Trots Trumps fotombyte hotar en kris med Iran

Under sina första månader i Vita huset har president Trump bytt fot många gånger. Men inget fotombyte kommer sannolikt att få större konsekvenser än beslutet den 18 april då han försäkrade att Iran lever upp till kärnenergiuppgörelsen från 2015. Därmed banar presidenten väg för att sätta gällande sanktioner ur spel även fortsättningsvis. På bara några månader har Trump gått från att lova att ”riva upp” den nukleära överenskommelsen till att låta den förlängas.

Trumps administration uppger nu att den kommer att göra en 90 dagars översyn om huruvida ett hävande av sanktionerna – vilket föreskrivs i kärnenergiuppgörelsen – ligger i linje med USA:s nationella säkerhetsintressen. Tidsfristen är dock inte tillräckligt lång för att rädda överenskommelse och för att förhindra att USA och Iran återigen hamnar på det sluttande plan som leder till krig.

Framför oss ligger ett antal potentiella landminor. Den första är kongressen, där både demokrater och republikaner har tagit initiativ till att lägga fram nya sanktioner mot Iran som, trots invändningar från lagförslagets understödjare, skulle kränka innebörden av kärnenergiöverenskommelsen genom att nya villkor förs in. Om denna lag skulle hamna på presidentens bord, kommer han att ställas inför valet att antingen förkasta den och hålla kärnenergiuppgörelsen vid liv eller att skriva under den nya lagstiftningen, vilket i sin tur kommer att leda till en internationell kris. Genom att försäkra kongressen om att Iran lever upp till sin del av överenskommelsen har Trump gjort det svårare att luckra upp USA:s åtaganden och införa nya sanktioner eller att avstå från att även i fortsättningen avaktivera gällande sanktioner. Men allt är möjligt.

Ett annat hot är Irans inrikespolitik. Presidentvalet i maj kan leda till att Irans utrikespolitik åter hamnar i händerna på hårdföra krafter som, lika väl som Trump, definierar sitt lands politik i motsatsförhållande till omvärlden. Trots att den iranska allmänheten är starkt för kärnenergiuppgörelsen, och trots att Iran nu har en väntad tillväxt på 6,6 procent, så kan inte det inte tas för givet att president Hassan Rouhani blir omvald.

Iran har haft ekonomisk tillväxt på senare tid, men återhämtningen beror på förnyad oljeexport. Det innebär att de flesta iranier ännu inte har känt av några ekonomiska fördelar av de lättnader i sanktionerna som kärnenergiöverenskommelsen innebär. För verklig ekonomisk tillväxt krävs ansenliga investeringar av utländskt kapital, men internationella banker är tveksamma till att godkänna finansering av projekt i Iran, vilket framför allt beror på fortsatta amerikanska sanktioner och rädslan för att Trumpadministrationen kommer att dra sig ur kärnenergiöverenskommelsen.

Om Hassan Rouhani straffas av väljarna i presidentvalet blir det problem. Det är tillräckligt svårt att få avtalet att överleva Trumps presidenttid. Men att överleva både Trump och en hårdför president i Iran är sannolikt omöjligt.

Men det tredje hindret är kanske det svåraste: Trumpadministrationen har anammat Saudiarabiens besatthet vid att ”motverka Irans inflytande” i Mellanöstern. Medan Obamaadministrationen såg rivaliteten mellan Saudiarabien och Iran som en källa till instabilitet och uppmanade de båda regionala stormakterna i Mellanöstern att lära sig samspela i regionen, tycks Trump och hans administration ha gått in för att se Saudiarabiens konflikt med Iran som sin egen. Den främsta skådeplatsen för denna konfrontation är Jemen, där USA ökar sitt stöd för Saudiarabiens bombardemang i tron att man på detta sätt bekämpar Irans inflytande.

För att kärnenergiuppgörelsen ska bestå måste spänningarna mellan Washington och Teheran överbryggas på andra håll, eller också måste överenskommelse värnas så att den kan överleva turbulensen i andra områden. Det är exempelvis svårt att se hur uppgörelsen skulle kunna överleva en direkt eller indirekt konfrontation mellan USA och Iran någonstans i Mellanöstern.

Om USA backar från sina åtaganden i uppgörelsen kommer Iran sannolikt att göra detsamma och börja utveckla sin nukleära kapacitet igen – oavsett vem som vinner presidentvalet i Iran. Om Iran närmar sig en kärnvapenkapacitet kommer USA återigen att närma sig krigshandlingar. Det var just det som var fallet 2012 och 2013: Ställd inför insikten att USA:s sanktionspolitik snarare skulle leda till krig än till Irans kapitulation, beslöt president Barack Obama att söka en diplomatisk lösning via hemliga samtal i Oman. Men den här gången kommer den amerikanske presidenten inte hitta en nödutgång.

För många hökar i Washington är det ett mindre problem än de begränsningar som kärnenergiavtalet innebär för USA:s möjligheter att konfrontera Iran på andra håll. Det är ingen tillfällighet: Uppgörelsen syftade till att försvåra en upptrappning av spänningarna mellan USA och Iran och att göra dem mer kostsamma för båda parter. För Irans del har det haft dämpande effekt på landets Israelpolitik. Irans handlingar och retorik gentemot den judiska staten har skiftat på ett anmärkningsvärt sätt sedan kärnenergiförhandlingarna inleddes.

Irans hållning under Gazakriget 2014 är ett exempel på det: Teheran höll relativt tyst och gjorde inte mycket för att hälla bensin på brasan jämfört med hur landet hade kunnat agera under andra omständigheter. Iranierna förstod att de inte kunde säkra och upprätthålla en nukleär överenskommelse med USA utan att ändra sin hållning gentemot Israel.

Detta är det mest lovande i kärnenergiöverenskommelsen: Just för att det är så viktigt att den överlever har båda sidor anledning att minska sina tvisteämnen på andra områden. Med tiden skulle det kunna få USA och Iran att gå från att vara svurna fienden till enbart rivaler.

Medan kärnenergiförhandlingarna pågick berättade Irans utrikesminister Mohammed Javad Zarif många gånger för mig om sin frustration med att Washington inte förstod att den nukleära överenskommelsen kunde vara ett golv snarare än ett tak för de amerikansk-iranska relationerna. Något som skulle kunna leda till att USA fick en fiende mindre i Mellanöstern.

När inträffade en sådan möjlighet senast?