Jo, dessvärre kan Donald Trump bli näste president

Om mindre om en månad röstar amerikanerna. Under förutsättning att det inte återigen blir en oklar ”cliffhanger”, som i valet 2000, avgörs därmed frågan om vem som ska efterträda Barack Obama.

Som amerikan bosatt i Sverige har jag förvånats över det utrymme som det amerikanska valet får i medierna. Men det som skulle göra det här valet historiskt – en kvinna i kampen om Vita huset – har överskuggats av hennes motståndares osannolika uppgång och anstötliga uppträdande.

Den senaste ”chock” (om man kan fortfarande blir chockad efter alla tidigare anmärkningsvärda uttalande) från Republikanernas kandidat Donald Trump kom i form av en 11 år gammal videoinspelning där han skryter med  hur han har tafsat på kvinnors underliv. 

Det avslöjandet kom bara dagar innan Trump skulle möte Hillary Clinton i deras andra TV-sända debatt – och det visar än en gång hur Donald Trump har lyckats reducera sin kampanj till en slags mardrömspolitik. Man vet att man borde titta bort, för det man ser gör en illamående, men man kan ändå inte låta bli att titta på det förskräckliga framför en.

Men det är på riktigt. Donald Trump är faktiskt kandidat till presidentämbetet – och han kan faktiskt vinna.

Jag har fått otaliga frågor om Donald Trump av svenskar som jag känner. Hur blev han nominerad? Vem är det egentligen som stödjer honom? Han har väl ingen faktisk chans att verkligen vinna … eller har han?

Vanligtvis försöker jag bredda samtalet genom att tala om USA och vårt komplicerade valsystem, för att slippa ge det ärliga (men något obehagliga) svaret: Ja, Donald Trump kan mycket väl bli USA:s nästa president.

Det är nämligen så att jag en gång har röstat på en bombastisk, rättfram outsider – som också råkade vara en tidigare reality-TV-stjärna. Jag hjälpte honom att vinna valet till det högsta ämbete som stod på spel. Och om jag kunde göra ett sådant val, då kan vem som helst det.

Så hur gick det till?

Året var 1998 och platsen var min hemdelstat Minnesota – ett ställe där många svenskar slog sig ner efter att ha emigrerat till Amerika, och där politik som vanligt brukar vara – tja, just politik som vanligt.

Det var ett år då vi väntades välja en etablissemangskandidat med ett välkänt namn och en imponerande karriär i allmänhetens tjänst (låter det bekant?).

Den givna kandidaten var demokraten Hubert “Skip” Humphrey III, son till Hubert Humphrey som var vicepresident under Lyndon Johnson och avslutade sin karriär som senator. Namnet var utan jämförelse det mest kända inom politiken i  Minnesota, bland såväl republikaner som demokrater.

Humphrey var så stark favorit att Norm Coleman, den demokratiska borgmästaren i delstatshuvudstaden Saint Paul, bytte parti 1996 när han insåg att hans enda chans att bli guvernör var om han ställde upp som republikan.

Tävlingen såg redan ut att bli spännande – särskilt med Minnesotamått mätt. Men då förvandlades ”politik som vanligt” i Minnesota plötsligt till något väldigt ovanligt.

Vändpunkten kom när Jesse ”The Body” Ventura – en före detta fribrottare som mest var känd för att strutta runt i rosa tajts och en fjäderboa – tillkännagav att han ställde upp i guvernörsvalet.

Jesse Ventura, guvernör. Foto: Lev Radin/Shutterstock

Jag, liksom flertalet Minnesotaväljare, hade livliga minnen av Ventura på TV när han slängde motståndare i golvet och skrek in i kameran.

Ventura hade valts till borgmästare i en mellanstor Minneapolis-förort när han dragit sig tillbaka som fribrottare, men han var ändå väldigt mycket av en politisk outsider jämfört med de andra kandidaterna.

– Rösta inte på politik som vanligt! blev hans stridsrop. För att befästa sin outsider-image kom han ofta till medieframträdanden klädd i mjukisbyxor och en t-tröja. Med sina 193 centimeter, sin vardagliga klädsel och sitt oborstade språk utgjorde Ventura en skarp kontrast till Coleman och Humphrey och deras förutsägbara argument och trista grå kostymer.

På valkvällen var jag programledare för en lokalradiostation som rapporterade om resultatet. Jag glömmer aldrig när jag i direktsändning tillkännagav:

– Jesse Ventura blir Minnesotas nästa guvernör.

Det var ett historiskt ögonblick på många sätt.

Det som hade börjat som ett skämt, en sidoattraktion, hade plötsligt blivit en något oroande verklighet (återigen, låter det bekant?).

Vad kan då en avdankad fribrottares framgångar 1998 säga om en stridslysten självutnämnd miljardärs chanser 2016?

För det första visar Venturas seger att det kan fungera att kampanja som en populistisk outsider. Många människor är verkligen less på ”politik som vanligt” och Hillary Clinton uppfattas av många som just ”politik som vanligt”.

Ventura ställde dock, till skillnad från Trump, upp som kandidat för ett tredje parti vilket gjorde det lättare för honom att hävda att han verkligen var en outsider. Det innebar också att han deltog i en valstrid med tre deltagare och alltså bara behövde 34 procent av rösterna för att vinna valet (han fick i slutändan 37 procent.).

Ventura lockade också många förstagångsväljare att rösta, vilket ledde till ett betydligt högre valdeltagande än i tidigare val.

När vi hade avslutat sändningen på valkvällen gick några av oss tvärs över gatan till en bar som frekventerades av mc-åkande 50-talister som var överlyckliga över att ”deras kille” hade vunnit. En snubbe i mustasch och skinnjacka förklarade för oss att han aldrig tidigare hade registrerat sig för att rösta. Varför nu? Därför att Ventura var ”äkta, en av oss”.

Andra, som jag själv, ville ha mer att välja på i politiken och såg Ventura som ett steg på vägen för att etablera ett seriöst tredje politiskt parti. Dessutom var hans politiska ståndpunkter allmänt tilltalande och jag gillade hans uppriktiga och nonsensbefriade inställning.

Det gäller bara fyra år, tänkte jag, och det gäller bara Minnesota – hur mycket skada kan han egentligen orsaka?

Frågan idag är hur många förstagångsväljare det finns där ute som inte syns i opinionsmätningarna, är less på ”politik som vanligt” och vill se något annorlunda. Och trots att många etablerade republikaner har fördömt Trump efter hans senaste uttalanden, hur många fler avskyr Clinton ännu mer och tänker: ”Det gäller bara fyra år. Hur mycket skada kan Trump egentligen orsaka?”

När man ser tillbaka kan man konstatera att Minnesotas experiment med att välja en populistisk outsider slutade helt okej, och delstaten klarar sig bra idag. Fast det är förstås en enorm skillnad mellan politiska experiment i realtid på delstatsnivå eller lokalt, jämfört med på nationell nivå. Minnesota har ingen kärnvapenarsenal, och utgör inte en grundbult i en välfungerande världsekonomi.

Men det är inte alls omöjligt att politiskt dödläge och gräl på sandlådenivå har fått så många amerikaner att tröttna så mycket på ”politik som vanligt” att de är beredda att satsa högt – värre kan det inte bli, tänker de.

Och om de väljarna råkar bo i några få valdistrikt och delstater där resultatet får avgörande betydelse, då kan vi mycket väl hamna i ett nytt politiskt experiment i realtid – den här gången ett experiment om innebär allvarliga risker inte bara för den lilla svensk-präglade delstaten Minnesota utan för hela USA, Sverige och resten av världen.