Kenya har förklarat krig mot plastpåsar

Mina två konstnärsvänner i Nairobi tittar på varandra och bryter ut i gemensamt fnitter. Förbjuda plastpåsar? Det har de inte hört något om.

– Vi läser inga tidningar, ursäktar sig den ena.

– Vad ska de ersätta dem med? Kommer papperspåsar att ligga och skräpa istället? Fast det är bra att de försöker få bort plasten på något sätt, funderade den andra.

När Kenya i mars deklarerade att det inom sex månader blir förbjudet att tillverka, använda och importera plastpåsar, hyllades beslutet av FN. Tre veckor tidigare hade världssamfundet förklarat krig mot plastavfall som orsaker svåra miljö- och hälsoproblem på land och till havs.

I Kenya, liksom i många andra afrikanska länder, är bortkastade och regnfyllda plastpåsar dessutom en häckningsplats för malariamyggor.   

– Kenyas beslut är en milstolpe i arbetet mot plast-problematiken i världen, sa Erik Solheim, chef för FN:s miljöprogram UNEP, i ett uttalande.

Landet blir nu ett i raden av afrikanska länder som förbjudit, eller med skattepåslag försökt begränsa, användandet av plastpåsar. Flera andra afrikanska länder väntas följa efter. 

Att förbudet i grunden är positivt är alla jag pratar med i Nairobi eniga om – även om de inte är övertygade om att det kommer att gå. Två gånger, 2007 och 2011, har Kenya utan större framgång försökt införa liknande förbud.

Enligt UNEP delar kenyanska livsmedelvaruhus ut 100 miljoner plastpåsar om året. Räknar man sedan in alla andra plastpåsar som används på olika sätt, blir det betydligt mycket mer plast än så.  

Tidskriften Economist skriver att landet årligen tillverkar 400 000 ton plast, varav påsar utgör en stor del.

Tre dagar efter att miljöministern skrivit under beslutet klev plastindustrin fram och varnade för att 60 000 personer riskerar att förlora sina jobb om den nya lagen träder i kraft. Tillverkarna vädjar nu till regeringen att man ska förhandla fram en ”vänskaplig lösning” och ett nytt sophanteringsprogram som ska kunna lösa problemet istället.

Kenyas grannland Rwanda framhålls ofta som det kanske mest lyckade exemplet i kampen mot plasten. 2008 infördes ett totalförbud och alla plastpåsar i butikerna ersattes med papper. Resenärer som korsar landgränsen genomsöks, och den som ovetande landar på flygplatsen med en taxfree-påse av plast i handen blir snabbt av med kassen. 

Men det är svårt att vinna över plasten även i Rwanda. Vid sidan av förbudet har en marknad av insmugglade plastpåsar från grannlandet Kongo växt fram. Den som grips riskerar fängelse och dryga böter.

Mitt i Nairobi går jag förbi tre soptunnor med tydliga anvisningar för hur man ska källsortera plast, organiskt och brännbart avfall i de olika kärlen. Det räcker dock att ta sig en liten bit utanför innerstaden så försvinner papperskorgarna. Istället försöker invånarna samla ihop allt skräp i högar som då och då plockas bort eller bränns.

Sopsortering i Kenya. Foto: Görrel Espelund

Plastpåsar fladdrar runt i vinden. Fastnar i träd, kilar sig in i dräneringsrören och punkterar landskapets dova toner med sina grälla färger. Men det är inte bara plastpåsar som är problemet. När jag kör mellan från Nairobi till Naivasha, en sträcka på nio mil, ligger plastflaskor stödda längs hela vägen.

I augusti är det val i Kenya. Att värna om miljön och förbjuda plastprodukter är inget presidentkandidaterna kommer sätta särskilt högt upp på sitt valmanifest. Men månaden efter ska Kenya vara plastbefriat. Frågan är om den nya regeringen kommer att lyckas med det man misslyckades med 2007 och 2011.