Avgörande vägval i en osäker och komplex värld

De förhoppningar som många tydde sig till direkt efter vinterns maktskifte i Vita huset har kommit på skam. Somliga närde först förhoppningar om att president Trumps extraordinära politiska fenomen skulle modereras av USA:s institutioner, maktdelning, rättsväsende och medier. Att hans säkerhetspolitik skulle kontrolleras av the blob in the swamp, alltså det säkerhetspolitiska etablissemanget. Eller att den krävande inrikespolitiska agendan med muren mot Mexiko, sjukförsäkring, skattereform och infrastruktursatsningar skulle hålla Trump upptagen och borta från utrikesfrågorna.

Istället blev hans hundra första dagar, de som skulle bli tremendous, unisont underkända. De fick betyget F for failed – förutom av den ansvarige själv. I skrivande stund verkar dock utredningen av Trumpkampanjens och hans tidigare säkerhetspolitiske rådgivare Michael Flynns länkar till Ryssland, samt det därtill kopplade avskedandet av FBI-chefen, ha lett till så extrema avslöjanden att till och med republikanska kongressmedlemmar oroar sig för sin framtid. Presidentens position har därmed radikalt undergrävts hemma liksom i internationella relationer. Trump försvagade USA redan under valkampanjen och det var en ännu svagare president som gav sig iväg på sin första internationella resa den 19 maj 2017 med ett första stopp i Saudiarabien.

Alltmedan det inrikespolitiska dramat pågår i USA har Ryssland sannolikt utvidgat sin påverkansförmåga. Men president Putin behöver samtidigt hantera sin makt och sina intressen i förhållande till en icke-reformerad ekonomi med stora svårigheter, en förtryckt men existerande opposition, och en utrikespolitisk projicering som sträcker sig bortom landets långsiktigt hållbara förmåga, Syrien inräknat.

Britterna kommer att stå som förlorare i förhandlingarna om brexit. Foto: Alexa Zari/Shutterstock

Brexit-sagan tog en ny vändning i och med att Theresa May utlyste nyval till den 8 juni. Det oerhörda terrordådet i Manchester den 22 maj, två veckor före valet, kommer givetvis att få politiska konsekvenser. Men oavsett vilka valfrågorna blir – klassisk fördelningspolitik, för och emot ett hårt brexit eller helt andra frågor – räcker Mays nyckelord strong and stable långt för att stärka hennes handlingsfrihet om hon vinner. Den behöver hon i ett allt svårare förhandlingsläge. EU27 har hållit ihop på ett anmärkningsvärt sätt i brexit-förhandlingarna, trots att de har stora interna utmaningar och skiljelinjer i andra frågor. Att Storbritannien bara kan stå som förlorare såväl ekonomiskt som strategiskt i förhandlingarna är uppenbart och kommer att sjunka in under de kommande åren. EU27, som står inför sina egna utmaningar framöver, kommer också att förlora på brexit.

Men efter nationalpopulisternas förluster i Nederländerna, Frankrike och två tyska förbundsstatsval finns en skönjbar väg för att stärka EU:s inre sammanhållning. Macrons nytillsatta regering i Paris och Merkels eller Schulz ledarskap i någon form bortom höstens tyska val kan få den europeiska motorn att gå bättre. För Sverige och Norden följer flera frågor som kräver nytänkande.

Över andra kontinenter pågår en kamp om samhällsstyre, intressen, rättsstat och värden, och om den sociala, miljömässiga och ekonomiska grund, som dessa länder måste finna i en värld av komplexa beroenden och svaga styrsystem. I Latinamerika ställs frågan på vilken sida Brasiliens kamp mot korruption, Venezuelas kamp för demokrati och Mexikos kamp mot kriminalitet kommer att hamna. I Afrika fallerar ledarskapen i Sydafrika och Nigeria, de två stater som kunde bidra mest till sina regioner. I andra afrikanska miljöer och städer pågår samtidigt en snabb modernisering sida vid sida med våldsamma olösta konflikter.  Afrikas befolkning kommer år 2050 att vara 2,5 miljarder. Vi har allt att vinna på att inte negligera Afrika.

I Asien utvecklar och tillämpar Kina samtidigt multipla alternativa strategier för att främja sina intressen – inom ramen för konstruktiv multilateralism eller påtaglig projicering av egenintressen – utifrån partistatens karaktär. Indien moderniseras i rask takt, men med en samtidig, oförutsägbar hindunationalistisk rörelse. Andra länder – som Indonesien, Vietnam, Filippinerna och Burma – överväger sina vägval utifrån mycket olika förutsättningar.

Militärparad i Nordkoreas huvudstad Pyongyang. Foto: Shutterstock

Nordkoreas nukleära aggression är utan tvekan den omedelbart farligaste krigsrisken i dagens värld. Alltför få följer förloppen på nära håll i detta drama. En uppgörelse med Pyongyang synes mer avlägsen än någonsin och krigsriskerna växer. Skulle den asiatiska eran av fredlig handel och ekonomiskt utbyte hotas skulle den få globala geopolitiska och ekonomiska konsekvenser.

Hur hotad är den asiatiska freden? Vart går länderna i denna kamp om inflytande, säkerhet och intressen? Vad kan EU bidra med, om något? Vi behöver ett samarbete mellan Kina och USA, ständig uppföljning av folkrätt och avtal, och fokus på att hantera konsekvenserna av extrema handlingar.

Att säga att EU:s och Sveriges intressen står på spel i Mellanöstern är en underdrift. Varje tillfälle måste användas för att analytiskt påminna om de ödesdigra konsekvenserna av det USA-ledda svaret på nine eleven. Konsekvenserna av invasionen av Irak kan i grova tal räknas i trillions of dollars, oändligt lidande, avsaknad på lösningar och nya mellanstatliga konflikter, en förstärkt shia-sunni-konflikt plus den terrorism som vi inte ser slutet på. Afghanistankriget, vars svenska insats nu är utvärderad, har inte fört landet dit det skulle. Turkiet har vänt sig från rättsstaten, EU-integration och dess roll i regionen är oklar. Putins Ryssland har flyttat fram sina positioner. Irans reformväg fortsätter, men den långa konflikten mellan Saudiarabien och Iran ser på inget sätt ut att modereras. Till det bidrog ju inte heller president Trump med sitt tal i Saudiarabien, där inte heller ambitionerna om reformer och mänskliga rättigheter ingick.

Chockvågorna från dessa externa kriser har satt EU:s inre politiska styrka och institutionella handlingskraft i gungning (genom de nationalpopulistiska rörelsernas sätt att utnyttja flyktingfrågan) och har även underminerat USA:s politiska system. Det kan potentiellt komma att skada oss ännu mer.

Det ledarskap som USA utövade över multilateralismens utveckling först efter andra världskriget la grunden till ett starkt transatlantiskt samarbete. Denna allians blev därefter avgörande för den Parisstadga som efter murens fall 1989 definierade den säkerhetsordning vi än idag litar till. Rysslands folkrättsvidriga annektering av Krim och underminering av Ukraina suveränitet har skadat denna ordning.  Nu behövs något nytt i form av samarbete för säkerhet, beredskap och hållbar motståndskraft (resiliens).  EU:s utrikes- och säkerhetspolitiska val är avgörande. Nordens, och särskilt Sveriges och Finlands, hållning i samarbetet ställs på prov. Att ständigt påminna sig om de olika faktorer som underbygger bred och hållbar säkerhet är nödvändigt.

I Agenda 2030 med hållbarhetsmålen har FN och dess medlemsländer skapat ett ramverk för handling och resultat, och liksom med Parisavtalet i klimatfrågan ingett nytt hopp om verkligt samarbete. Alla länder måste här ta sitt ansvar, också Sverige, i klimatfrågan. De geoekonomiska skiftena innebär att fler länder måste ta en mer framträdande och ansvarsfull plats i global samverkan, inklusive finansiering. Vad Kina väljer är avgörande. USA har lämnat walk-over eller intagit en negativ hållning, som är svår att hantera.

EU har fortfarande möjlighet att utnyttja sin kraft och identitet. Finns det en väg – med Storbritannien på släptåg – som ger oss inflytande över en rättsbaserad global ordning, med fokus på ekonomiska och social frågor samt förebyggande åtgärder och konflikthantering? Agendan för framtiden har att göra med ungdom, jämställdhet och värden. Besluten kräver en samhällsdialog som grundas på kunskap, inte på alternativa fakta, på deltagande, inte på eliters beslut, på reflektion, inte på sociala medier i slutna rum.