Duterte tystar all kritik mot mordvågen i Filippinerna

Se till att bära ryggsäckarna på magen. Det säger en äldre dam till mig och mitt resesällskap när vi kryssar genom Chinatown i Filippinernas huvudstad Manila. Annars kommer vi att råka ut för ficktjuvar, hävdar hon. Det är kinesiskt nyår och miljontals dammkorn virvlar i det starka solljuset medan människor jäktar förbi. I de plättar av skugga som uppstått ligger tiggare utsträckta i gathörnen. Under en bro guppar en frigolitlåda för hämtmat förbi i det brungrumliga vattnet.

Jayson, en 22-årig filippinier från landsbygden som likt många av sina jämnåriga vänner flyttat till Manila för att söka jobb som sjöman, berättar att gatorna är mycket renare nu för tiden.

– Det har blivit märkbar ändring sedan Duterte kom till makten. För ett år sen låg det knarkare överallt och motorcykelgängen styrde den här stan. Nu sitter de i fängelse allihop, eller är döda, säger han.

Jag frågar Jayson vad folk här tycker om Duterte.

– De flesta gillar honom mycket, även om alla kanske inte är helt överens med hans metoder. Han kan ju vara ganska brutal. Men det behöver vi i det här landet, förklarar han.

– Filippinier behöver bli ordentligt kontrollerade. Annars blir det korruption och kaos.

I december förra året publicerade New York Times ett uppmärksammat reportage om de mord som skett under president Dutertes första halvår vid makten. Fotografen Daniel Berehulak fotade 57 lik på 35 dagar i huvudstaden. Två månader tidigare, redan då med runt två tusen färska och ouppklarade mord bakom sig, förklarade Duterte att ”folket kunde förvänta sig 20 000­-30 000 fler”.

I början av mars uppgick dödssiffrorna till över 7 000 sedan Dutertes tillträde den 30 juni. I genomsnitt dödas alltså minst 1 000 personer i månaden av så kallade vigilantes och nationell polis. De proteströster som höjs inne i landet dämpas direkt.

Stadsdelen Malate i Manila där flera mord har ägt rum. Foto: Marika McAlevey

På många sätt skulle man kunna argumentera att dagens situation i Filippinerna ger en föraning om vad som kan vänta i de länder där högerextremismen växer sig allt starkare. I artikeln från New York Times berättas om hur Duterte i ett telefonsamtal med Trump fick dennes medgivande för den kampanj som förts i landet. Sedan dess har Trump infört flera olika varianter av ”the Muslim ban”, deklarerat att mainstream-media är det amerikanska folkets största fiende och kallat en domare i Washingtons distriktsdomstol för ”så kallad domare”.

Men år 2017 har det samtidigt varit tystare i andra länders medier om Filippinerna – trots att detta land borde betraktas som det allra mest talande exemplet på den dödliga fara som högerextrema och populistiska strömningar kan medföra.

Under en månad med besök till vitt skilda platser såsom Manila (centrum för Dutertes krig mot knarket), Subic Bay (den amerikanska militärbasens före detta huvudstad), Puerto Galera (en populär utflyktsö för Manilabor) och Palawan (den svårtillgängliga turistorten som blivit utnämnd till ”världens bästa ö” två år i rad av magasinet Condé Nast), hörde jag aldrig en filippinsk person tala illa om Duterte. Man kan förstås fråga sig vilken rätt vi, som icke-filippinier, har att ifrågasätta dessa till synes utbredda sympatier för presidenten. Men man kan också läsa rapporter i både filippinska och utländska medier om de många mördade eller fängslade människorättsaktivisterna i landet: senast i februari greps den mycket populära senatorn Leila de Lima, som varit en av Dutertes skarpaste kritiker.

Senatorn Leila de Lima, som blev obekväm för Duterte, sitter nu fängslad. Foto: Senate of the Philippines

Oron griper lätt tag i besökaren. Ögonblicksbilder av en promenad längs en strand på paradisön Palawan gör sig påminda. Mina vänner och jag går mot en bergssluttning på vars ena ände man kan ta de mest spektakulära bilder. Vi får syn på en skylt som säger att denna del av stranden numera är privatägd. Den är signerad företaget ”Luxury Island”, som enligt skylten befinner sig i en rättstvist med några ”bosättare” – vilket visar sig vara helt vanliga människor som byggt helt vanliga (och fullt legitima) små hem. Men en i vårt sällskap känner till att alla filippinska stränder är statligt ägda och att Luxury Island således inte kan göra anspråk på stränderna. Här råder helt enkelt allemansrätt, förklarar han. En annan påpekar dock att här även råder relativ laglöshet. Och vakterna bakom skylten bär automatvapen och militärutstyrsel.

Det slutar med att vi bestämmer oss för trotsa Luxury Island och gå upp mot bergskammen ändå. Men vakterna följer efter och ser hotfulla ut. När vi svettiga och uppfyllda av utsikten (det var verkligen vackert där uppifrån) ska ta oss ner för berget ställer de sig plötsligt i vägen och börjar fota oss med sina mobilkameror. Och trots stoltheten över vårt lilla motstånd ska erkännas att vi var livrädda under hela klättringen.

Bergskammen på Palawan. Mellan palmerna på toppen skymtar konturen av en beväpnad vakt. Foto: Marika McAlevey

På väg till en paradisö som skuggas av rättslöshet. Foto: Marika McAlevey

I ett land där grundläggande rättigheter är så inskränkta att man som besökare fruktar för sitt liv när man gör någonting fullt lagligt, är det inte underligt om människor undviker att uttrycka sig nedsättande om landets president.

Tillbaka i folkhavet i Chinatown i Manila berättas om hur Duterte personligen gjort hembesök hos fabriksarbetare eller på företag som han anser är för dåliga på att läxa upp sina anställda: som kanske borde ge dem sparken men inte gör det.

– Han tar liksom saken i egna händer, menar Jayson.

– Han är folklig.

Om presidenten ångrar något verkar det närmast vara att han inte kunnat döda fler, och göra det personligen.

– Hitler dödade tre miljoner judar, sa han i en intervju i slutet av september (en siffra hälften så stor som den faktiska).

– Jag slaktar gärna tre miljoner narkomaner.

Om det inte vore för allt fokus på Trumps USA skulle den filippinska mardrömmen prioriteras högre i världens medier – och den får inte glömmas bort. Som medmänniskor måste vi uppmärksamma kränkningarna av mänskliga rättigheter i Filippinerna – och reflektera över vad valet av en person som Duterte kan innebära för ett land som på så kort tid som nio månader orsakat flera tusen människors död.