Trump, extrem nationalism och klyftor inom utbildningen

En vanlig förklaring till Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet är att hänvisa till de amerikaner som fått betala priset för globaliseringen – de som har förlorat sina jobb, de som inte har någon framtid, de som eliten har vänt ryggen. Man har jämfört med brexit och med liknande tendenser på andra håll i Europa. Om vi inte tar människornas oro på allvar banar vi väg för populism och högerextremism, har man sagt.

Det finns frågetecken med detta resonemang. 

1. De drabbade?

Att det var de utsatta arbetarna i det så kallade rostbältet som flockades kring Trump är en myt, hävdar två forskare som granskat röstsiffrorna i dessa delstater. Republikanernas vinster var måttliga jämfört med 2012 och var dessutom ungefär lika stora bland höginkomsttagare som bland låginkomsttagare. Det väsentliga som hände var istället att många som röstat demokratiskt förra gången nu stannade hemma eller röstade på något av småpartierna. Det var, kan man säga, Hilary Clinton som förlorade mer än det var Donald Trump som vann.

Vilket gör det diskutabelt att jämföra med vad som pågår i Europa.

2. Enfald?

En fräckare kommentar till resonemanget om Trumps framgång är att ingen nämner det avgörande: väljarnas enfald. Tidningen Haaretz erfarne USA-korrespondent Chemi Shalev säger sig tillämpa den princip som är känd som Ockhams rakkniv: man ska inte förutsätta mer än vad som krävs för att förklara det som ska förklaras. Därför: ”om det låter enfaldigt, ser enfaldigt ut och förefaller enfaldigt från alla synpunkter är det sannolikt enfald det är fråga om”. Att säga detta om miljoner väljare behöver inte vara arrogant eller nedlåtande, enligt Chalev. Det finns fler exempel på att folket i sin dumhet gett makten till inkompetenta och farliga ledare (”The Unbearable Stupidity of Donald Trump’s Election”).

Onekligen var benägenheten att rösta för Trump större bland lågutbildade än bland högutbildade. Detsamma gällde om benägenheten att rösta för brexit. Men enfald?

I en färsk rapport undersöker statsvetarna Ronald Inglehart och Pippa Norris 268 europeiska partier för att förklara stödet för vad de kallar populism. De ställer mot varandra en hypotes om ekonomisk osäkerhet och en annan om vad de kallar kulturell backlash. Deras slutsats är att populismen i Europa är en protest mot värderingsförändringar i samhället snarare än en reaktion på den ekonomiska utvecklingen. (”Trump, Brexit, and the Rise of Populism”, Kennedy School of Government, Harvard, augusti 2016).

Det handlar om kulturella förlorare mer än om ekonomiska. Det som kan tyckas enfaldigt beror inte på att människorna i sin okunnighet röstat mot sina intressen utan på att de står främmande för förändrade normer och beteenden.  Att högutbildade i storstäderna i dessa hänseenden hinner före lågutbildade i landsorten är en variation på det gamla samhällsvetenskapliga temat centrum-periferi.

Detta är något annat än klyftan mellan de rika som gynnats av globaliseringen och de fattiga som betalat priset. Det är också något annat än skillnaden mellan de enfaldiga och de kunniga. Högre utbildning behöver inte ge politiskt relevant kunskap men kan  ge en öppnare attityd till det annorlunda, en större beredskap för det nya.

Utbildningsklyftan håller i själva verket på att få alarmerande betydelse för demokratierna, enligt statsvetaren David Runciman. Lågutbildade fruktar att de ska bli regerade av intellektuella snobbar som inte förstår hur andra har det. Högutbildade fruktar att deras öde ska bestämmas av dem som ingenting vet om hur världen fungerar. Att slå en bro mellan den ena sidan och den andra blir inte lätt, hävdar Runciman i tidningen Guardian (How the Education Gap is Tearing Politics Apart).

Klassklyftan har ersatts av en utbildningsklyfta.

3. Populism? Högerextremism?

Frågan är nu om det som har hänt i USA och Storbritannien, det som nästan hände i Österrike och det som tycks vara på väg att hända i Frankrike och Italien rimligen kan sammanfattas som populism eller högerextremism. Svaret beror på om syftet är att övertyga eller att förstå.

Populism och högerextremism är inte bara analytiska begrepp utan också politiska skällsord. Ändå används de regelmässigt av journalister och kommentatorer. Att använda politiska slagord för att analysera politik gör det svårare att förstå politiska fenomen, inte lättare.

Populism definieras i Nationalencyklopedin som ”en rörelse eller ideologi som vädjar till ’folket’ som grupp oberoende av någon social klass”, varvid folket förutsätts vara nedtryckt av en elit som har monopol på makten. Eller, som det heter i Statsvetenskapligt lexikon: populism är en riktning som hävdar ”att folkets hållningar och instinkter bör vara vägledande för politiska beslut”. I politisk retorik brukar populism antyda något därutöver: användning av billiga slagord som vädjar till känslor, detta i motsats till icke-populisters sakliga argument för ansvarsfulla förslag.

Frågan är om detta verkligen är en generell skillnad mellan de politiker som kallas populistiska och de andra politikerna och partierna.

Beteckningen högerextremism är vilseledande på ett annat sätt. I vilken mening är allt från Donald Trump och brexit till Front National i Frankrike och Femstjärnerörelsen i Italien ”höger”, ja, ”extrem” höger?

”De flesta försök att begreppsligt bestämma [höger-vänster]dimensionens karaktär har misslyckats”, heter det i Statsvetenskapligt lexikon. Än avses stabilitet kontra förändring, än ägande kontra icke-ägande, än överklass kontra underklass. Listan kan göras längre: marknad kontra stat, nationalism kontra internationalism, tradition kontra modernitet, natur kontra kultur.

Det man länge kallat höger är den konservativa idétradition som har rötter hos Edmund Burke och som går ut på att ta det varsamt med att ändra det beprövade.  De rörelser som brukar kallas högerextremistiska har ibland stått för motsatsen. Deras konservatism har besått i emotionell förkärlek för traditioner snarare än i förnuftig försiktighet med förändring.

Inte heller har så kallade högerextremister alltid varit extremister längs den ekonomiska höger-vänsterskalan – den om marknad och politik, inkomst- och förmögenhetsfördelning, skatter och socialpolitik. I detta hänseende har ”högerextremisterna” snarare framträtt som mittenpolitiker.

Det är nog bara på en av de många höger-vänsterskalorna som de påstådda högerextremisterna framstår som både höger och extremister: den mellan nationalism och internationalism. Endast i detta hänseende finns likheter mellan Donald Trump, Marine Le Pin, brexitpolitikerna och många av de andra.  Det dessa rörelser har gemensamt är att gå till storms mot samhällets internationalisering – invandringen, de internationella konventionerna, överstatligheten i EU, frihandeln, de främmande kulturerna, de utifrån kommande hoten mot det invanda.

Om det är nödvändigt med en enda term som säger något om vad dessa rörelser har gemensamt och som skiljer dem från andra, bör man avstå från såväl skällsordet populism som det mångtydiga uttrycket högerextremism. Använd hellre beteckningen nationalism, eller kanske extremnationalism.