Det som pyr under ytan kan tända nya eldar i Libanon

En skör borgfred råder i Libanon efter premiärministern Saad al-Hariris många turer denna höst. Och frågan är om den kommer att hålla. Det beror i hög grad på om Hariri klarar sin svåra balansakt mellan rivalerna Iran och Saudiarabien.

I början av november kallades Hariri, ledare för den sunnitiska Framtidsrörelsen, brådskande till Saudiarabien två gånger. Han har också saudisk nationalitet, han har ett hem i Riyadh, hans bolag Saudi Oger står på ruinens brant och han är beroende av saudiskt stöd. Men att det var just i Riyadh som Libanons premiärminister tillkännagav sin avgång var en ironi som knappast undgick någon. Hariri angav säkerhetshot från Iran och den libanesiska Hizbollahrörelsen som motiv. Tillkännagivandet kom bara någon dag efter det att han träffat en rådgivare för Irans högste ledare i Beirut. Efter det mötet verkade Hariri inte alls modstulen – så som han senare framträdde i Riyadh.

Uppfattningen att Hariri tvingats till Saudiarabien, och att han inte skrivit sitt eget avskedstal, förstärktes när Frankrikes president Macron grep in. Plötsligt fick Hariri resa som en fri man till Paris för att därefter tas emot som en hjälte vid sitt återvändande till Libanon.

Libanons premiärminister Saad al-Hariri vid ett besök i ryska Sotji i september. Foto: Kremlin.ru

Sedan dess har Hariri  hotat med att avgå om inte maktbalansen förändras i Libanon – underförstått att det Iranstödda Hizbollah backar. Han krävde också att Hizbollah drar sig ur regionala konflikter i Syrien, Irak och Jemen. Men faktum är att hans ställning som premiärminister i Libanons koalitionsregering var resultatet av att han gick med på att rösta fram den Iran- och Hizbollahvänlige Michel Aoun som president förra hösten. Det gör att Hariri balanserar på en slak lina.

Frågan är om Saudiarabiens de facto-härskare, kronprins Mohammed bin Salman, kommer att nöja sig med resultatet av det senaste mötet i den maronisk-kristne Michel Aouns presidentpalats. Måndagens mord i Sanaa på Jemens förre president och store kappvändare Ali Abdullah Saleh – som just brutit med huthirebellerna för att åter närma sig Riyadh – är en extra laddning som känns i Libanon. Även om Hizbollah och Iran förnekar att de skulle vara militärt inblandade i Jemenkriget är det så Saudiarabiens härskare ser det.

Regionens krishärdar hänger ihop – och det ökar risken för att nästa krig genom ombud mellan det sunnitiska Saudiarabien och det shiitiska Iran kommer att bryta ut i just Libanon.

– När motsättningarna skärps mellan Saudiarabien och Iran finns ingen annan plats där nästa proxykrig kan bryta ut. De för ju redan krig genom ombud i Jemen, Syrien och Irak, säger en väninna från Beirut medan vi går genom Västerlånggatans julskyltade gator i Stockholm. Hon älskar lugnet i Gamla stan och tänker med oro på sin återresa och Libanons framtid.

Libaneser i gemen vill inte ha ett nytt krig; de lever med ett kollektivt minne av 15 års inbördeskrig åren 1975-1990; de minns mordet på Libanons starke man Rafiq al-Hariri, far till Saad, år 2005; de kommer ihåg Libanonkriget 2006 mot Israel med över tusen dödsoffer och omfattande fysisk förstörelse; de har inte glömt de mardrömslika dagarna 2008 när inbördeskriget åter var nära; de följer Hizbollahs djupa inblandning i kriget i Syrien, samtidigt som Libanon fått bära tyngre börda per capita än något annat land av flyktingströmmarna från Syrien.

Nu när Bashar al-Assad ser ut att vinna kriget i Syrien i stort, och när IS har tvingats på reträtt från Raqqa och större delen av sitt forna så kallade ”kalifat”, öppnas nya frontlinjer medan gamla tinas upp. Då kan utomstående krafter spela ut sina motsättningar på libanesisk mark, som de har gjort många gånger förr. I Libanon är det mycket som pyr under ytan. Några politiska mord kan sätta fart på branden på nytt, resonerar min väninna, medan hon sveper vinterkappan om sig i Gamla stan.

Hizbollah drog det längsta strået under Haririkrisens första skede i början av november. Rörelsens inflytelserike ledare Hassan Nasrallah, vars talekonst kan göra inhemska rivaler gröna av avund, brännmärkte Saudiarabien för dess inblandning i Libanons inre angelägenheter och begärde ett slut på Riyadhs ovärdiga behandling av ”vår premiärminister” i ett tv-sänt tal. Han manade libaneserna till lugn och stabilitet. Talet var statsmannalikt, konstaterade även libanesiska kritiker av det shiitiska Gudspartiet.

Men läget är snabbrörligt. USA försöker lägga ut nya snaror mot Iran och dess allierade i Libanon, samtidigt som Israel söker förhindra att Irans revolutionsgarde säkrar en landkorridor mellan Beirut och Teheran via Irak och Syrien.

Saudiarabiens unge ledare, kronprins Mohammed bin Salman, vill å sin sida ge Iran en näsbränna i Libanon. Han skulle gärna se att Israel förde krig mot Hizbollah å hans vägnar. Själv kan han svårligen bli en direkt krigförande part i Libanon; hans händer är uppbundna av bombardemangen i Jemen och av inhemska problem med att hålla rivaler på mattan, samtidigt som de frihetsberövade på lyxhotellet Ritz-Carlton i Riyadh, däribland prinsar, måste plockas på miljardbelopp och avtvingas lojalitetsförklaringar innan de kan släppas.

Israel beslagtog i november 2009 flera hundra ton vapen ombord på ett fartyg, bland annat raketer, som man uppgav vara på väg från Iran till Hizbollah i Libanon. Foto: Shutterstock

Det israeliska säkerhetsetablissemanget vill inte föra Mohammed bin Salmans krig. Israel vill agera efter eget huvud, som de anser gynnar dem bäst. De minns hur det libanesiska Gudspartiet under kriget 2006 höll ut i 34 dagar, längre än någon arabisk armé lyckats med innan dess. Även om det israeliska stridsflyget lade Hizbollahkontrollerade förorter och städer i grus och aska, tillfogade den libanesiska rörelsen Israel åtskillig skada. I Haifa under kriget för drygt elva år sedan såg jag spåren av en raket från Hizbollah som slagit ned nära en israelisk marinbas. En annan raket träffade en järnvägsdepå. Skulle det bli ett nytt krig kan det starka israeliska missilförsvaret visserligen skjuta ned tusentals raketer från Libanon – men kanske inte alla. I så fall finns risk att några träffar storstäder som Tel Aviv.

Ett nytt krig mellan Hizbollah och Israel – med USA och Iran i bakgrunden på vardera sida – skulle bli med stor säkerhet bli ännu blodigare än det för elva år sedan och generera nya flyktingströmmar, varför ett nytt Libanonkrig skulle bli kännbart även i Europa.

I väntan på en eventuell större konfrontation, bombar Israel mål i Syrien som sägs utgöra militära installationer för Iran eller dess närstående miliser.

Hemma i Libanon fortsätter Hariri sin balansakt: hålla samman koalitionsregeringen, men ändå markera mot Hizbollah, som skaffat sig ännu mer stridserfarenhet på Syriens slagfält. Han vill inte att Gudspartiet ska ta hem vapen från Syrien när stridsdammet börjar lägga sig där på många håll. Skulle Hizbollah ändå göra det, triggas motreaktioner – bland sunnidominerade regeringar i regionen, i Washington och i Israel.

Så långt som att kräva att Hizbollah ska överlämna sin inhemska, libanesiska vapenarsenal (däribland uppskattningsvis mer än 100 000 raketer) vågar Saad al-Hariri inte gå, även om FN-resolution 1701 från augusti 2006 föreskriver att det inte får finnas några andra vapen eller någon annan myndighet i Libanon än statens. Men Hizbollah kallar sig för motståndsrörelse mot Israel, inte för milis, varmed de hävdar att FN-resolutionen inte gäller dem. Den militära makt, som skulle kunna avväpna Hizbollah utan ett blodbad på båda sidor, finns inte. Det vet alla berörda, inklusive FN, samt israeliska och amerikanska generaler.

Hizbollah är mycket starkare än den libanesiska armén och inom denna armé finns dessutom många lojalister till Hizbollah, både bland fotsoldater och officerare. Bedömare i Beirut menar att Hizbollah inte bara är militärt starkare idag utan även politiskt. Den shiitiska rörelsen har bara två ministrar i koalitionsregeringen men har ändå vetomakt över de viktigaste strategiska besluten.

Ibland ställs frågan vilken ställning Hizbollah skulle ha utan stödet från Iran – men frågan är hypotetisk. Hizbollah skapades på 1980-talet med hjälp av iranska revolutionsgardister och länken till Hassan Nasrallahs rörelse tänker Teheran inte släppa. Hizbollahs nedgrävda raketer och stridserfarna soldater fungerar som en första försvarslinje för Irans revolutionsgarde.

Men samtidigt bidrar dessa förhållanden till Libanons sårbarhet. Och det gör min väninna från Beirut nervös inför hemresan.