Kriget i Sydsudan handlar om olja, inte etnicitet

Miljontals på flykt, hunger och svält. Det är en av verkligheterna i Sydsudan, Afrikas yngsta nation. En annan verklighet är att de som håller i vapnen och utför krigsherrarnas vansinne är fria att göra vad de vill. Trots att mer än 15 000 fredsbevarande FN-soldater finns på plats i Sydsudan, tycks våldet bara tillta medan omvärlden och tittar på.

Inget twitter från Vita Huset om Sydsudan, ingen krisplan från Bryssel.  Inga FN-resolutioner som sätter stopp.

Men från norra Uganda hörs flyktingars berättelser om vi bara vill lyssna. Fullastade med sina få ägodelar söker de skydd på andra sidan gränsen. De vittnar om sexuella övergrepp mot kvinnor och barn, om gruppvåldtäkter, om det omöjliga i att bruka jorden; det är helt enkelt för farligt att ge sig ut på fälten.

Det finns tusentals och åter tusentals bevis på att ingen skonas då maktkampens bödlar drar fram som hungriga gräshoppor över fälten.

Jag hade önskat att berättelsen om Sydsudan vore den framgångssaga vi hade hoppades på men varningstecken fanns där redan från början, vid självständigheten 2011.

Men med fokus på det positiva valde vi att lägga oron åt sidan för att istället rapportera om huvudstaden Jubas förvandling med hjälp av utländska investerare. Vi berättade om de kinesiska företag som slogs om infrastrukturkontrakten. Vi skickade bilder på nya skyskrapor och köpcentrum i Sydsudan, som symbol för det nya Afrika där höga ekonomiska tillväxtsiffor tjänade som indikationer på att ”allt” var på rätt väg.

Men verkligheten är komplex, svår och mångfacetterad. Och frågan är vems verklighet som beskrivs och vad som är syftet? 

I Sydsudan skulle oljan välsigna den nya nationen men är nu dess förbannelse. Det är också oljan som betalar för att hålla kriget vid liv. Det svarta guldet flödar och FN-soldater har satts in för att skydda oljefälten medan civila på flera platser saknar skydd.

Kriget i Sydsudan tog fart 2013 och det handlar främst om vem som ska kontrollera naturtillgångarna. Det är inte ett krig som står mellan två etniska grupper.

Sommaren 2013 avsatte president Salva Kiir, som är dinka, sin regering och vicepresidenten Riek Machar, som är nuer tvingades bort från makten. Om konflikten kan avfärdas som etnisk blir det lättare för omvärlden att blunda för civilbefolkningens utsatthet och lidande.

Det finns ett otal rapporter om läget i Sydsudan, från akademiker, biståndsorganisationer och olika FN-organ. Det är varken kunskap eller data som saknas i relation till Sydsudan och nationens utveckling och potential.  Det är en oförmåga att klart och tydligt se hur en elit hänsynslöst skor sig på naturtillgångar och på konflikt. Ett av de bästa mätinstrumenten för utvecklingen på den afrikanska kontinenten är The Ibrahim Index of African Governance (IIAG), se faktarutan här intill.

Självklart finns det en rad framgångsberättelser från den afrikanska kontinenten, men jag menar att vi också måste se de enorma problem som uppstår då bristen på ledarskap och demokrati får fortsätta att råda.

Det som ger mig hopp är flyktingarna. De har slutat att förlita sig på maktens män. De tar saken i egna händer och lämnar sina misskötta länder. De låter sig inte stängas in utan vill bygga broar in i framtiden.

Flyktingbarn från Kongo-Kinshasa i Kakumalägret i Kenya. I lägret lever många nationaliteter och folkgrupper sida vid sida. Foto: Simon Stanford

Låt mig därför berätta om en ung sudanesisk pojke, som heter Nairobi.  Jag träffade honom och tre andra ungdomar samma dag som de kom till flyktinglägret Kakuma i norra Kenya. Det var 2013 och Nubabergen hade utsatts för bombanfall.

Deras by var totalförstörd, deras föräldrar döda. Tillsammans hade de vandrat söderut, mot Kakuma – ett flyktingläger som kommit att symbolisera möjligheten till utbildning och kanske en biljett vidare ut i världen.  

Nairobi fick sitt namn för att hans föräldrar hoppades att han en dag skulle få studera på universitetet i Kenyas huvudstad. Hans föräldrar visste att i början på 1990-talet flydde 10 000-tals unga pojkar till Kakuma. Dessa unga män kom främst från befolkningsgruppen dinka och de flydde undan tvångsrekrytering in i rebellarmén SPLA.

Lutherska världsförbundet upprättade lägret i Kakuma  och pojkarna fick för första gången i sitt liv möjlighet att gå i skolan. Lägret finns kvar, minst 200 000 personer lever där från minst tio afrikanska nationer. Var tredje vecka delas en matranson ut. Den består av består av 750 ml palmolja, 2 kg majsmjöl, 500 gram torkade ärtor, 500 gram linser och en bit tvål.  Det är vad en vuxen man ska klara sig på.

Marika Griehsel har följt Nairobi (i gul tröja) i flyktinglägret Kakuma sedan 2013. Foto: Simon Stanford

Nubabergen, som Nairobi kommer ifrån, tillhör Sudan men vill tillhöra Sydsudan. När jag hälsar på hos Nairobi för fjärde gången på två år i flyktingläret Kakuma bär han runt på sin fostermammas bebis. Tillsammans med 20 andra ungdomar har han fått ett hem i lägret, hos en fostermamma som inte är så många år äldre än vad han är.

Alla hjälps åt. Det är rensopat på innergården. Ett hus för pojkar och ett hus för flickor.  I mitten på gården har barnen planterat ett litet skört träd.

Han håller bebisen varsamt och snusar på det lilla huvudet och säger till mig, så där förläget och blygt som bara en ung man i sena tonåren kan:

– En dag vill jag också bli pappa och ha en familj.

Nairobi hade just berättat att han egen far först stred för regeringen i Khartoum, sedan för rebellerna.

– Han hade nog inte mycket val. Det var enda sättet att få mat på bordet när kriget rasade runt oss. Men han är död nu, fortsatte Nairobi.

Nu är mer än hälften av Afrikas snart en miljard människor under 20 år. Hos dem, oavsett hur vardagen ser ut, måste framtidens frö planteras så att hoppet får gro. Det går kanske inte att mäta hopp med statistik men jag lovar att hoppet känns i luften, i stegen, i ögonkasten, precis som rädslan som förlamar och förgör kan anas.

Det krävs ärliga och samvetsgranna ledare, goda och hänsynstagande investerare. En plan där allt vi redan vet om hur man bygger hållbara samhällen får slå rot.

Framtidens kontinent skulle snabbt ta form, från botten och upp.  För den är rik, inte fattig, så full av olika verkligheter. Och Nairobi skulle kanske våga bli pappa i framtiden. Ta sitt barn till Nubabergen på gränsen mellan Sydsudan och Sudan och med stolthet säga.

–Jag föddes här. Men jag gick i gå i skola i ett flyktingläger i Kenya. Jag fick matransoner från FN och mina vänner kommer från många olika länder. Jag måste säga dig mitt älskade barn. Först och främst är jag världsmedborgare i en gränslös värld utan murar och jag vägrar att bära vapen.