I Mellanösterns mörker finns ändå några flämtande ljus

I USA regerar en president som snarast vill flytta landets ambassad i Israel, från Tel Aviv till Jerusalem, vilket är något som varken palestinier eller israeler egentligen vill.

Inte ens den israeliska högern är särskilt intresserad av detta projekt. Man tycker, med all rätt, att det finns andra mer brännande problem, plus att man vet att en sådan flytt oundvikligen leder till protester och våld, i Jerusalem, på Västbanken/Palestina och i arabvärlden.

Samma president har nu som ambassadör i Israel valt en person som inte tror på tvåstatslösningen och som kallar den liberala lobbyorganisationen J Street för ”en samling kapos” (de brutala judiska ordningsvakter som styrde över delar av koncentrationslägren).

I Israel regerar en premiärminister som just nu har två polisutredningar hängande över sig, som efter valet av Donald Trump gav klartecken till 5 000 nya judiska hem på Västbanken, och som dessutom har lovat ge tillstånd till byggandet av den första nya judiska bosättningen på många år. Därmed avvisar han idén om förnyade förhandlingar.

Det vilar ett mörker över det politiska landskapet i Israel och Västbanken/Palestina.

För dem som fortfarande hoppas på ett fredligt och mångkulturellt Västasien, för dem som trots allt tror på att även denna del av världen kan stilla sig, för alla oss är det en krävande tid, och det blir extra viktigt att se att allt inte är mörkt. Det finns många små flämtande ljus.

Låt mig dela med mig av ett:

En ny och växande fredsrörelse, som grundades i somras, och som finns både i Israel och på Västbanken, bara det är stort, och som leds av en israel och en palestinier, bara det är anmärkningsvärt.

En av grundarna är Awni al-Mashni, en 57-årig palestinier från Bethlehem, som har suttit tolv år i israeliska fängelser, och som numera är aktad medlem av Fatahs Advisory Council.

Den andra heter Meron Rapoport, 60-årig journalist och aktivist, och honom möter jag på ett café i Tel Aviv.

Meron Rapoport. Foto: Marianne Goldman

Han berättar att anhängarna till ”Två stater, ett hemland” består av palestinier inom och utanför Fatah, på Västbanken och i Israel ­– samt av israeler från vänstern, liberaler, ortodoxa, medlemmar av knesset och bosättare, inklusive den kände och mäktige Schlomo Riskin, överrabbin för bosättningen Efrat.

– Jag vet, man blir förvånad. Vi har lyckats få ihop en osannolikt bred samling medlemmar, och det är för att folk med mycket olika politiska och religiösa tillhörigheter till slut har insett samma sak: det som pågår nu är ohållbart, vi skadar oss själva och våra barn, ockupationen måste upphöra.

Vad är det då alla dessa olika grupper kan samsas kring?

* Att det blir två självständiga demokratiska stater, baserade på 1967 års gränser, men sammanfogade med hjälp av nära samarbeten på flera områden.

* Att både israeler och palestinier ska ha tillgång till alla sina historiska och religiösa platser, vilket kräver en mycket öppen gräns, och ett mycket nära samarbete mellan säkerhetstjänsterna.

* Att man upprättar en gemensam domstol för mänskliga rättigheter.

* Att de över 500 000 judiska israeler som idag lever på ockuperad mark får möjlighet att bo kvar i det framtida Palestina.

–  Alla israeler som vill slipper flytta tillbaka, men de lyder då under palestinsk lag och måste följa palestinsk polis, samtidigt som de är israeliska medborgare och röstar i Israel. Detsamma gäller palestinierna, som alltså kan välja att leva i Israel.

Detta är en komplicerad punkt i programmet. Palestinier har naturligtvis svårt att acceptera att hundratusentals israeliska bosättare ska kunna välja att bo kvar i deras nya land – och israeler har förstås svårt att acceptera att palestinier från ett framtida Palestina ska kunna välja att leva och bo i Israel.

Just det senare är en av de punkter som al-Mashni gärna lyfter fram. I en intervju i Tablet Magazine förklarar han att han skulle vilja vara med och återuppbygga släktens gamla by sydväst om Jerusalem, som nu ligger övergiven.

–  Det är en organisk dröm. Varför ska en jude vars förfäder lämnade detta land för över 2000 år sedan kunna återvända utan problem –  men inte några palestinier som tvingades bort från sin by för endast 70 år sedan?

I fem års tid åkte al-Mashni och Rapoport runt på Västbanken och i Israel för att leda möten och starta celler. Först i somras gick de ut och presenterade sin modell, under en konferens på Tel Aviv Convention Center.

Fram till konferensen blev det en utdragen process, både för palestinier och israeler; det krävdes att kunna föreställa sig att i framtiden ”leva närmare fienden”.

Rapoport ser den bristande tilliten som det avgörande problemet, den djupa rädslan för den andre, på bägge sidor.

–  Hur ska man kunna lita på fienden? Det är en ytterst relevant fråga. Jag är medveten om att både israeler och palestinier är djupt misstänksamma mot varandra. Somliga säger till mig: hur kan du över huvud begära av oss att vi ska börja samarbeta med våra fiender? Då säger jag: det är så man gör fred, och dessutom, tänk på vad alternativet är! Fortsatt terror och förtryck.

Men det senare gör sällan något intryck, förklarar han sedan och skakar på huvudet, för över lag lever israelerna ett gott liv, vilket gör att där finns ett starkt stöd för status quo. Ekonomin är expansiv, turismen ökar och i städer som Tel Aviv märks inte ockupationen av.

Vi sitter på ett utomhuscafé på Baseltorget i norra Tel Aviv, och Rapoport hälsar och nickar, till höger och vänster; han är en känd medieprofil, från radio, tv och tidningar, inklusive Ha’aretz. Under 2017 kommer han att ta alla sina kontakter och all sin erfarenhet i anspråk för att få förslagen bakom ” Två stater, ett hemland” omskrivna och debatterade, i medier och bland politiker.

–  Det är nästa stora steg, säger han och ser trött ut. Få folk att upptäcka att det faktiskt finns en annan slags tvåstatslösning, bättre, men mer krävande på ett inre plan. Därefter följer en mängd andra steg. Det här är ett projekt som kommer att ta lång tid, som redan har gjort det, och som kräver mycket tålamod.

En sista fråga, innan Rapoport måste hämta sin bil och köra till lokalföreningen i Betlehem.

Var kommer Gaza in i detta projekt?

– Det ingår, från början, för dessa två områden hör ihop och behöver varandra, fast det betyder att vi måste få med oss Hamas, vilket är en stor utmaning. Jag vet, jag vet, många tycker vi är naiva och orealistiska, men då tänker jag på att det moderna Israel hade inte blivit till om inte judarna i Östeuropa och Ryssland hade varit just det – naiva och orealistiska.