Den holländska vågbrytaren stoppade högerpopulismen

Det nederländska valet hade sedan länge målats upp som ett lackmustest för Europas motståndskraft mot en invandringskritisk och EU-fientlig rörelse. Skulle Nederländerna – vars existens under havsnivån tryggas av mäktiga vågbrytare – kunna stå emot den högerpopulistiska våg som sades ha fått ökad kraft efter Trumps seger på andra sidan havet? Dagen efter verkar den politiska vågbrytaren ha fungerat och en lättnadens suck drar genom flera av Europas huvudstäder.

Valet har många förlorare – även om Socialdemokraterna nog tar täten – och lär resultera i en relativt svag koalitionsregering. Som vinnare får räknas det nederländska folket med tanke på det höga valdeltagandet samt partier som har gemensamt att de inte delar den islamfientlige högerpopulisten Geert Wilders världsbild.

Vad betyder detta för resten av Europa? Till att börja med hade en tydligare framgång för Geert Wilders förstärkt bilden av en nästan ostoppbar våg av EU- och invandringskritisk högerpopulism i Europa. Nu blev istället signalen att denna våg kan brytas av mainstreampartier. Det är dock inget bevis för en stark motvåg men likväl dåliga nyheter för till exempel Marine Le Pen i Frankrike.

Två faktorer av mer generell karaktär bör här beaktas. Den ömsesidiga flörten mellan Donald Trump och europeiska högerpopulister kan visa sig vara en ömsesidig felkalkyl. Donald Trump har spelat bort viktiga europiska allierade och Europas högerpopulister kan ha underskattat anti-amerikanismen i allmänhet och Trumpmotståndet i synnerhet hos delar av de väljargrupper de söker stöd av. Det återstår att se om Le Pen kommer att fortsätta samröret med Donald Trump och hans rörelse inför det franska valet

Det andra är det exempel som Storbritannien har försett Europa med i sin kräftgång ut ur unionen. Om brexit ter sig så inrikespolitiskt smärtsamt, så ekonomiskt vanskligt och så logistiskt utmattande för ett av Europas mäktigaste länder, vad skulle det då innebär för de mindre europeiska länder vars populistiska ledare vill ta sina länder i samma riktning? Snarare än att utlösa en dominoeffekt verkar brexit än så länge ha utlöst en kalldusch bland andra EU-medlemmar. 

När Europas ledare i slutet av månaden träffas för att fira Romfördragets 60-årdag och för att försöka gjuta nytt liv i unionen slipper de det värsta scenariot: Brexitambitionen framstår hittills inte som en succé, den populistiska vågen har i alla fall tillfälligt stoppats i Nederländerna och en enad centraleuropeisk attack mot EU:s liberala värderingar ter sig osannolik efter Polens spektakulära misslyckande i att stoppa omvalet av Donald Tusk som ny rådsordförande.

På sikt handlar dock effekterna av det nederländska valet om vilka lärdomar andra länder väljer att dra. Vad bestod egentligen den politiska vågbrytaren av? Att högerpopulister faktiskt kan besegras och att man därför bör stå upp för sina egna mer öppna och samarbetsbaserade ideal? Eller att det mest effektiva sättet att besegra högerpopulister är att höja retorikern inom invandringsfrågan – såsom Mark Rutte tydligt gjorde – och i detta förmodligen fick draghjälp genom konflikten med Turkiets Erdoğan? Vad politiker i till exempel Paris och Berlin drar för slutsatser från det komplexa nederländska valet lär få stor effekt på hur de själva bygger sina populistiska vågbrytare och därmed på det politiska klimatet under detta europeiska supervalår.