Republikanerna håller ut med Trump – än så länge
En president som görs till en driftkucku i stora delar av världen – men det påverkar inte kärnväljarna i USA. Grafik: Doddis77/Shutterstock

Republikanerna håller ut med Trump – än så länge

USA. Majoritet = makt. En enkel formel som förklarar varför det interna motståndet är så tamt mot Donald Trump i Republikanska partiet. Att det flinas åt presidenten i utlandet bekymrar inte särskilt många i det isolationiska klimatet i Grand Old Party, GOP. Men om och när kongresspolitikerna känner att marken börjar gunga under de egna fötterna kan det bli ändring, summerar Karin Henriksson från Washington.

Publicerad: 2017-02-20

WASHINGTON

Donald Trump förklarar sig sällan och tar ännu mindre  tillbaka något. Men när medier, sociala och andra, i så gott som hela världen undrade över en replik i talet i Florida i lördags om vad som hände i Sverige ”igår kväll” kom en tweet ett dygn senare. Jo, uppgifterna ”rörande invandrare & Sverige” kom från Fox News, förklarade Trump.

 

Den nye presidenten, som klagar på ”falska nyheter”, fäster själv ingen vikt vid sanningshalten i det han säger eller om hans ordval i ett slag kan ändra den fastlagda USA-politiken.

– Folk i Kenosha struntar i allt det där, sa stabschefen Reince Priebus om sin hemstad i delstaten Wisconsin i sitt försvar av presidenten på söndagen efter den första månadens kaos, attacker mot medierna, spekulationer om maktkamp i det allra innersta.

Och, ja, det gör de kanske i Kenosha, men i övrigt tilltar oron, såväl i USA som i övriga världen. Trump själv stortrivdes för övrigt i Florida, efter att ha sluppit ut ur det ensliga Vita huset och föregivna Washingtonträsket med dess elaka tidningsrubriker och explosiva läckor. Han var tillbaka bland ”folket” med applåder och röda kepsar i en fullproppad flygplatshangar. Det tre kvart långa talet var helt enkelt ett valtal inför 2020 till folk som lever i samma bubbla som han själv.

I sådana bubblor, där Fox News står på hela dagarna, tror man sig veta att ekonomin går uselt, kriminella väller in över gränsen i söder, att Barack Obama nog ändå är muslim och att vänstervinklade medier medvetet undviker att rapportera om presidentens oerhört många framgångar på rekordtid. Därinne råder också en fast övertygelse om att Trump står på rätt sida mot eliter och etablissemang som svikit det ”riktiga Amerika”.

Att Donald Trump inte tagit steget från kampanj till regerande bryr de sig inte om – än.

Men nervositeten börjar breda ut sig i kongressens bägge kamrar. Bara ett fåtal republikaner  uttalar sig öppet, främst Arizonasenatorn John McCain, som återtagit sitt gamla rykte som frifräsig ”maverick” med krav på att gå till botten med Rysslands agerande före det amerikanska presidentvalet.

Majoritetsledaren Mitch McConnell från Kentucky har känt sig tvingad att ställa upp på ovanligt många intervjuer där han slingrat sig med uttalanden som ”Jag är ingen anhängare av dagliga tweetar. Vad jag gillar är vad han faktiskt gjort” i en pressträff i förra veckan.

Det är McConnell som tillsammans med talmannen i representanthuset, Paul Ryan, ska baxa igenom Trumps politik. De vet dessutom att det berömda fönstret, ”window”, för att få fart på lagstiftningsprocessen efter valsegern krymper snabbt. Vita huset ligger efter med både personal och riktlinjer – och frågetecknen om den sparkade säkerhetsrådgivaren Mike Flynns ryska kontakter och fiaskot med inreseförbudet var en tydlig signal om hur oprofessionellt ledarskapet är.

McConnell och Ryan försöker hålla god min i ett spel med de egna ostyriga blocken på brädet. Grovt sett kan GOP, Grand Old Party,  indelas i följande fraktioner:

  • försvarare av den amerikanska kapitalismen
  •  fundamentalister som vill strypa statsmakten
  •  kristna högern
  •  intellektuella som föraktar Trump
  •  utrikes- och säkerhetspolitiska traditionalister som tror på den världsordning som rått i 70 år
  • och numera en lägre medelklass som lockats in av Trumps bedyranden Believe me!

Hittills har den kristna högern fått ut mest av den nye presidenten, tack vare den djupt konservative väckelsekristne vicepresidenten Mike Pence. Kvinnor och homosexuella har skäl att känna oro för vad som kan vänta beträffande abort, kvinnohälsa i stort, och ”religionsfrihet” som argument mot jämställdhet för hbtq-samhället. Därnäst kommer olje- och kolindustrin som gnuggar händerna över att ha fått en klimatförnekare som chef för miljövårdsverket EPA. Något trovärdigt alternativ till Barack Obamas vårdreform, Obamacare, föreligger ännu inte, samma gäller de utlovade skattesänkningarna och infrastruktursatsningarna.

I USA är det naturligtvis mer känsligt än i omvärlden med paralleller till 1930-talets Europa. Här är det mer inlindade spekulationer om ett auktoritärt övertagande – men också, som det visade sig med inreseförbudet, en förvissning om domstolarnas integritet.

Protest i Washington mot Trumps dekret om inreseförbud för medborgare från sju huvudsakligen muslimska länder. Foto: A Katz/Shutterstock

Läget kan sammanfattas som en smekmånad i ett resonemangsäktenskap, kanske finns det hopp, kanske slutar det med att parterna lever skilda liv.

Men det sker mot en stadig kör av protester. Från demokraterna, förstås, men också från konservativa tyckare i de största medierna, och, kanske ännu värre, pricksäker satir i komedishowerna på tv. Den här veckan inleds med Presidents’ Day, en måndag som är helgdag med uppehåll i kongressen. Det är meningen att ledamöterna ska träffa sina väljare – om de inte inställer planerade samkväm efter rapporter om lynchstämningar på tidigare möten i flera delstater.

Kritiken utifrån har varit särskilt vass mot Paul Ryan som dröjde med sitt stöd till Trump i det sista förra året, men som nu uppenbarligen balanserar på slak lina. Både han och Mitch McConnell suktar efter att få igenom allt de kämpat för efter de åtta långa åren med Obama.

Men Trump är ingen lätt partner, och han och hans väljare delar inte alla klassiska GOP-mål, som nedskärningar i transfereringar. Den dag de upptäcker att Obamacare bantats och det inte blir någon mur mot Mexiko lär de bli besvikna, mycket besvikna.


Karin Henriksson
Journalist och författare, baserad i Washington