Ärofylld historia får ge glans åt krisande 100-åring

Det finns ett mytomspunnet begrepp som sägs sakna motstycke i andra språk än finska. Ordet är ”sisu”; en term där egenskaper så som uthållighet, mod, viljestyrka och glöd uttrycks med ett enda ord på finska.

Och det är just med sisun man gärna förklarar den framgångssaga, som Finland onekligen har skrivit under sina 100 år som självständigt land. Med folkets förmåga att klara krig, armod och prövningar genom att återhållsamt bita ihop, kämpa, streta och småningom resa sig igen.

I just berättelserna kring sisun, många av dem förknippade med krigshistorien, har man också gärna sökt sin moderna styrka.

Det är inte utan orsak som public servicebolaget Yle varje självständighetsdag i december visar filmen Okänd soldat, baserad på Väinö Linnas roman om fortsättningskriget, på tv:n. Det är inte heller utan orsak filmen i år har nypremiär med ytterligare en ny, tredje, filmatisering.

För ur krigen kan Finland ösa sin hjälteberättelse om en liten nation, som envist stred mot Sovjetunionen, som bet ihop, betalade sina krigsskadestånd och med ihärdig envishet arbetade sig fram till en plats i den moderna västvärlden.

Det är inte heller konstigt att man fortfarande återvänder till krigen. Trots att antalet krigsveteraner snabbt minskar lever fortfarande cirka 17 000 av de män och kvinnor som personligen kämpat vid fronten.

Men nu har det förstås gått över 70 år sedan det sista kriget utkämpades. Under den tiden verkar minnena av hur krigens konsekvenser på konkret plan såg ut åtminstone delvis ha flagnat. Tiotusentals finländska barn som skickades till Sverige, flera hundratusen karelare som evakuerades och placerades runtom Finland, en väldig mängd traumatiska berättelser om stupade, om familjer som miste någon, om den brutala verkligheten vid fronten.

Och sisun verkar det inte heller vara mycket bevänt med, åtminstone inte om man tar del av diskussionsklimatet som råder. Snarare tvärtom.

När mediebolaget Alma Media lät göra en opinionsmätning om hotbilder mot Finland bedömde nästan hälften – 42 procent – att det största hotet är samhällets oförmåga till förändring. En betydande del upplevde också att de sociala hotbilderna – samhällets tudelning bland dem – är större än de internationella hoten.

Oron är inte obefogad.

Finlands statsminister Juha Sipilä (C). Foto: Laura Kotila/Valtioneuvoston kanslia

Den förra regeringen bestod av sex partier som under hela sin mandatperiod tröskade på med en rad stora samhällsreformer. De nådde aldrig mål. När så statsminister Juha Sipilä (C) tog över 2015 och bildade sin trio tillsammans med Samlingspartiet och Sannfinländarna var ingenjörspolitikerns sikte inställt på att åstadkomma resultat.

Den tid hans regering nu styrt har präglats av en retorik som nästan uteslutet har handlat om hur de är tvingade att ta svåra beslut och spara på välfärdssamhället – allt för fosterlandets bästa. I den processen har man inte tagit sig tid eller velat lyssna till folkets allt högre knorrande om sociala orättvisor. Inte heller har man velat befatta sig med de polariserade debatter, som gått på allt högre varv.

I just de debatterna lyser sisun som enande kraft med sin frånvaro.

De missnöjdas känslor bottnar i den ekonomiska politik som förts. Under åren har den förvisso fört många finländare framåt. Men den har också lämnat allt fler i sitt kölvatten. Över 600 000 finländare – tolv procent – beräknas i dag leva i relativ fattigdom. I utsiktslösheten och känslan av att eliten inte lyssnar har också det allt djupare missnöjet fått gro.

En katalysator för den sociala osäkerheten och missnöjet blev för många, även i Finland, alla de människor som anlände med migrationsströmmen sensommaren 2015.

Konkret har den sociala frustrationen bland annat synts i form av ilskna verbala utspel mot just de människorna. Andra nöjde sig inte med ord, utan grundade olika slag av gatupatruller – en del av dem högerextrema – som tog sig rätten att börja bevaka gator runtom i Finland. Flyktingförläggningar och invandrardrivna företag har utsatts för direkta attentat.

I den vevan har än en gång också kriget och veteranerna grävts fram. När de hårdföra xenofoberna synligt motsatt sig asylsökande och deras rätt att få stanna i Finland har ett argument varit att krigsveteranerna inte stred mot Sovjetunionen för att sedan se sitt land ”ockuperas” av ”de här inkräktarna”. Krigsretoriken som både de, och folk i utkanterna av de här rörelserna, svängt sig med har varit uppenbar.

De talar om att ”försvara gränserna” och de som tycker olika betecknas som ”landsförrädare”. I olika nätforum är en vanlig tankelek att det kommer en dag då ”förrädarna” ska ”föras bakom bastun”. Det i sin tur är, än en gång, en hänvisning till snabbavrättningar som ägde rum under kriget.

I den mån regeringspolitiker och deras partier reagerat på det folkliga missnöjet har det huvudsakligen handlat om tre sätt. Det ena har varit att avfärda våldsretoriken som marginell.

Det andra har handlat om lösa kommentarer från politiker inom främst Sannfinländarna, men även andra regeringspartier, som på olika sätt spätt på hotbilden. Det tredje har varit att från regeringshåll befästa tanken om de säkerhetshot som asylsökande anses utgöra, samt lansera olika handlingsprogram kring detta. Ett av dem, från december 2016, fokuserar uttryckligen på åtgärder mot folk som ”befinner sig illegalt i landet”. Ordet ”papperslösa” tycker regeringen nämligen inte att man ska använda.

Demonstration i Helsingfors mot utvisning av asylsökande som fått avslag. Foto: Shutterstock

Den här diskussionen med olika sidospår och direkta påhopp har fått svalla fritt och vågornas toppar har blivit allt vitare. Då politikerna någon gång försiktigt försökt lugna läget har de gjort det genom att vädja till lugn bland de ”extrema motpoler” som de tycker sig skönja i debatten. Den ena anses bestå av våldsbenägna xenofoberna (de kallas också ”invandringskritiska”), den andra av alltför högljudda, frustrerade försvarare av mänskliga rättigheter.

Mellan dem har politikerna placerat den finländska majoriteten, som man kallar ”förnuftiga människor”. Med det avser man den tigande skara, som håller sig borta från den inflammerade invandringsdebatt där en enda yttring för de asylsökandes sak kan leda till just personliga hot om avrättning bakom bastun.

Några försök att analysera vari känslostormarna och ilskan bottnar har knappt synts till. Inte heller har regeringen – till många människorättsaktivisters växande förtret – utmärkt sig för några försök att diskutera just den frågan. Inte förrän populistpartiet Sannfinländarna på försommaren beslöt att ersätta partiets veteranordförande Timo Soini med Jussi Halla-aho. Halla-aho, som byggt hela sin politiska karriär på att motarbeta invandring, är samma man som fick diktera ihop regeringens invandringspolitiska program. Det är också hans anhängare som ivrigast har fört fram hotbilderna och hejat på ytterligare åtstramad lagstiftning i en redan strikt finländsk asylpolitik.

Sannfinländarnas nye ledare Jussi Halla-aho.  Bild: Laura Kotila/Valtioneuvoston kanslia

Men så kom regeringskrisen, utlöst av Halla-aho. Dagarna efter valet trädde både statsminister Sipilä och regeringskollegan Petteri Orpo (Saml) fram och sade tydligt att de inte kan samarbeta med honom eller de två främlingsfientliga vice ordföranden som valdes på samma möte. Orsak: Halla-ahos värdegrund ligger för långt ifrån deras och hans syn på människovärde likaså.

Exakt vad detta egentligen betydde förblev oklart. Samma regering hade ju redan låtit Halla-ahos falang författa ett politiskt program åt sig och samma regering hade låtit den halla-ahoska retoriken frodas fritt under flera år.

Sedan skrevs finsk politisk historia. Först såg det ut som om regeringen skulle spricka. Därefter beslöt en knapp majoritet av Sannfinländarna – veteranen Soini bland dem – att bilda en ny, fri gruppering. Sedan godkändes den grupperingen i snabb ordning som ”ny” samarbetspartner och regeringskrisen var, åtminstone tillfälligt, avblåst.

Det var också Sipiläs och Orpos kortvariga oro över värdegrunden och människovärdet. Ändå har exempelvis ledaren för den nya grupperingen – Simon Elo – under åratal hört till Halla-ahos allra ivrigaste påhejare. En annan godkänd kumpan i den nya grupperingen – Pentti Oinonen – har bland många uttalanden i riksdagen jämfört homosexuella människor med hundar.

Och krigsveteranerna, då?  De har tagit avstånd från all hatretorik. I ett stort veteranupprop, initierat av kvällstidningen Iltalehti då debatten gick som häftigast, bedömde drygt 90 år gamla Onni Toljamo från Uleåborg läget så här: ”Det finns oroväckande drag i vårt land, liknande som år 1939 då folket delades itu. Då var en del av folket rädda för Sovjetunionens angrepp medan den andra delen inte trodde på det. Nu delar flyktingvågen folket, men i bakgrunden finns igen en gång rädsla.”