Sverige kan ta täten för fred i Mellanöstern

Den 23 december 2016 antog FN:s säkerhetsråd resolution 2334 om situationen i Mellanöstern och den israeliska bosättningspolitiken. Denna resolution är en potentiellt viktig milstolpe, eftersom den skapar möjligheter för effektiva diplomatiska, politiska och juridiska initiativ inriktade på lösningar mot Israels systematiska byggande av illegala bosättningar på ockuperad palestinsk mark. I detta avseende är det positivt att Sverige, med sin långa historia av att främja fred mellan Israel och Palestina, tog plats i säkerhetsrådet i början av januari 2017 och dessutom innehar ordförandeskapet under den första månaden av medlemskap. 

Resolutionen blev mycket uppmärksammad i medier eftersom det uppfattades som något ovanligt att USA inte använde sin vetomakt mot en FN-resolution som kritiserar Israel. Även om det är sant att Washington ofta skyddar Israel från sitt ansvar inför säkerhetsrådet, har varje amerikansk administration sedan 1967 – och härmed för första gången Barack Obamas administration – också tillåtit dylika resolutioner gå igenom.

Bland dessa resolutioner finns FN-resolution 446 från 1979, som ”slår fast att Israels policy och handlingar för att etablera bosättningar på palestinskt och annat arabiskt territorium som har ockuperats sen 1967 inte har någon juridisk giltighet och utgör ett allvarligt hinder för att uppnå en grundläggande, rättvis och varaktig fred i Mellanöstern.”

FN-resolution 465 som antogs året därpå, när USA valde att rösta för istället för att lägga ned sin röst, gick ännu längre och krävde att Israel ”avvecklar de existerande bosättningarna”, inklusive östra Jerusalem.      

Under de tre och ett halvt årtionden som har förflutit mellan FN-resolution 465 och den resolution som antogs i december 2016, har Israel haft betydligt mindre internationell press på sig när det gällt de systematiska överträdelserna av internationell rätt. Detta har resulterat i att antalet bosättare har tiofaldigats, så de uppgår idag till mer än 600 000. FN-resolution 2334 måste därför få konsekvenser som sträcker sig längre än till att det världssamfundet bara på nytt bekräftar att det formellt motsätter sig israelisk expansion på Västbanken.  

Trots att resolution 2334 inte innehåller några tvingande mekanismer är den juridiskt giltig och bindande för alla FN-stater. Dess tillkännagivande, eller snarare upprepande, av att hela Israels bosättningssystem ”saknar juridisk giltighet” och ”utgör [ett] flagrant brott mot internationell rätt,” undanröjer alltså alla möjligheter för världssamfundet att ansluta sig till den allt röststarkare opinion i Israel som vill annektera stora delar av Västbanken eller erkänna östra Jerusalem som suveränt israeliskt territorium.

Antagen bara några veckor innan USA:s hittills mest Netanyahuvänliga regering kommer till makten, lägger FN-resolution 2334 grunden för en rad juridiska och politiska realiteter som antingen kommer inskränka USA:s utrikespolitik eller tvinga världssamfundet att agera oberoende av USA för att upprätthålla grundläggande principer för internationellt uppförande. Skulle Trump-administrationen exempelvis flytta USA:s ambassad från Tel Aviv till Jerusalem kommer den säkerligen att känna sig ensam där. Det är svårt att föreställa sig att någon annan stat, oavsett om det är USA:s närmaste allierade i Europa eller andra supermakter som Kina och Ryssland, skulle följa detta exempel medan ockupationen fortgår.

Något som kanske är ännu viktigare är att den senaste resolutionen explicit uppmanar ”alla stater... att i sina relevanta förbindelser skilja på staten Israels territorium och områden som är ockuperade sedan 1967.” Det innebär en öppen inbjudan till den Europeiska unionen, enskilda europeiska regeringar, och andra stater att inta en mer bestämd hållning mot Israels ansträngningar att normalisera bosättningsprojektet. Somliga kanske anser att det är tillräckligt att ursprungsmärka varor från bosättningar, medan andra kanske drar slutsatsen att den enda etiska hållningen är att förbjuda varor och tjänster från hela detta område – jämförbart med blodsdiamanter. Skrivningen ovan kommer troligtvis också att användas för att väcka åtal mot privata företag som är verksamma inom eller på uppdrag av bosättningsprojektet.

På liknande vis sätter FN-resolution 2334 betydande kraft bakom Internationella brottmålsdomstolens övervägande att stämma israeliska myndighetspersoner, som är inblandade i bosättningsprojektet, för krigsförbrytelser, i enlighet med Romstadgan. Internationella domstolen i Haag skulle också, om så begärs, kunna bygga vidare på sitt rådgivande yttrande från 2004, där det bekräftas att bosättningarna är illegala sett till ockupationen och dess stöd till bosättningarna i sin helhet.

I det här sammanhanget kommer Sveriges ordförandeskap i säkerhetsrådet lägligt. Som första större europeiska land att erkänna Palestina år 2014 gav Sverige det palestinska folket en betydelsefull strimma av hopp i ett läge när dess strävan efter autonomi var i trängande behov av internationellt stöd. 

Sverige var dessutom ett av de första länder i Europa som tog avstånd från israelisk ockupationspolitik samt ifrågasatte Israels avsikter när det gäller Västbanken och Gazaremsan. Första gången Sverige gjorde detta, i form av ett skarpt uttalande i FN år 1987 mot slutet av den första intifadan, fick landet motta kraftiga reprimander av Israels dåvarande FN-ambassadör Benjamin Netanyahu.  

Som betydelsefull diplomatisk aktör kan Sverige också ta ledningen för strävan att ge FN-resolution 2344 operativ betydelse inom EU, FN och andra internationella fora. Sverige kan exempelvis använda sin auktoritet som ordförande i säkerhetsrådet för att försöka genomdriva en mer utförlig formulering av resolutionens konsekvenser och säkerställa att detta kommer upp på agendan på det internationella möte som ska hållas i Paris den 15 januari.

Tillsammans med FN:s nye och sannolikt mer ambtiöse generalsekreterare AntónioGuterres kan Sverige trycka på mer för att fler diskussioner om ockupationen kommer upp på säkerhetsrådets månatliga agenda. Sverige kan också agera för att försäkra sig om att de rapporter till säkerhetsrådet, som inkommer en gång per kvartal och ges mandat av resolutioner, inte enbart rapporterar om de systematiska överträdelserna av internationell rätt, som är inbyggda i bosättningssysteme, utan också får FN att agera på ett meningsfullt sätt mot Israels medvetna underminering av tvåstatslösningen.

På liknande sätt kan Sverige använda FN-resolution 2334, både inom säkerhetsrådet och EU, för att ta ställning för och besvara det som andra kanske ser som ytterligt känsliga frågor: Hur bör det internationella samfundet reagera på det faktum att Västbankens territorium de facto (och potentiellt de jure) har annekterats? Vad exakt innebär det att medlemsstater ska ”skilja” mellan Israel och ockuperade områden?

Slutligen kan Sverige använda sitt medlemskap i säkerhetsrådet åren 2017–2018 för att uppmuntra till ett välbehövligt nytänkande i frågan om hur världssamfundet kan förändra villkoren för hur Israel, palestinierna och ockupationen ska hanteras i takt med att minnet av Oslo-epoken tynar bort. Om det verkligen är sant, som utrikesministerminister John Kerry har varnat för, att tvåstatslösningens epok snabbt närmar sig sitt slut, borde då inte FN och EU, som ansvarat för att driva fredsprocessen framåt under den senaste generationen, utforska vilka alternativa och effektiva sätt det finns för att uppnå ”rättvis och varaktig fred”?

Att Sverige återigen är i en position som kan förbättra framtidsutsikterna för fred i ett läge när Oslo-processen vittrar sönder är verkligen passande.