklands roll prekär. Tysklands ekonomiska linje är fortsatt impopulär i Sydeuropa och deras migrationspolitik är utmanad internt såväl som i Östeuropa. Samarbetskritiken har gett Europa en ensam men allt mer ifrågasatt ledare.   

Lord Ismays tre geopolitiska mål – att säkra amerikanskt engagemang, stoppa ryskt inflytande och undvika tysk dominans – håller vart och ett på att undermineras av återkommande inhemsk samarbetskritik. Även för den som inte delar brittens geopolitiska utgångspunkter – men som kanske prioriterar miljö, liberala värderingar eller handel – kan det vara värt att reflektera över effekterna av ett europasamarbete som bara undantagsvis kan sträcka sig över den minsta gemensamma nämnaren. Endast en minioritet av britterna verkar idag nöjda med de alternativ som deras majoritetsbeslut skänkte dem. På samma sätt kan man anta att den oheliga allians av samarbetskritiker som ämnar stoppa varje ambition att utveckla europasamarbetet kommer att göra ytterst få européer nöjda i slutändan.