"Blockaden" allt som finns kvar av revolutionens Kuba

Tiden går. Fidel Castro har blivit 90. Det är snart 60 år sen han tillsammans med sina skäggiga guerilleros med santeriaband om armar och hals red in i Havanna, och tio år sen han, av hälsoskäl, tvingades lämna över makten till lillebror Raúl. Åtminstone formellt.

I realiteten – tror många – är det fortfarande Fidel som har sista ordet.

Av de två brukade alltid Raúl beskrivas som den lite tråkige kommunistiske dogmatikern, medan Fidel var den förförande, oförutsägbare improvisatören.

Idag är rollerna annorlunda; Raúl är den pragmatiske reformisten och Fidel den sekteristiske dogmatikern som gör allt för bromsa Raúls försiktiga försök till förändringar.

Inte ens Barack Obamas besök i Havanna och upprättandet av fulla diplomatiska förbindelser med USA fick Fidel Castros stöd. Hur det påverkar Raúl kan man bara spekulera om. Men när han på de alliansfria staternas möte på den venezulanska ön Isla Margarita nyligen återigen krävde ett slut på USA:s ”blockad”, lät han mer som ett rituellt eko av Fidel än som den Raúl Castro som leende lyfte Barack Obamas arm i en slags segergest under besöket på Kuba.

USA:s embargo har perforerats av så många undantag, senast upprättandet av kommersiella flygförbindelser, att inte mycket återstår av det. Än mindre liknar det en ”blockad”. Men att även juridiskt få slut på embargot är en komplicerad politisk process, där USA:s kongress har sista ordet, vilket Raúl Castro mycket väl känner till. Att han ändå föredrog att upprepa den gamla formeln om ”blockad” under mötet på Isla Margarita, och därmed såg bakåt istället för framåt, beror säkert på Fidels fortsatta inflytande.

Det handlar också om en slags lojalitet gentemot den äldre brodern; att ännu ett tag, innan döden hunnit ifatt, hålla liv i en berättelse som han själv inte längre tror särskilt mycket på, men som för Fidel är själva meningen med livet, hans livsverk, det som ursäktar att han suttit vid makten längre än någon annan president i modern tid.

I den berättelsen har Fidel inte bara gett välfärd och lycka åt kubanerna, han har gjort dem till bättre människor än de som bor i resten av världen. Och fram för allt: han har räddat dem från USA.

Den kubanska revolutionen har alltid varit narcissistisk. Jag minns en studentkongress i slutet av 1990-talet när Fidel med närmast indignerad röst förklarade för de hundratals delegaterna att ”ni kan inte ana vilket helvete det är därute”.

– Ni, sa han, ni är bäst. Ni är världens avantgarde. Och ni är priviligierade. Tacka revolutionen för att ni slipper att leva som de andra... de därute...

Det var ett par år efter ”balserokrisen” då 35 000 kubaner under en kort period kunde lämna Kuba på flottar utan att hindras. Men trots att Fidels ord ekade tommare än kanske någonsin och trots att många av delegaterna inte ville annat än att lämna Kuba, var det ingen som ifrågasatte Fidels auktoritet.

Även i de svårt alienerade kubanska studenternas ögon var Fidel Castro en segrare av historiska dimensioner. Han hade stått emot USA. Alltid och överallt. Han hade till och med lyckats förvandla ”balserokrisen” till en seger då han fick Bill Clinton att ändra immigrationslagarna.

I själva verket är det detta, att ha stått emot USA, som är Fidel Castros politiska arv. Hans bidrag till historien.

Det tragiska är att ju längre tiden går, är det också det som framstår som den kubanska revolutionens främsta, ja kanske enda hållbara landvinning: Att ha stått emot USA.

Drömmen om det rättvisa och goda samhället har glömts bort, ”den nya människan” har förvandlats till ett dåligt skämt och Havanna börjar på allvar likna den parodiska bild av hur staden såg ut före revolutionen – den bild som varit en hörnsten i den officiella historieskrivningen.

Att revolutionens ledare fortfarande, utan att rodna, förmår avfärda alla misslyckanden kan de tacka ”blockaden” för. ”Blockaden” gör dem till offer, utan ansvar. Men utan ”blockaden” skulle revolutionen stå naken, som kejsarens nya kläder.

Var det därför Raúl talade som han gjorde på Isla Margarita? En ritual för att skydda sin storebror, hålla verkligheten ifrån honom ännu en liten stund.

De sista 25 åren, innan han drog sig tillbaka, såg jag Fidel Castro ganska ofta i olika sammanhang. Han hade alltid allt under kontroll, i själva verket var det som om det var han som dirigerade situationen, ja hela verkligheten. 

Men en gång såg jag honom nästan försvarslös.

Det var en stormig natt i Havanna i början av 2000-talet. Vågorna gick höga och slog in över muren vid El Malecón. Vid Calle 23 hänvisade skyltar trafiken bort från El Malecón upp mot Linea. Det var nästan tomt på gatorna. Jag körde långsamt. Min enda fungerade lykta pekade uppåt och vindrutetorkarna fungerade inte, så jag höll huvudet ut genom vindrutan.

Då, plötsligt, prejades jag av en stor svart Mercedes. En man med k-pist hängde ut genom bakrutan och viftade åt mig att svänga in mot kanten. Ytterligare två svarta Mercedesar av samma stora modell passerade snabbt förbi. Det var Fidels och hans livvakters karavan.

Bakrutan i den andra bilen var nedvevad till hälften. Fidels långa smala hand grep om rutan. Hans grå skägg och hans stora mörka ögon, som stirrade ut i natten, syntes en kort stund innan han med en lätt vridning på huvudet drog in det och fönstret stängdes. Han såg nästan lite rädd ut.