Macron har chans ge EU självförtroendet åter

Utgången av det franska presidentvalet gav åtminstone ett tydligt besked. Fransmännen vill inte lämna EU eller avskaffa euron. Och det går att vinna val i Europa på ett tydligt EU-positivt program.  Nu kommer axeln Berlin–Paris att bestå och förstärkas. Det är lika goda nyheter för EU:s huvudstäder, som de är dåliga för London, Moskva och Washington, där hoppet nu falnar om att kunna dra nytta av ett splittrat och söndrat EU.

Nu talar inte mycket för att Frankrike spräcker fronten i de brittiska utträdesförhandlingarna, handelspolitiken eller i fråga om sanktionerna gentemot Ryssland. Och om Merkels och Macrons regeringar förmår att enas om tagen i eurozonen, vilket bör underlättas avsevärt av att konjunkturen i Europa vänder uppåt, kan man med gemensamma krafter återställa självförtroendet i det europeiska samarbetet. Utsikterna i denna del är trots allt inte så dåliga. Djupa finanskriser av det slag som inleddes 2007 brukar vara ungefär ett decennium och efterföljas av en tämligen lång period av stadigt positiv utveckling.

En hel del talar alltså för att Macron har tur med konjunkturen och det kommer att göra det inhemska reformarbetet något lättare. Han saknar förvisso inte slavar på triumfvagnen. Spådomarna är många om alla de besvärligheter som han nu kommer att möta. Men då glömmer man att han faktiskt har valts på ett förändringsmandat och att Macrons väljare till skillnad från Trumps alls inte drömmer om att kolgruvorna ska öppnas och stålverkens tas i bruk igen.

Macron har rimligen den förståelse för ekonomiska samband och genuin konkurrenskraft som krävs för att lösa upp de motsättningar inom EU som hittills har blockerat genomförandet av sådant som den digitala inre marknaden och en ordentlig konkurrensutsättning av tjänstesektorn. Han förstår också incitamentens roll för konkurrenskraften i en globaliserad värld och förefaller vara beredd att föra den skattepolitik som krävs för att den dynamiska medelklassen ska börja skapa jobb igen i den privata sektorn.

Den nye presidenten tillträder i en tid med betydande krismedvetande samtidigt som efterfrågan tar fart igen i Europa. Erfarenheten från andra länder som efter år av misskötsel tog tag i sina strukturproblem – bland annat Sverige, Danmark, Nederländerna och Storbritannien – är att lyftet kommer tämligen snabbt och med avsevärd styrka. Det är med andra ord fullt möjligt att vi får se en ganska stark ekonomisk utveckling i Frankrike de närmaste åren.

Den stora obesvarade frågan är hur han ska kunna samarbeta med sitt parlament. En del av svaret kommer först om några veckor, efter valen till nationalförsamlingen. Men det är ingen omöjlig uppgift att som politiker tillhörande center-vänstern föra en politik av center-höger-snitt. Det har snarast varit regel mera än undantag de senaste decennierna, åtminstone i Skandinavien. I Macrons fall underlättas processen också av att utmaningen handlar minst lika mycket om att utveckla och modernisera som att avveckla och rationalisera. Vår tids teknologi stimulerar också decentralisering och lösningar underifrån och bidrar såtillvida till att lösa ett av Frankrikes klassiska problem – centralstyrningen från Paris.

Macrons viktigaste uppgift blir att göra det som hans företrädare François Hollande misslyckades med, det vill säga att bevara sin och presidentämbetets legitimitet och auktoritet. Han måste undvika att göra om Obamas misstag att nonchalera folkförsamlingen och därmed underlätta för dem som inte vill kompromissa och nå resultat utan föredrar att tugga sina teser i väntan på nästa val. Han kommer inte att lyckas samla nationen utan en stark och konstruktiv reforminriktad kärna i nationalförsamlingen.  Ger han utrymme för Republikanerna att skapa en fransk Tea party-rörelse, eller för den yttersta vänstern att mobilisera landsomfattande protestaktioner, blir resultatet bara en växande extremism.

En framgångsrik politik för modernisering och ekonomisk utveckling är en nödvändig förutsättning för att Macron ska lyckas med sin andra stora utmaning, att stävja extremismen. Han vet att han valdes i ett politiskt klimat där reaktionära nationalister och vänsterextrema antiglobalister tillsammans och med större framgång än på många decennier gick till angrepp mot den liberala samhällsordning som har dominerat hela efterkrigstiden. Frågan är om han vet hur han ska kunna hejda dessa illiberala strömningar som kommer från tre av fyra väderstreck – från öster, från väster och från söder.

Det är naturligtvis en god början att se betydelsen av den europeiska dimensionen i kampen för den öppna, liberala och globala världsordningen. Macron är en övertygad och entusiastisk europé och han kommer att vilja återta Frankrikes roll att tillsammans med Tyskland driva det europeiska samarbetet. Och det är nog precis vad Europeiska Unionen behöver för att klara av att rida spärr mot den nationalistiska reaktionen.

Men det kommer inte att räcka. Den europeiska utvecklingen avgörs i medlemsländerna och av deras förmåga att erbjuda sina medborgare de livschanser som ger dem möjlighet att forma goda liv efter egna val. Det är stagnationen och marginaliseringen, känslan av att leva i slum och permanent arbetslöshet eller i områden som arroganta storstadsintellektuella avfärdar som ”skräpytor” som göder extremism och gängkriminalitet.

Urbaniseringen kan inte och bör inte stoppas, men den måste förenas med mottagningskapacitet i städerna som ger goda och trygga boendemiljöer och en modernisering och samhällsförnyelse som omfattar också de delar av landet som står för omflyttningen. De stora urbaniseringsvågorna i vårt eget land lär oss hur viktigt det är att inte bara städerna erbjuder luft, ljus och sanitet utan också betydelsen av sådant som jord- och skogsbrukets mekanisering, den förbättrade boendestandarden och den frigörelse som följde av bilismens genombrott.

Macrons seger i det franska presidentvalet tolkas av honom själv som hoppets seger i valkampen. Det är bra om så är fallet, men i den allra yngsta åldersgruppen fick Marine Le Pen 44 procent av rösterna. Det som kommer att avgöra Emmanuel Macrons plats i historien är om han också förmår att besegra hopplösheten i verkligheten.