Turkiet: Demokratin dör när inte ljuset släpps in

I en säkerhetsavdelning på det ökända Silivri-fängelset väster om Istanbul sitter några av Turkiets mest profilerade journalister – bland dem statsvetaren och kolumnisten Şahin Alpay och den undersökande reportern Ahmet Şık.

I en annan cell återfinns Turkiets representant i Internationella Pressinstitutet IPI:s styrelse, Kadri Gürsel.

Intagna på fängelsets säkerhetsavdelning behandlas som grova brottslingar. De får bara en skymt av himlen inifrån rastgården med dess nio meter höga murar en kort stund varje dag. Besöken begränsas till nära familjemedlemmar och advokater.

Så när konstnären Elvan Alpay en onsdag i maj gör den nio mil långa resan till Silivri för att träffa sin 73-årige far kan jag inte följa med, trots att jag känner Şahin Alpay sedan många år. En glasruta skiljer Elvan Alpay och fadern åt under detta veckovisa besök. Kontaktbesök, med möjlighet till fysisk beröring, tillåts bara varannan månad på säkerhetsavdelningen.

Två veckor efter det ödesdigra kuppförsöket den 15 juli fördes Şahin Alpay bort från sitt hem av civilklädd polis. Han trodde att han snart skulle bli fri – han är ju motståndare till militära maktövertaganden och polisstatsbeteenden. Men nu, snart tio månader senare sitter han kvar bakom galler. Och den 11 april kom det chockartade åtalet där åklagaren yrkade på tre gånger livstids fängelse för påstådd delaktighet i kuppförsöket.

Tanken på att statsvetaren Şahin Alpay skulle ha understött ett militärt kuppförsök då parlamentet bombades och över 240 människor dödades är bisarr. Inte heller meningsmotståndare till honom, som jag träffar i Istanbul, tror på det.

Att han publicerade sig i tidningen Zaman, tidigare ägd av Gülenrörelsen som anklagas för kuppförsöket, gör honom inte till en del av en militär konspiration. Han är en sekulär demokrat, som räknade Carl Bildt bland sina trogna läsare.

Åtalet refererar till fem artiklar han skrev 2014 och 2013. Två citat ur dessa artiklar ska ha fogats till åtalet.

I undantagslagarnas Turkiet råder ett rättsligt gungfly. Ahmet Şık, som skrev för sekularisternas gamla flaggskepp, tidningen Cumhuriyet, anklagas nu för att vara både gülenist och anhängare av det förbjudna PKK.

I Turkiet finns mycket som rör sig under ytan, många stenar som borde vändas på. Men att dessa terroriststämplade organisationer, som är ideologiska fiender, skulle ha kopplingar till varandra är en självmotsägelse. Ahmet Şık har kallat det för ”totalt nonsens”. 

År 2011 sattes han i fängelse i ett år på grund av sin undersökande journalistik: han ville visa på Gülenrörelsens infiltration i poliskåren. Den gången greps han innan boken Imamens armé kommit i tryck.

Grävreportern Ahmet Şık. Foto: Hilmi Hacaloğlu

– Att Ahmet Şık fängslats igen beror på att man vill tysta honom. Han vet för mycket, säger Erol Önderoğlu, Reportrar utan gränsers representant i Turkiet, som jag träffar vid ett cafébord.

Erol Önderoğlu är en hårt prövad man. I 20 år har han företrätt Reportrar utan gränser i Turkiet, men aldrig tidigare har han haft så många fall att ta sig an som nu. Det gäller numera även utländska fall som tyska die Welts korrespondent Deniz Yücel.

Manifestation vid Brandenburger Tor i Berlin på pressfrihetens dag för Deniz Yücel. Det turkiska slagordet är en lek med ord. "Deniz'i görmek istiyoruz" kan översättas både med "Vi vill se Deniz" och "Vi vill se havet". Foto: Rdw/Shutterstock

Deniz Yücel, som har dubbelt turkiskt och tyskt medborgarskap, infann sig till polisförhör efter anklagelser om att han återgivit läckor om Turkiets energiminister Berat Albayrak, som också är svärson till president Erdoğan. Efter gripandet omvandlades anklagelserna till medlemskap i en terroristorganisation, spridande av terroristpropaganda och missbruk av information. Protester från förbundskansler Angela Merkel har inte hjälpt.

Ett annat fall är den franske fotojournalisten Mathias Depardon. Han arbetade med ett reportage för National Geographic när han den 8 maj greps i Hasankeyf – en berömd plats i Tigrisdalen som bär på minnen av minst 10 000 år av civilisation. När det stora vattenkraftverket vid Ilısu-dammen står klart kommer denna plats med historiska bråddjup att läggas under vatten – och därmed dränks även protesterna från dem som anser att Hasankeyf borde ha förts upp på Unescos världsarvslista.

Mathias Depardon hotas av utvisning för påstådd propaganda för en terroristorganisation, i detta fall den kurdiska PKK-gerillan. Anklagelserna grundar sig på bilder som turkisk polis hittat i fotografens instagramkonto – och som publicerades i franska Elle för flera år sedan. Depardon har bott i Istanbul i några år utan att dessa bilder har vänts emot honom. Men i dagens Turkiet kan sådant som tidigare var fullt lagligt plötsligt klassas som terroristpropaganda.

Det vet en av Turkiets främsta journalister, den 73-årige Hasan Cemal. Han hör till den tynande skara av kända turkiska journalister med integritet som ännu inte tvingats i exil eller satts i fängelse.

Hasan Cemal, som skrivit tretton böcker – bland annat om folkmordet på armenier 1915 – och otaliga tidningsartiklar, har haft flera åtal emot sig.

Det mest drabbande åtalet gällde en krönika han skrev om kurdfrågan 2013. Vid denna tid, när en fredsprocess pågick mellan PKK och den turkiska staten, tog han sig till Qandilbergen i norra Irak, där PKK har sin bas, för att finna svar på journalistiska frågor.

– Fyra år efter publiceringen åtalades jag för terroristpropaganda och hotades av tretton års fängelse. Men nu är jag lyckligtvis frikänd, säger Hasan Cemal som skriver för nättidningen T24.

Men i ett land som saknar både pressfrihet och rättssäkerhet kan ingen publicist med integritet känna sig säker. Var och en måste kallt räkna med att polisen kan knacka på just deras dörr i gryningen.

Ett par timmar innan jag träffar Hasan Cemal har en annan framstående publicist blivit frihetsberövad på detta vis: chefredaktören för Cumhuriyets nätupplaga, Oğuz Güven.

”De håller på att gripa mig”, hann han twittra innan han fördes bort.

Enligt den statliga nyhetsbyrån Anadolu greps han för Cumhuriyets rapportering om en incident när en åklagare, som höll i utredningen av Gülenrörelsen, omkom sedan hans bil körts på av en lastbil.

Turkiet är det land i världen som fängslat flest journalister. Enligt Committee to Protect Journalists sitter en tredjedel av världens alla frihetsberövade journalister i turkiska fängelser.

Men hur många det exakta antalet är finns det olika uppgifter om. Enligt vissa uppskattningar kan det röra sig om 150-160 personer. Men Erol Önderoğlu från Reportar utan gränser måste granska varje fall noga. Han kan i dagsläget bekräfta minst 50 frihetsberövanden som beror enbart på journalistik. Men att gå till botten med varje fall är svårt i dimridåernas  och undantagstillståndet Turkiet.

Än finns ett starkt civilsamhälle som inte vill kväsas. ”Men demokrati dör i mörker”, säger en av de oroade turkar jag möter på Istanbuls caféer. Denne luttrade man och många andra vill ändå inte ge upp hoppet och kalla Turkiet för en diktatur – ännu.