Ett ödesval för både Frankrike och Europa

Ljuset i baren är dovt, TV-bilden på väggen enorm. Om en stund börjar den första stora TV-sända presidentvalsdebatten. Rummet är fyllt med tillfälliga trästolar, några skinnsoffor och ett 30-tal personer i olika åldrar, män och kvinnor. Anhängare till presidentkandidaten Emmanuel Macron har samlats här på en diskret bar på en smal gata i östra Paris 11:e arrondissement.

De fem kandidater som anses vara de främsta bland startfältets totalt elva politiker kommer upp på TV-bilden och sorlet stiger i rummet. Det är drygt en månad kvar till första omgången och den politiska debatten i Frankrike domineras helt av valet som beskrivs som ett ödesval, till stor del på grund av rädsla för den högerpopulistiska kandidaten Marine Le Pen som förväntas göra sitt bästa val hittills.

Bakom mig kränger 25-åriga Claire Deseilligny av sig sin halsduk. Hon har burrigt hår, ett glas rödvin i handen och pratar snabbt.

– Jag vill att en progressiv person vinner. Det viktiga för mig är att han är liberal i sociala frågor, jag är nog mer vänster när det gäller ekonomin. Jag vill framförallt inte att kommande president ska vara någon som hatar invandrare.

Det har gått ungefär en månad sedan hon bestämde sig för att rösta på den 39-årige före detta ekonomiministern Emmanuel Macron. Hon medger att hon inte har fördjupat sig i hans program. Det är den större idén, och filosofin bakom projektet, som är viktigast för henne.

– Jag vet att han i stort sett går i den riktningen jag vill åt, säger hon.

EM som i Emmanuel Macron och som i hans valkampanj En Marche! Foto: Guillaume Destombes/Shutterstock  

Enligt opinionsundersökningarna kommer Macron att gå vidare till den andra valomgången den 7 maj. Läkarsonen fick sin kulturella bildning av sin mormor och intresserade sig tidigt för teater, skrev på flera romaner men hamnade till slut på högskolan ENA (École Nationale d’administration) där Frankrikes politiska elit formas. Efter att ha gjort karriär i affärsvärlden och bland annat dragit in storkontrakt för prestigebanken Rothschild slog han in på en politisk bana genom kontakter som stod den förre socialistpresidenten François Hollande nära. Dennes politik och förslag återfinns till viss del i Macrons program till årets val, där han ställer upp genom sin nystartade rörelse En Marche! (ungefär “på väg”).

Han står för en liberal syn på ekonomin och vill satsa på teknologi och nyföretagande. Han vill också underlätta för privata investeringar genom att sänka bolagsskatten. Utrikespolitiskt står han för öppenhet och vill se ett starkt Europa genom att återupprätta ett tätt förhållande mellan Tyskland och Frankrike – något som Claire på den lilla baren och många andra Macron-väljare tycker är centralt. Samtidigt kritiseras han för bristande förmåga att vara konkret och för att vara “de lyckade människornas” kandidat.

Idag samlar han röster från både höger och vänster, i en tid där Frankrikes största traditionella partier befinner sig i kris. Instabiliteten i både socialdemokratiska Parti socialiste, PS, och högerns Les Républicains, LR, har lämnat mittfältet fritt för de två kandidater som varken vill beskriva sig som vänster eller höger – den globaliseringsvänlige Emmanuel Macron och den protektionistiska Marine Le Pen som enligt de senaste opinionssiffrorna kommer att hamna i duell i den andra valomgången. Båda vill framställa sig som någonting nytt i det franska politiska landskapet. Detta har lett till diskussioner här i Frankrike om huruvida det handlar om en verklig och långvarig reconfiguration, en omstöpning inom politiken, eller om rör sig om ett tillfälligt skifte utan ideologisk grund främst orsakad av kaoset i PS respektive LR.

Både Macron och Le Pen spelar på att de är anti-système, emot systemet, samtidigt som de står i motsatsförhållande till varandra och förespråkar fundamentalt olika samhällsmodeller. Claire Deseilligny som just flyttat hem till Frankrike från Storbritannien och som var engagerad för Remain-kampanjen före brexit, får någonting sorgset i blicken när hon beskriver den skada hon ser att Le Pen skulle kunna orsaka Frankrike.

–Jag har just gått igenom brexit och klarar inte av någonting sådant igen, säger hon.

Au nom du peuple, I folkets namn, kallar Marine Le Pen sin valkampanj. Här valtalar hon i den lilla kommunen Mirande i sydvästra Frankrike. Foto: Guillaume Destombes/Shutterstock

Till skillnad från Macron vill den EU-kritiska och invandringsfientliga Le Pen värna “det franska”. Le Pen vill hålla folkomröstning om att lämna EU-samarbetet, vilket är det förslag som tydligast skiljer henne från övriga kandidater. Kärnan i hennes program är densamma som i de senaste presidentvalen: radikalt minska invandringen genom att kontrollera Frankrikes gränser och skydda ekonomin, bland annat genom förslaget om la priorité nationale, en princip om att prioritera franska medborgare framför icke-franska. På arbetsmarknaden kan det innebära att ta ut en särskild arbetsgivaravgift för varje kontrakt som sluts med utländsk anställd, ett förslag som i hög utsträckning går hem i de läger där Marine Le Pen satsat stort på att vinna röster de senaste åren – bland arbetare och på landsbygden.

Hundratals kilometer från baren i östra Paris står pensionerade Michelle Henriot med lysande ögon på ett av Marine Le Pens valmöten. Vi befinner oss i Lyon, dit hon åkt för att som en av tusentals andra höra sin kandidat tala.

–Jag känner mig hemma i NF (Nationella fronten). Vi är fransmän, Frankrike är en stormakt. Jag är trött på invandringen, säger Michelle Henriot med skör men bestämd röst.

Det som driver henne i stödet för NF är kärleken till Frankrike och känslan av maktlöshet när hon ser hur landets jordbrukare lider av bristande inkomster. Det ser hon som en följd av den skeva konkurrens som EU skapar. Felet ligger hos Bryssel, som bakbinder franska lagar, enligt hennes mening.

Michelle Henriot tillhör partiets gamla garde, har varit medlem i 30 år och stöttade partiet redan under Jean-Marie Le Pens tid vid rodret. Hans dotter Marine Le Pen tog över Nationella fronten 2011 efter sin kontroversielle pappa, som under decennier varit aktiv i Frankrikes politiska liv. Hon har sedan dess försökt tvätta bort stämpeln på NF som ett aggressivt och rasistiskt parti genom en strategi som kallas “avdiaboliseringen”. Den går ut på att föra fram Marine Le Pen som den moderna, jordnära kvinnliga ledaren för ett parti som lyssnar till folket och som styr ansvarsfullt. En viktig grundbult i avdiaboliseringen är det lokala styret. Sedan 2014 styrs cirka tio kommuner av NF (beroende på hur man räknar ­– alla borgmästare är inte formellt medlemmar i NF även om de valts in på partiets listor). Det är visserligen inte så många i förhållande till Frankrikes cirka 35 000 kommuner, men symbolvärdet för NF är stort. Riktlinjerna från partiledningen till borgmästarna har varit att hålla låg profil och följa lagen, för att framstå som kompetenta.

Till vänster i uppställningen inför presidentvalet är lägret splittrat, något som märks tydligt en helg i slutet av mars i centrala Paris. Där håller socialisten Benoît Hamon valmöte bara en dag efter det att den mer hårdföra vänsterns Jean-Luc Mélenchon samlat tiotusentals anhängare på Place de la République, där åhörarnas jubel flög flera kvarter över Paris hustak.

Benoît Hamon röstades fram som PS:s presidentvalskandidat i primärvalet men har under parollen faire battre le cœur de la France (ungefär “få Frankrikes hjärta att slå”) haft svårt att göra sin röst hörd i en kampanj som till stor del präglats av politiska och ekonomiska skandaler runt andra kandidater. Partiet stretar dessutom med sina inre slitningar mellan sittande president François Hollandes socialliberala läger, med bland annat före detta premiärminister Manuel Valls i täten, och en motsatt falang som kallas les frondeurs (ungefär “de revolterande”), med mer vänsterorienterade PS-ledamöter som tycker att Hollande har svikit vänstern.

Hamon, som är något av en galjonsfigur för “les frondeurs” har redan tappat flera av partiets frontfigurer till Macron. En utmaning för Hamon är att försöka hålla kvar traditionella PS-väljare, och samtidigt stå för programmet som utgörs av förslag om 35-timmars vecka och en medborgarlön till alla medborgare vilken ska inrättas stegvis och till slut uppnå 750 euro i månaden – förslag som många i PS:s högerfalang inte känner igen sig i.

Också många av högerns väljare har denna valkampanj kämpat med att identifiera sig med sin kandidat, den numera skandalomsusade François Fillon som gick storsegrande ur primärvalet i november för att i januari fläckas av misstankarna om att ha avlönat sin fru Penelope Fillon som parlamentsassistent utan att hon utfört sådant arbete.

François Fillon tippas inte gå vidare till andra valomgången efter avslöjandena om hur hans hustru Penelope, t h, avlönats. Foto: Frederic Legrand/Shutterstock

“Penelope Gate” är långt ifrån över och präglar fortfarande valrörelsen, något som märks medan det skymmer över medelklassförorten Courbevoie strax utanför Paris, där Fillon ska tala under kvällen. Stolar ställs i ordning och ljudet testas, samtidigt som kastrullslammer och rop hörs utanför. Fortfarande demonstreras det regelbundet utanför Fillons kampanjmöten med slagord om att han borde åka i fängelse. Men protesterna dränks av hurrarop när dörrarna öppnas och hundratals Fillon-anhängare strömmar in.

Fillons kampanjstrateger försöker febrilt leda bort debatten från kandidatens ekonomiska förehavanden till programmets innehåll, som främst bygger på ett tufft åtstramningsprogram i det djupt skuldsatta Frankrike.

– Frankrike behöver någon med hårda nypor och med ett realistiskt ekonomiskt program, säger paret Dominique och Didier Bague som bor i grannkommunen och som alltid röstat på högerns kandidater.

Att Fillon anklagas för förskingring är ingenting som stör paret Bague märkbart.

– Alla politiker gör så där, menar Dominique Bague.

Den inställningen tål inte 25-åriga Claire Deseilligny. Framför TV:n på baren i östra Paris blir hon arg när jag nämner Fillon.

– Det är helt otroligt att Fillon ens är kandidat. Det är delvis väljarnas fel. Vissa tillåter det med argumentet “alla politiker gör så där”.