Matteo Renzi satsar på comeback i italiensk politik

En stiliserad tecknad kabinväska utgjorde symbolen när Italiens tidigare premiärminister Matteo Renzi nyligen stod på scenen och lanserade sig själv på nytt under parollen In Cammino!  – På Väg! – med en medveten vink åt sin franske själsfrände Emmanuel Macron och hans rörelse En Marche!. 

Ett stort frågetecken kunde ha avtecknat sig bredvid den tecknade kabinväskan: går det att vara löftesrik mer än en gång? Som Matteo Renzi var för drygt tre år sedan, när han under kuppliknande former tog över ledarskapet både för regeringen och mitten-vänsterpartiet Demokraterna. Den tidigare borgmästaren i Florens var med sina 39 år den yngste premiärministern i landets historia och väckte ovanligt mycket hopp hos annars ofta illusionslösa italienare. I sitt övermod parad med ivern att modernisera Italien och dess stelbenta styrelseskick satsade spelaren Renzi allt på en författningsreform, som bland annat skulle ha avskaffat den italienska Senaten.

Renzis stiliserade kabinväska, som den framställs på Partito Democraticos hemsida.

Folkomröstningen i december förra året blev ett sjudundrande nederlag för Renzi, som tvingades avgå och överlämna premiärministerposten till dåvarande utrikesministern Paolo Gentiloni. Därefter lämnade Renzi  också partiledarskapet i akt och mening att iscensätta den nylansering som nu har inletts.

Vid partiets primärval, som kommer att hållas den 30 april, utmanas Renzi av två konkurrenter: justitieministern Andrea Orlando och Michele Emiliano, guvernör i regionen Apulien. Matteo Renzi antas ändå ha goda utsikter att återvinna partiledarposten, eftersom några av hans mest hätska motståndare på Demokraternas vänsterkant nyligen bröt sig ur moderpartiet och bildade ett eget parti.

Samtidigt som Matteo Renzi har inlett sin politiska comeback utspelas vad som kan vara slutstriden om Demokraternas själ. Partito Democratico är den senaste versionen av det mitten-vänsterparti som bildades på 1990-talet och som smälte samman förra seklets kristdemokrater och kommunister till en explosiv massa. Undan för undan har partiet dragits mot mitten medan vänstern har famlat efter sina rötter. Men Renzi visade föga förståelse för vänsterns ideologiska vånda, när han nyligen gav sina partikamrater en läxa med orden: ” att vara vänster betyder inte att jaga fetischer från det förflutna eller att stå på scenen med knuten näve och sjunga Bandiera Rossa.”

Samtidigt som Demokraterna haft fullt upp med identitetskris och slitningar har de, av väljarundersökningar att döma, förlorat platsen som landets största parti till den populistiska Femstjärnerörelsen. Beppe Grillos missnöjesparti verkar nu väcka sympatier också hos väljarskikt och yrkesgrupper som Demokraterna traditionellt har kunnat räkna med. Femstjärnerörelsen, som varken vill eller kan prickas in på höger-vänsterskalan i politiken, har som minsta gemensamma nämnare kritiken mot etablissemanget och avskaffandet av euron som valuta i Italien. 

Beppe Grillo, komiker, uppstickare – och politisk solitär. Foto:  Maudanros/Shutterstock

Som det ser ut idag skulle Femstjärnerörelsen vinna över Demokraterna i nästa parlamentsval, som måste hållas om mindre än ett år. Men Beppe Grillos parti är en solitär, som till skillnad från andra partier inte antas bilda koalitioner.

Demokraterna däremot skulle kunna växa genom att locka småpartier till köttgrytorna. Kanske kunde vänsterutbrytarna krypa till korset och förena sig med moderpartiet inför ett för dem värre alternativ: att Matteo Renzi som återvald partiledare blickar till höger om mitten och bildar en ohelig allians med den andra fixstjärnan i italiensk politik – Silvio Berlusconi.