Feministisk utrikespolitik har aldrig varit viktigare

”Det är så här en feminist ser ut”, deklarerade USA:s dåvarande president Barack Obama och hänvisade till sig själv i samband med en kvinnokonferens som Vita huset arrangerade sommaren 2016. Tidigare hade Kanadas premiärminister Justin Trudeau väckt stor uppmärksamhet under Världsekonomiskt forum i Davos 2016, när han kommit ut som feminist.

Så här ser en feminist ut.

Ur svensk synvinkel var det inte särskilt uppseendeväckande eftersom svenska politiker i årtionden har tävlat om att vara feminister, särskilt under valkampanjerna inför riksdagsvalen. Redan 2000 deklarerade den dåvarande svenske statsministern Göran Persson att han var feminist.  Sveriges regering tog ytterligare ett steg då Stefan Löfven hösten 2014 deklarerade att den svenska regeringen var ”En feministisk regering”. Samtidigt meddelade utrikesminister Margot Wallström att Sverige dessutom skulle föra en femini­stisk utrikespolitik.

En feminist från Kanada

Det finns skäl att anta att utländska ledare som Obama och Trudeau har inspirerats av den svenska regeringen. Sveriges feministiska inriktning väckte uppmärksamhet runt om i världen, och internationella medier intresserade sig plötsligt för svensk politik. Utrikesminister Wallström förekom flitigt i utländska nyhetskanaler som CNN. Genom att föra in f-ordet på den utrikespolitiska arenan och i multilaterala organisationer har Sveriges regering sannolikt bidragit till att avdramatisera ordet feminism internationellt och samtidigt skapat global uppmärksamhet kring kvinnors rättigheter. Kan USA:s president kalla sig feminist kan även andra statschefer följa hans exempel.

Foto: Shutterstock

Fempol och den transatlantiska länken
Att driva en feministisk utrikespolitik i en tid då regeringschefen för världens största supermakt USA deklarerar att han är feminist är en sak. Det är en annan sak att göra det i en tid då populistiska krafter med ett enkelt presidentdekret kan försämra kvinnors möjlighet att bestämma över sina kroppar och utöva sina mänskliga rättigheter. USA:s stöd till kvinnors rättigheter förändrades i ett slag när Donald J Trump svors in som ny president. På ett ögonblick förändrades USA:s politik. Från att under Obama ha betonat att förtryck av kvinnor måste motverkas, eftersom det kan undergräva den internationella ordningen och påverka USA:s säkerhet, fick USA med Trump en regering som beordrar  översyn av FN:s Konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW) och hotar med att dra in minst 40 procent av sitt stöd till internationella organisationer som FN, vilket skulle drabba fattiga kvinnor i utvecklingsländer särskilt hårt.

Den svenska regeringen har – under president Obamas tid vid makten – använt sig av den feministiska utrikespolitiken för att förstärka relation till en inflytelserik stat som delar de globala jämställdhetsmålen. Trots att det funnits skillnader mellan USA:s och Sveriges politik så har länderna ändå nästan haft identiska målsättningar i kampen för kvinnors och flickors rättigheter. Den svenska regeringen har till och med lånat grundidén till sin feministiska utrikespolitik från president Obamas regering. Det är påtagligt i både den svenska Utrikesförvaltningens handlingsplan för feministisk utrikespolitik och i de tal som Wallström hållit.

Där framgår att den svenska utrikespolitiken ska genomföras genom fyra ”R”: rättigheter, representation, resurser och realia. Det är ett koncept och retoriskt grepp som utvecklats av USA:s tidigare utrikesminister Hillary Clinton. Rättigheter innebär att säkerställa kvinnors och flickors fulla åtnjutande av mänskliga rättigheter samt motverka alla former av våld och diskriminering som begränsar deras handlingsutrymme. Representation syftar till att öka kvinnors deltagande och inflytande i beslutsprocesser på alla nivåer och att utrikesförvaltningen ska eftersträva dialog med kvinnliga företrädare. Att samverka med världens mest inflytelserika supermakt kring global jämställdhet har varit ett klokt beslut, då det ökat möjligheten att påverka situationen för kvinnor och flickor på många håll i världen.

Samtidigt har den feministiska utrikespolitiken varit ett redskap i Sveriges regerings övergripande säkerhetspolitik, som bygger på alliansfrihet men också på goda relationer till USA och Nato, för att få deras stöd om ett militärt angrepp skulle riktas mot Sverige i framtiden. Den feministiska utrikespolitikens betydelse för relationerna till USA avspeglas i det faktum att Wallströms första presentation av politiken utomlands ägde rum på US Institutet for Peace, i Washington DC.

Innan dess hade den bara lagts fram på ett arrangemang i Stockholm till stöd för kvinnliga människorättsaktivister. Den transatlantiska länken finns också med som en särskild rubrik i den svenska handlingsplanen. Även Obamas regering uppmärksammade de gemensamma ståndpunkterna kring global jämställdhet. Den amerikanska ambassaden i Stockholm arrangerade tidigt, efter regeringen Löfvens tillträde 2014, ett högnivåmöte om kvinnor, fred och säkerhet med Sveriges utrikesminister som hedersgäst.

Feminism i populisternas tidevarv
I samband med höstens amerikanska valrörelse förklarade Wallström för amerikanska medier att hon hoppades att Demokraternas kandidat Hillary Clinton skulle vinna presidentvalet. En valseger för Clinton hade med stor sannolikhet inneburit att Obamaregeringens politik för global jämställdhet skulle ha bibehållits eller till och med intensifierats. Nu utgör istället USA:s nytillträdde president snarare ett hot mot de landvinningar som redan gjorts på jämställdhetsområdet. Hans uttalade intresse av att samverka med populistiska och nationalistiska krafter i Europa, till exempel Front National i Frankrike, och Ryssland utgör ytterligare ett hot både mot global jämställdhet och stabiliteten i världen.  Dessa aktörer ifrågasätter familjeplanering och hyllar en konservativ familjesyn och hypermaskulinitet.

Trumps politik i kombination med den försämrade säkerhetspolitiska situationen i Sveriges närområde utgör en utmaning för den feministiska utrikespolitiken. Under Obamas tid i regeringsställning utgjorde USA, som supermakt, en motpol mot de populistiska och nationalistiska krafterna. Det skyddade jämställdhetsfrågorna globalt. Idag står Sverige visserligen inte ensamt, eftersom flera stater driver frågan om kvinnors rättigheter, bland annat Kanada, Nederländerna och Storbritannien, men det kommer att bli betydligt svårare och ställa mycket högre krav på Sveriges feministiska utrikespolitiska strategier.

Även i Sverige har det höjts röster emot den feministiska utrikespolitiken. Särskilt kritiska har säkerhetspolitiska debattörer och analytiker varit. De har hävdat att feminism inte är en hållbar politisk strategi i en situation där säkerhetsläget försämrats i Europa och i Sveriges närområde, med ett Ryssland som har rustat upp sitt försvar och de spänningar som har följt på den ryska annekteringen av Krim från Ukraina 2014. Denna typ av kritik bygger dock på okunskap eftersom det är påtagligt att de aktörer som bidrar till ökad instabilitet både i och utanför Europa samtidigt vill undergräva kvinnors rättigheter.

För både europeiska nationalistiska partier och islamistiska grupper som Islamiska staten (IS) är kvinnors roll i samhället centralt. Även om deras ideologier skiljer sig åt, så förespråkar de en samhällsordning där kvinnan är underordnade mannen och de delar en konservativ familjesyn där kvinnans uppgift är att föda barn och ta hand om hemmet. I fallet Ryssland har det bland annat tagit sig uttryck i att mäns våld mot kvinnor i hemmet fått sänkt straffvärde och skall betraktas som en administrativ förseelse. Det speglar synen på män som överordnade kvinnor. Ryssland visar också ett stort intresse för den svenska feministiska politiken och jämställdhetsarbetet inom Försvarsmakten. Det används även i deras propaganda mot Sverige. Ryska medier har hånat svensk militär och talat om svaga män som måste ledas av kvinnor. Även president Trumps agerande visar att kvinnors rättigheter är centrala politiska frågor, annars skulle inte en inskränkning av kvinnors rättigheter globalt ha varit ett av de första beslut han tog efter sitt makttillträde.

Forskning visar att kvinnors rättigheter är centrala för ett lands stabilitet. I situationer där kvinnor marginaliseras kan det bidra till både social oro och väpnade konflikter. När kvinnor inte har någon makt över sina liv eller tillgång till resurser drabbas även deras familjer vars mänskliga rättigheter också kränks. Deras barn, både döttrar och söner, har svårt att klara sin försörjning och få del av grundläggande samhällstjänster som utbildning och hälsovård, eftersom de tillhör grupper som de styrande diskriminerar. De har generellt sett färre valmöjligheter i livet. Marginalisering av människor är en faktor som allmänt anses kunna ge upphov till social oro och våldsamma konflikter. Men när det gäller kvinnor, betraktas den i allmänhet som oviktig i arbetet för stabilitet. Samtidigt visar forskning att de problem som drabbar kvinnor ofta påverkar hela samhället och leder till försämrad utveckling.

Kvinnors rättigheter centrala för välstånd och stabilitet
Ett dilemma med Sveriges feministiska utrikespolitik är att det inte finns en uttalad strategi för hur de strukturella förändringar, som krävs för global jämställdhet, ska genomföras. Huvudstrategin har hittills varit uttryckt med Wallströms ord ”att göra en analys” för att förstå kvinnors situation, roll och inflytande, tillsammans med att driva kvantitetsfrågan, det vill säga ökat antal kvinnor på alla områden i samhället, särskilt i fredsprocesser. Wallström har i tal hävdat att det inte behövs en feministisk utrikespolitisk doktrin utan handling, men i den rådande situationen behöver regeringen vässa sin politik. Sverige är ett litet land, med begränsat politiskt inflytande, som inte längre har en stark allierad, som USA, som delar målen för global jämställdhet. Den stora utmaningen är om regeringens ambitioner klarar mötet med den nya geopolitiska verkligheten. De ramverk som bygger på mänskliga rättigheter hamnar ofta på undantag när stater och politiska grupperingar driver igenom sina politiska agendor i förhandlingar.

Nu behövs det en hållbar strategi som likasinnade stater kan stödja och bidra till.  Regeringens huvudfilosofi har hittills varit ökad jämställdhet inom rådande globala strukturer. Men frågan är om det är möjligt i en situation där stödet för patriarkala strukturer förstärks i länder som tidigare haft en relativ jämställdhet. Den feministiska utrikespolitiken har aldrig varit viktigare än nu. Den svenska regeringen har en svår men betydelsefull uppgift att värna kvinnors rättigheter. Försämrade rättigheter för kvinnor skulle innebära ökad fattigdom, ökad social oro, och försämrad hälsa globalt, vilket skulle påverka oss alla. Den svenska feministiska utrikespolitiken framstår som ett av de få skydd som finns mot försämrad global jämställdhet. Politiken måste dock utveckla en tydlig vision för vilken global världsordning den ser som eftersträvansvärd och för det behövs en strategi för hur den nya situationen som uppstått i spåren av Donald Trump skall hanteras.