I Trumps världs spelar fakta ingen roll

Ett påstående är sant om det överensstämmer med de verifierbara fakta som det beskriver. Definitionen går tillbaka till Aristoteles. Av denna följer i sin tur att ett påstående som inte överensstämmer med faktiska förhållanden som de framträder i statistiska databaser eller på fotografier och radarbilder kan anses motbevisat. Fakta sparkar som Gunnar Myrdal sa.

Dessvärre råder inte längre en grundläggande konsensus om att det är så vi ska se på världen och att faktatroheten är en gemensam tolkningsram för alla som deltar i samhällsdebatten och det politiska samtalet.

Inte bara fakta som sådana är numera en del av informationskriget utan hela vårt grundläggande förhållningssätt till fakta som en beskrivning av verkligheten. I det amerikanska medielandskapet har denna konflikt slagit ner som en bomb, trots att den länge har funnits som en underström i den amerikanska debatten. Bibeltrogna kristna fundamentalister har ju längre ifrågasatt den naturvetenskapliga skapelsemodellen till förmån för den kreationistiska.

Men med Donald Trumps segrar i primärvalen blev det som tidigare hade varit en underström ”mainstream”. Ganska tidigt i den amerikanska valrörelsen gav oss Newt Gingrich nyckeln till att förstå Trumps mentala karta när han i en TV-intervju avfärdade den statistik som visade att brottsligheten minskade i USA. Gingrich gjorde det inte genom att hänvisa till andra statistiska uppgifter utan genom att konstatera att siffrorna saknade betydelse, eftersom republikanernas och Trumps påståenden inte handlade om faktiska förhållanden utan om vad folk ”upplevde” som faktiska förhållanden.

Det är så Trumps tolkningsram ser ut när han sorterar de intryck som han får av verkligheten och vad folk i hans omgivning påstår sker i den värld han nu är satt att styra. När CNN samlar ihop ett halvt dussin personer i en TV-studio för att diskutera sanningshalten i Trumps senaste påståenden har det ingen som helst effekt på vare sig Trump, hans närmaste omgivning eller hans sympatisörer. Själva frågeställningen – sant eller falskt – hör nämligen hemma i ett annat universum.  

Det finns naturligtvis allmänna skäl att informera om påståenden som kan falsifieras efter logikens och förnuftets alla regler. Men en person med Trumps egenskaper viker ändå inte en tum från sina fiktiva påståenden. Och omgivningen spelar med. Rådgivaren Kellyanne Conway konstaterade helt frankt efter presstalesmannen Spicers uppenbart felaktiga påståenden om antalet åskådare vid installationen den 20 januari att han inte talade osanning. Han presenterade bara ”alternativa fakta”.

När det amerikanska samhället liksom världen utanför nu som bäst funderar över hur man ska manövrera i denna antiintellektuella och irrationella kontext måste man nog inse att det enda sättet för att komma vidare är att utveckla strategier på metanivå av det slag som påminner om de som utvecklas i psykotiska miljöer som ju karakteriseras av att de fylls av godtyckliga, motstridiga och därmed oförutsägbara signaler.    

Det handlar om att möta en helt annan världsåskådning som utifrån vårt traditionella sätt att se saknar inre logik och sammanhang men från de extrema nationalisternas horisont är helt logisk och fullt rationell.

Deras mentala karta har ett antal viktiga särdrag som är viktiga att förstå. Det första är ledarens och dennes viljas primat. Trump är förvisso inte den ende narcissisten i de numera ganska många auktoritäta ledarnas skara, men han är nog den mest utpräglade och öppet gränslösa av dem. Allt i hans värld handlar om att han ska få som han vill. Hans tolkning av verkligheten måste hela tiden bekräftas, eftersom det är så hans personlighet också får sin bekräftelse. Invändningar och kritik blir personliga förolämpningar och betraktas på det emotionella planet som försök att manifetsera hans svaghet. Makt och dominans blir centrala mål och han nöjer sig inte med mindre än total underkastelse. Det finns bara vinnare och förlorare, allt utbyte är ett nollsummespel där han alltid är vinnaren.

Påståenden som inte kan verifieras eller som kan motbevisas är i detta universum en maktfråga. Också detta känner vi igen från antiken. Mot Aristoteles definition av sanning stod nämligen Platons, att sanning var något som bara kunde existera i statens intresse. Det som inte var i statens intresse var helt enkelt inte sant. Sanningen var ett maktmedel inte något objektivt beskrivbart som alla kunde vara ense om.

I Trumps värld rationaliseras dock statsintresset bort. Dels därför att staten är Washington, det vill säga ”träsket” som ska ”dräneras”. Dels på grund av hans stora berättelse om folket och honom själv som inkarnationen av folkviljan. Installationstalets formuleringar om hur Washington har förrått folket och hur den nya administrationen nu återger makten till de bortglömda människorna handlade om just detta.

I denna berättelse återfinns också föreställningen att makt är rätt. Folket kan inte ha fel i en demokrati och när den makt utövas som rätteligen tillkommer folket blir administrationens maktutövning självlegitimerande. I Trumps värld kan det därför heller inte finnas någon intressemotsättning mellan hans privata engagemang och det allmänna.

All opposition mot honom blir därigenom illegitim och ett uttryck för förlorarens besvikelse. Det är här hämndgirigheten kommer in i bilden. De som någon gång har motsatt sig honom måste tvingas till underkastelse och krossas. Så överförs hans väl dokumenterade affärsmoral till hans roll som USA:s president och överbefälhavare.

Uppdraget att ”dränera träsket” legitimerar att man rundar regelverken och institutionerna. När dessa reser hinder för vad administrationen får göra blir det bara en bekräftelse på träskets motstånd och avstånd till folket. Maktens konstitutionella begränsningar blir folkets fiende, inte ett skydd för medborgarnas frihet och rättigheter.

För att motivera den radikala kursomläggningen skapas en känsla av belägringstillstånd. Installationstalet var tämligen tydligt också på den punkten. Andra länder har tillåtits profitera på USA:s generositet. De allierade är inte partner utan parasiter och handelsrelationerna har präglats av en orättfärdig utsugning av USA:s rikedomar.

Signifikativt inte bara för den nye presidentens världsbild utan också för hans sätt att kommunicera är den extrema känslostyrningen. Dagen efter installationstalet besökte han CIA och höll ett tal utan manus.  Han sa vad som föll honom in och anförandet urartade till till en alltmer okontrollerad och osammanhängande associationslek.

Också det är en del av berättelsen. Han säger vad han tycker. Han förställer sig inte. Han är äkta. Sympatisörerna älskar det. Och vad spelar det för roll om det tilldrar sig i ett annat universum. Det är ju detta som är såpans förtjänst.

Problemet är bara att denna gång har tittarna ingen on/off knapp till sitt förfogande.