Överlevare i Armenien: Se till att  våra unga får arbete

I Aknalich några mil väster om Armeniens huvudstad Jerevan bjuder Aram Hovhannisyan, en kärnfrisk 84-åring, oss att stiga in i huset, bakom verandans vinrankor. Trots lervällingen ute på gatan möts jag och mina färdkamrater, en armenisk och en turkisk kvinna, av skinande rena golv när vi kliver in i huset.

Vi har åkt dit för att besöka Arshaluys Muradyan, en av de sista överlevarna från ungturkarnas folkmord på armenierna för drygt 100 år sedan. Vårt besök ägde rum för ett drygt år sedan, i början av 2016. Då var denna skinntorra lilla gumma med sin plirande blick och sitt skarpa minne 104 år gammal. Hon avled i februari i år, fyra dagar före sin 105-årsdag. 

Armeniska familjer lever ofta i storfamiljer med flera generationer under samma tak. När man hälsar på hos dem brukar det ta en stund innan man får familjebanden klara för sig.

Den kärnfriske senioren Aram Hovhannisyan, som skrockande säger att han drömmer om att bli 120 år, kallar den 104-åriga Arshaluys Muradyan för sin syster. Men efter hand inser jag att hon är hans svägerska. I Armenien kallas svågrar och svägerskor för bror och syster. Detsamma säger kusiner om varandra, förklaras det.

Familjebanden är starka trots att – eller kanske just för att – armenierna är splittrade över världen. Det gäller även invånarna i republiken Armenien. Många jobbar utomlands – i Ryssland eller Tyskland – för att försörja sig och skicka pengar hem.

– Vi är som nomader som flyttar runt, sade Arshaluys Muradyan. Hon hade huckle på huvudet och hennes hud var rynkig som en uttorkad åker med sprucket jordlager. Men hon hade alla sinnen i behåll, hörde bra utan hörapparat och behövde inga glasögon. Några tänder hade hon kvar, ansiktsfärgen liknade fullmogna aprikoser och ögonen var pigga.

Vad var förklaringen till denna aktningsvärda ålder?
– Guds försyn! svarade den gamla och pekade uppåt med händerna.

Hon tillade:
– Och så har jag goda söner och döttrar som tar hand om mig. Och jag hade en bra man.

104-åriga Arshaluys Muradyan tillsammans med sin 20 år yngre svåger. Foto: Bitte Hammargren

Arshaluys Muradyans familj blev till stor del utplånad under ungturkarnas folkmord på armenier under första världskriget. Men efter sig lämnade hon sju barn och tretton barnbarn, vilka i sin tur följts av otaliga barnbarnsbarn och barnbarnsbarnbarn.

Hon ville också förklara sin höga ålder med ett disciplinerat leverne, där hon avstått från sötsaker, alkohol och tobak.
– Dessutom har jag arbetat hårt hela mitt liv.

Som ung var hon hekim (ett ord som från turkiska kan översättas med läkare, men som i detta fall snarare blir naturläkare).

– Jag var också jordemor, hjälpte till att förlösa barn i byn där det inte fanns någon sjukvård. Hur många barn jag har hjälpt till världen har jag inte hållit räkningen på, men det var många. Och jag gjorde det alltid gratis. Sån’t tog jag inte betalt för.

Arshaluys Muradyan föddes i en by i Van-området i dagens sydöstra Turkiet, ett område som kurdnationalister brukar kalla norra Kurdistan idag, medan armeniska nationalister kallar området västra Armenien.
– Vi bodde i en by som hette Gopal. Den låg i Khanus-området, säger hon.

Hon var första barnet, och bara tre år gammal, när hennes föräldrar tvingades fly en första gång.

– Det var under massakrerna 1915. Mina föräldrar och jag återvände till byn efter en tid. De hade fått löfte om att inget ont skulle hända dem. Men efter det kom en andra våg av massakrer på armenier i min barndomsby. Så 1918 emigrerade de för gott till Armenien, säger Arshaluys Muradyan som inte tycktes ha problem att hålla reda på årtalen.

Från åren av förföljelser och barndomens trauma har hon endast fragmentariska minnen.

– Jag vet att det pågick massmord i min barndomsby. Men jag minns inte hur det var när mina föräldrar flyttade tillbaka till byn en tid efter massakrerna 1915. Däremot minns jag hur de försökte gömma oss barn sedan vi återvänt, av fruktan för att vi skulle bli mördade.

Minnesmärke efter folkmordet 1915 ligger i Armeniens huvudstad Jerevan. Foto: Bitte Hammargren 

Flykten till den unga sovjetrepubliken Armenien – det sägs att hon gömdes i en höskrinda – blev hennes och föräldrarnas räddning. Men ett hårt liv väntade.

Det faktum att Sovjetrepubliken Armenien möjliggjorde både armeniska och yazidiska flyktingars överlevnad är säkert en förklaring till att många i denna lilla kaukasiska republik, omgiven av fiendeländerna Turkiet och Azerbajdzjan, är sovjetnostalgiker idag. Sedan Sovjetunionens upplösning i början av 1990-talet har också Armenien sin olösta konflikt med Azerbajdzjan om enklaven Nagorno-Karabach – en svårtillgänglig men vattenrik provins som får besökaren att känna sig som i världens ände. Dessutom ockuperar Armenien sedan kriget på 1990-talet stora områden mellan sin egen landgräns och Nagorno-Karabach.

Arshaluys Muradyan hade inte ett ont ord att säga om sovjetsystemet, trots alla umbäranden.
– Armeniska flyktingar placerades i olika byar. Min familj arbetade i jordbruket i en by i 50 år. År 1962 flyttades vi hit till Aknalich. Det var under en moderniseringsperiod.

Jorden de brukade tillhörde en sovjetisk kolchos.
– Jag har jobbat hårt i hela mitt liv, som mjölkerska och på åkrarna, sade hon stolt om sin tid på kolchos som började 1935.

– Vår by var rik då. På sovjettiden hade alla jobb. Människor såg resultatet av sitt arbete. Folk respekterade lag och ordning. Nu är det så hög arbetslöshet. Varken unga eller gamla respekteras. Det är ingen respekt för lagen och det är sådan girighet i samhället.

Men Stalintiden då?
– Jag tänker inte på Stalin när jag talar om Sovjet! Stalin var ledare under andra världskriget. Men han var ju georgier! Lenin däremot, han var armenier, sade gumman, en uppfattning som får tillskrivas den lokala folkmytologin. 

Så spände hon ögonen i mig och frågade dräpande:
– Förväntar du dig att en 104-årig gumma ska hålla reda på vad Stalin gjorde, när du förmodligen inte ens minns vad du åt igår!

Hennes pappa hade hög ställning i byn. Några översätter hans post som ”borgmästare”, medan gumman säger dasjnak, vilket får mig att tänka på medlemmar i ett armeniskt nationalistparti.

– Han lämnade familjen och flyttade till Tblisi i Georgien, fortsatte hon kort.

Huset som Arshaluys Muradyan tog emot oss i tillhörde en av hennes söner. Hon hade en son i USA och en annan i Krasnojarsk i Ryssland. Ännu som 90-åring brukade hon ofta resa till sonen i Ryssland.

Men nu bodde hon med en dotter, Donara, och hennes familj. Den gamla kunde dock inte njuta odelat av att ha alla nära och kära omkring sig.

– Hur skulle jag kunna det, när min vuxne dotterson, som sitter här framför mig, är arbetslös. Jag lider med de arbetslösa, sade hon och nickade bort mot dottersonen, Artjan, som höll brasan i kaminen vid liv.

På baksidan av familjens envåningshus låg en fruktträdgård och en åkerplätt, där de odlade gurka, aubergine och tomater. Mitt ute på åkern fanns ett utedass, byggt av brädlappar som vinden ven igenom.

Grödorna säljs på den lokala marknaden.
– Det ger dåliga inkomster, men det är vårt sätt att leva, sade svågern Aram Hovhannisyan, som besökte Sverige på 1990-talet, efter Sovjetunionens upplösning, och som en gång drömt om att flytta till Sverige, ”det bästa landet i Europa”.

Den arbetslöse Artjan, som ibland haft påhugg i Ryssland, sade att ”snart kommer mormor att tvingas oss börja med vårbruket”. Mellan raderna hörde man hur stolt han var över att hans 104-åriga mormor höll pli på sina ättelägg. 

I vardagsrummet flimrade en påslagen tv. Det var armeniska tv-sändningar, späckade med reklamavbrott där vackra människor som lever välmående liv passerade revy. Reklamens konstgjorda bild av det leende perfekta livet stod i kontrast till den arbetslöse Artjans armod.

Armenien är på många håll erbarmligt fattigt. Det märks i byar där gatorna inte är asfalterade. Det märks också på trångboddheten och i hem där människor fryser sig igenom den kaukasiska vintern, samtidigt som det finns andra som är ofantligt rika. Korruptionen är utbredd, något klottret på betongväggar i Jerevan vittnar om.

Vid 100-årsminnet av folkmordet 1915 fick Arshaluys Muradyan besök av höga statliga företrädare ”och viktigt folk från utlandet”.
– Jag gläder mig åt att staten visar respekt för min ålder, kommenterade hon för oss, ytterligare två utlänningar i hennes besökssoffa. Min turkiska medresenär, Akgün Ilhan, är en av de turkar som vill att Turkiet ska erkänna folkmordet på armenierna.

Vi frågade Arshaluys Muradyan vad hon tyckte om att ha en besökare från Turkiet.

– Välkommen, svarade den gamla och nickade inbjudande.

Hade hon haft besök från Turkiet tidigare?

– Nej, det är första gången.

Det märkliga inträffade att detta var första gången på nära hundra år som hon mötte en turk. Inte sedan 1918 har hon gjort det. Då var under barndomens flykt, i ett tillstånd av trauma som hon måste ha förträngt. Men detta möte i Aknalich fylldes av spontan värme och gästfrihet.

Ett bord med sötsaker, hemlagad aprikossaft och husets källarsvala aprikoser dukades fram. Det bjöds på bittert kaffe, det som kallas för turkiskt i Turkiet, grekiskt i Grekland och armeniskt här – eller också säger man kort och gott ”orientaliskt kaffe”.

Den gamla, en av Armeniens sista överlevare, ville under samtalet först inte lägga sig i politiska frågor, som om Turkiet borde betala skadestånd för vad som hände armenierna och andra kristna minoriteter för hundra år sedan.

–Det där är en fråga för regeringar att göra upp om. Det är inte min sak att lägga mig i.

Sedan tillade hon emellertid:
– Våra mor- och farföräldrar, våra syskon och våra barn mördades ju. Så nog tycker jag att de måste betala skadestånd, om de har några skuldkänslor i kroppen.

Min turkiska reskamrat Akgün Ilhan satte sig hos Arshaluys, tog hennes händer i sina och berättade att många i det turkiska civilsamhället diskuterar frågan hur skadestånd ska kunna betalas till armenier och hur armenier ska kunna få rätt till förlorad mark i Turkiet.

Den gamla svarade henne:

– Vi är nog högst 25 överlevare som är kvar i livet. Den unga generationen förstår det inte, men om de fick flytta tillbaka till de områden som deras förfäder en gång fördrevs från, skulle det bara uppstå nya problem. Ge oss arbetstillfällen här i Armenien i stället!