Franskt val med två vingklippta kandidater

Som väntat blir det liberalen Emmanuel Macron och högernationalisten Marine Le Pen som möts i det franska presidentvalets slutomgång 7 maj. De franska opinionsmätningarna visade sig vara spiksäkra och den första valomgången bjöd inte på några sensationer.

Ändå blev valvakan en märklig upplevelse av att se 1960-talet gå i repris. Kandidaterna var visserligen stylade som 2017, men mycket av innehållet kändes som déjà-vu: socialistpartiets Benoît Hamon fick 6,3 procent av rösterna, en ynka procentenhet mer än de 5 procent som Gaston Defferre lyckades skrapa ihop vid presidentvalet 1969. Då fick kommunistpartiets kandidat Jacques Duclos 21,2 procent medan Jean-Luc Mélenchon – den vänsterkandidat som idag närmast kan jämföras med Duclos – fick nästan lika stort stöd i årets presidentval: 19,6 procent. I hur många andra europeiska länder skulle man se det 2017?

Och som kronan på verket: segern i första omgången gick till en man utan parti. Charles de Gaulle skulle förmodligen nicka gillande åt Emmanuel Macrons framgångar – äntligen en seriös presidentkandidat som inte är en produkt av partikansliers kalkyler, korridormygel och oheliga allianser. Exakt så som generalen tänkt sig när Femte republikens författning – helt präglad av hans visioner – skrevs 1958.

Valutgången visade också att man i Frankrike fortfarande har en stark tilltro till politiken. Trots terrorhot, ekonomisk stagnation med växande klyftor och tilltagande polarisering är politik fortfarande ett instrument för förändring. Ingenting är hugget i sten, inga eviga lagar styr våra samhällen, för politiken gäller inga diktat som man slaviskt måste följa. Idédebatten är viktigare än effektiviteten. Därför slöt väljarna upp bakom en högernationalist, en vänsterradikal, en socialliberal och en konservativ katolik med sinsemellan oförenliga program. Slutomgången 7 maj visar om denna bredd är ett tecken på fragmentisering eller tvärtom vitalitet.

Men det stora problemet som blottades på söndagkvällen rör representativiteten: vem representerar egentligen folkviljan och hur?  En majoritet av väljarna har nu vänt ryggen åt de två partier – Republikanerna och Socialistpartiet – som huvudsakligen styrt Frankrike under Femte republiken. Francois Fillon och Benoît Hamon fick tillsammans endast en fjärdedel av rösterna. Sammanbrottet skulle kanske ses av Charles de Gaulle själv som ett bevis för hur välgrundad hans misstro mot partierna var. Han talade med förakt om ”le régime des partis” och kallade sina egna stödtrupper för ”rassemblement” – samling – istället för parti. För honom var Fjärde republikens parlamentariska system – mellan 1946 och 1958 – ett skräckexempel med ständiga regeringskriser på grund av sviktande stöd bland de folkvalda.

De Gaulles svar blev alltså en författning där den exekutiva makten är utomordentligt stark – presidenten kan bara avsättas på grund av landsförräderi – och parlamentets makt rejält försvagad. Följden har blivit politisk stabilitet, men på bekostnad av oppositionen. Möjligheten att fälla en regering vid en omröstning i nationalförsamlingen är i praktiken obefintlig.

Även valsättet – majoritetsval i två omgångar – missgynnar oppositionen. Nya partier har svårt att slå sig in i valda församlingar. Nationella fronten har bara 2 ledamöter i nuvarande Nationalförsamlingen, trots stora valframgångar de senaste 30 åren.  

Men Charles de Gaulle förbisåg – eller valde att inte se – att en president måste stödja sig på en stabil majoritet i nationalförsamlingen för att kunna utöva den makt som författningen ger. Även om Emmanuel Macron är som klippt och skuren för att bli president enligt de Gaulles föreställning, så krävs en partiapparat som kan förse honom med nödvändigt inflytande. Det har han inte idag. Även Marine Le Pen saknar idag parlamentarisk majoritet. En ny ”cohabitation” – en president och en parlamentarisk majoritet med olika politisk färg tvingas samregera – är inte utesluten.

Femte republikens konstitution skulle göra presidenten till republikens oomtvistliga ledare, höjd över partikäbbel och intriger. Men i valets slutduell möts två personer som istället riskerar att bli vingklippta aktörer med begränsad makt. Det var inte vad Charles de Gaulle hade tänkt sig för snart 60 år sedan, men hans författning har bäddat för en kris som kan bli utdragen.