Känslostyrd Trump får inget uträttat i Vita huset

De första sex månaderna blev som de första hundra dagarna som i sin tur var som valrörelsen.  Få hade väl heller väntat sig något annat. Inte hans anhängare, inte hans fiender. Men många, inte minst bland republikanerna, hade naturligtvis hoppats att han skulle växa in i ämbetet och att han faktiskt förstod att skilja på underhållning och maktutövning.

Men nu framstår det som tämligen klart att det som amerikanerna avnjutit som underhållning och trott har varit ett spex för Donald Trump själv är allvar och ett uttryck för hur han ser på sig själv, sin roll och på världen omkring honom.

Ingen president i Förenta staternas historia har åstadkommit så lite under sitt första halvår. Nu tar kongressen sommarledigt och när den återsamlas är det dags för en ny valrörelse.

Sjukvårdsreformen misslyckades precis som så mycket annat i relationerna till representanthuset och senaten. Trots en komfortabel majoritet i bägge har republikanerna inte lyckats åstadkomma någonting. Och kaoset i Vita huset är en central del av problemet. Förtroendet saknas. Det finns, som den avskedade kommunikationschefen Anthony Scaramucci uttryckte sig om Trumps stab, gott om folk som ser som sin uppgift att rädda nationen från presidenten.

Utrikespolitiken har på grund av rysslandspolitiken blivit ett massivt misslyckande som har skapat en djup förtroendeklyfta mellan kongressen och presidenten.  Det enda som republikaner och demokrater är överens om är att förhindra Trump att leverera till Putin det som denne eftertraktar mer än någonting annat och som presidenten och/eller hans medarbetare sannolikt redan har lovat bort, en lättnad av sanktionerna.

Det är lätt att se händelsekedjan bakom haveriet: vägran att redovisa sina ekonomiska förhållanden, inkomsterna och skulderna; oviljan i valrörelsen att kritisera Putin och tendenserna att försvara och bortförklara hans handlingar; förnekelsen av den ryska inblandningen i den amerikanska valrörelsen.

Resultatet har blivit läckor och undersökningar som i realiteten har gjort presidenten till en ”lame duck” från hans första dag i Vita huset. Och alla hans försök, allt hans trixande och twittrande för att värja sig, har bara förvärrat saken. Nu talar allt fler om att Trumps presidentskap i realiteten redan har tagit slut och således är inne i evakueringsfasen.

Men även om så skulle vara fallet, vilket är långtifrån säkert, har de amerikanska institutionernas legitimitet fått skador som det kommer att ta tid att reparera. Och det är nog ganska viktigt att politiker och media, som är de främsta aktörerna i dramat, funderar igenom hur deras öppna samhälle och demokrati ska fortsätta att utvecklas.

En allvarlig president Trump inför ett framträdande på krigskyrkogården Arlington i maj. Foto: Elizabeth Fraser/US Army

För att förstå vad som har hänt kan det vara bra att tillämpa Max Webers kategorisering av gemensamt handlande. Han talade om fyra typer av handlingar: målrationella, värderationella, affektuella och traditionella. Västerländska samhällen har i stort sett gått från att handla traditionellt och vanemässigt till den målrationalitet som bröt igenom med renässansen och upplysningen. Men parallellt med målrationaliteten har också funnits värderationaliteten där handlingarna har styrts av etiska, religiösa eller ideologiska motiv. Och med 1900-talets totalitära strömningar och i ett allt mer dominant medielandskap har det affektuella – känslostyrda handlandet – fått allt större utrymme.

Kennedy och Reagan försköt tyngdpunkten i amerikansk politik i värderationell riktning, medan presidenter som Eisenhower och Clinton snarast prioriterade målrationalitet. Men med Trump har USA fått en president som är helt känslostyrd. En av USA:s tre statsmakter, den exekutiva, styrs således varken av de mål man vill uppnå eller de normer för mänsklig samlevnad som man vill främja utan av presidentens subjektiva känslor och massmötets mer eller mindre basala och omedelbara instinkter. 

I ett samhälle där medier och droger erbjuder ett allt bredare spektrum av medel med vars hjälp man kan fly från verkligheten, är det på sitt sätt logiskt att de betydligt tristare mål- och värderationella handlingarna förlorar en del av sin attraktionskraft. Vi ser det bland annat i vad som förefaller vara en växande klyfta mellan vetenskapssamhällets uppfattningar om viktiga existentiella frågor som klimatet och vaccinationer och den tilltagande ovetenskapligheten i den allmänna opinionen. Det är typiskt att Trumps närmaste omgivning innehåller en historiskt unikt hög koncentration av personer som förnekar också de mest okontroversiella och evidensbaserade fakta om omvärlden.

Brexitomröstningen i Storbritannien visade att det är ganska lätt att bygga breda och i grunden onaturliga koalitioner kring ett affektuellt handlingsalternativ. Var och en kan ju fly till sin verklighet när man tillsammans med andra har avvisat de obehagliga realiteterna. Ingen behöver vara ense med någon annan om ersättningen för det som ska avskaffas. Så ser det revolutionära sentimentet ut i den postmoderna eran. Den ”sociala handlingen” för att tala med Weber är att riva ner, inte att skapa eller bygga upp. Och förstörelse kräver bara vilja och ingen kompetens.

Trumpkoalitionen är också en bred skara som lyckas ena både utopiska libertarianer, bibeltrogna fundamentalister och dystopiska och auktoritära reaktionärer liksom evighetsarbetslösa i rostbältet, IT-miljardärer och bankirer på Wall Street. När denna koalition nu testas i den republikanska kongressen splittras den ömkligen i sina naturliga fraktioner.

Än så länge har de amerikanska institutionerna stått emot, men bara med utomordentligt små marginaler. I realiteten har kongressens motståndskraft handlat om två senatorers integritet, varav den ena är dödligt sjuk. Och de rättsvårdande institutionerna lever på gamla utnämningar och gamla normer.

Kongressvalet nästa höst kommer att ge en betydelsefull fingervisning om vi fortfarande bara är i början av en process, på dess kulmen eller om det är slutakten vi ser.

Så mycket står klart efter sex månader med en Drama King i Vita huset att vi i väst inte kan nöja oss med att ridån går ner och publiken troppar av. Det gäller att redan nu med visst allvar gripa oss an nästa säsongs repertoar. Och göra det med vetskapen om att det som sker på politikens estrader och i det offentliga rummet för eller senare drabbar också publiken.